Ett spelsystem – en personlig reflektion

Vi spelar 4-3-3, hur spelar ni? Frågan irriterar inte bara utan skapar också ett stort ifrågasättande kring frågeställarens kunskap om fotboll… Ett spelsystem består av utgångspositioner, spelartyper, roller och arbetssätt. Om inte allt besvaras kan frågeställaren inte veta hur laget spelar. Dessutom vill jag stryka utgångspositioner…

Sen dagen jag började som fotbollstränare har jag kuvats av tanken på vilket spelsystem som är bäst i den simpla bemärkelsen: vilka utgångspositioner som är bäst. Jag ville hitta sanningen. Jag närmade mig aldrig svaret på frågan förrän jag funderade på om jag kunde vara flexibel i utgångspositionerna. En alternativ lösning som uppkom var att utbilda spelarna i två formationer och därefter låta spelarna byta utgångspositioner efter diskussioner i paus om hur de upplevde anfalls- eller försvarsspelet. En senare lösning blev att använda principer om hur laget skulle arbeta i anfall och försvar där principerna egentligen var samma oavsett utgångspositioner. Efterhand som jag utbildade mig kom jag fram till att det jag då kallade principer var mitt arbetssätt men också var svaren på hela min fråga…

Utgångspositioner

Klyschan – det är bara en siffra – stämmer som svar på frågan vilka utgångspositioner ett lag har eftersom utgångspositionerna ofta är det kortaste svaret på spelsystemet, men i modern fotboll också det minst korrekta. Liknelsen kan göras vid frågan – vad har du för bil? – med svaret – den är blå.

Utgångspositionerna är endast synen på det som alla känner sig bekanta med, men ju mer du kan om fotboll desto mindre intressant blir utgångspositionerna och referenserna till dessa. Det uppstår framförallt två problem vid liknelsen av att en uppställning har vissa egenskaper. För det första kommer liknelsen att hindra synen på spelarna i truppen och hur dessa kan användas i din uppställning och för det andra begränsas möjligheterna till vad laget kan uppnå på planen eftersom uppställningen kommer att begränsa laget i förhållande till vissa motstånd.

Låt oss visa med ett exempel där en tränare tillskriver utgångspositionen 4-4-2 enkla egenskaper såsom bra med två forwards, lätt att hitta linjer i försvarsspelet eller enkelt att samarbeta två och två i djup och sidled. Vid innebörden av att en 4-4-2-uppställning har dessa egenskaper kommer förutsättningarna för att en spelare ska passa in i laget att försvåras om denne inte besitter de egenskaper som uppställningen tillskrivs av tränaren.

Hindra synen på spelarna i truppen

Det är inte sällan en diskussion uppkommer om de 11 bästa spelarna eller de som är bäst på respektive positioner ska spela. Svaret är komplext men om man inte utnyttjar sina bästa spelare kommer tränaren definitivt att gå miste om kvalitet. Det finns givetvis fördelar med att rotera spelare, vilket också är det jag förespråkar och menar att tränaren bör göra. Det rent objektiva svaret bör vara att alltid spela de 11 bästa spelarna oavsett position förutsatt att de är friska, att ni inte möter motståndare samt att du som tränare kan det spelsystem som blir oavsett om det är 2-3-5 eller 6-4-0. Den cyniske läsaren påpekar kanske nu att det inte funkar så i verkligheten. Det stämmer, men vem säger att dina spelare klarar av att spela 4-4-2 om du bara har en bra ytterback eller fyra otroligt skickliga innermittfältare, vad gör du då? Svaret är antingen att sätta dessa skickliga innermittfältare vid sidan om en startelva alternativ låta dem spela i annan position. Anpassar du då ditt system till 3-5-2 eller ska denna skickliga innermittfältare spela mittback utan anpassning till de egenskaper som gör spelaren till en otroligt bra mittfältare? Eller ska du anpassa mittbacksrollen just idag så spelarna kan använda sina styrkor eller ska spelaren rutas in i positionen oavsett vad spelaren har för egenskaper? Frågan är komplex men det måste skapas en form av flexibilitet om du som tränare ska få statiska utgångspositioner att fungera i praktiken.

Begränsa möjligheterna till vad laget kan uppnå på planen

Det är därför roller, arbetssätt och spelartyper måste utvecklas och att utgångspositioner blir en felfokuserad diskussion om utgångspositionerna är statiska. Du som tränare kommer att behöva använda dina 11 bästa spelare dels på olika positioner och dels vid sidan av plan till förmån för spelare 12-18 eftersom dessa högst sannolikt inom de första tre matcherna med dig som tränare kommer att starta oavsett om du vill det eller inte. På sikt kommer denna rotation också att utveckla både spelarna och gruppen till något klart bättre än att spela sönder dina 11 bästa spelare och därefter ta in omatchade spelare på fel position.

Vid en jämförelse av statistik har analytiker börjat vända ut och in på begreppet utgångspositioner och genom heatmaps sett att utgångspositionen inte liknar den grafik vi ser på SkySports eller Viasats startuppställning. Om alla tränare skulle få möjligheten till heatmaps på sina spelare tror att jag att många tränare skulle vara förvånade över vilken positionering olika spelare tar och hur mycket de(troligtvis undermedvetet) påverkas av motståndarnas formation och tendenser i sitt spel. Ett lags utgångspositioner blir således ytterligare mer en teoretiskt term som skulle kunna vara mer relevant efter matchen än innan.

I grunden syftar utgångspositioner till att skapa positionella fördelar mot motståndaren. Beroende på hur motståndaren agerar bör du som tränare agera med motdrag. Dessa motdrag bör därför enligt mig ändras inför varje specifik motståndare och även i vissa fall redigeras under matchens gång. Denna dynamik i valet av vad som i sin tur ger fördelar beroende på val av utgångspositioner kallas positionell överlägsenhet. En fördjupning av den positionella överlägsenheten finns våra andra artiklar såsom Positional Play – del 1 eller en uppföljning av denna artikel.

Arbetssätt

Arbetssätt innebär formellt hur ett lag spelar fotboll utan att studera spelarna eller siffrorna i utgångsformationen. Tar laget spelytor snabbt eller långsamt, säkert eller osäkert, i luften eller på marken, med eller utan inlägg, högt eller lågt försvar, markerande eller anpassat till boll osv. Kombinationerna av olika arbetssätt på olika delar på plan samt spelets skeden kan göras oändligt lång.

Efter att ha funderat på det optimala spelsystemet i flera år kom jag fram till att självständiga spelare måste vara lösningen. Jag lärde mina spelare att utgångspositioner kunde varieras beroende på match men också att det fanns flera olika sätta att försvara sig på genom hög eller låg press samt anfall med kortare eller längre passningar, spelvändningar eller mer djupledsspel osv. En del av detta sammanfattade jag i principer som kunde vara – att bollhållare aldrig ska spela tillbaka på samma spelare som denne fick bollen ifrån – felvänd spelare ska använda ett tillslag eller vända – forward ska avsluta på ett tillslag hellre än att ta emot bollen om forwarden är i ett trängt läge – osv. Principerna var genomtänkta men inte helt strukturerade men var vad jag tyckte var viktigast, oberoende av utgångspositioner. Principerna som var positionsspecifika var också oberoende av utgångsformation eftersom de inte utgick ifrån om det fanns två mittfältare eller två forwards för att kunna utföras.

Spelartyper och roller

Spelartyp beskriver vad spelarens färdigheter eller skickligheter är. Egentligen besvarar begreppet – vad kan spelaren som laget kan ha nytta av? Tränaren bör anpassa sig så att rätt färdigheter används på rätt sätt i laget. Detta är en levande prövning och är också en av anledningarna till att vissa spelare byter position genom karriären.

Rollen beskriver vad spelarens uppgift är utifrån den position spelaren har i matchen. Rollbegreppet brukar utgå ifrån positionen såsom offensiv mittfältare eller mittback men är egentligen bunden till spelarens uppgift på plan och bör därmed inte tvunget vara positionsspecifik. Enligt mig borde rollen därför kunna beskriva hur en spelare bör spela på vissa delar av planen obundet till positionen i spelsystemet.

Eftersom vi har olika spelartyper har laget också olika styrkor och svagheter. Genom att skapa numerära överlägen med de spelare som är skickliga i specifika lägen kan laget skapa sig extra fördelar förutom att ha en bra utgångspositionering samt skickliga spelare rent generellt. Detta kallas kvalitativ överlägsenhet och ett typexempel är att skapa ytor för 1vs1 för sina starka 1vs1-spelare såsom Juventus och Barcelona ofta skapar fördel för Ronaldo och Messi. Spelarens roll borde därför vara ett resultat av dennes spelartyp för att nå kvalitativa överlägen på planen. Olika spelartyper passar olika bra ihop och genom att matcha ihop spelartyper kan spelarna dessutom skapa ett relations-överläge. Det är ingen slump att både Messi och Ronaldo som är skickliga avslutare och skickliga på att hantera ytor kring och runt straffområdet passar bra ihop med smarta djupledslöpande forwardstyper som Suarez och Benzema som kan löpa fram i ytor åt sina närliggande spelare. Den kvalitativa överlägsenheten – vad spelaren har för starka färdigheter – i kombination med vem denne samarbetar bra med – relations-överlägen – kan därför skapa en annan utgångspunkt för ett spelsystems uppbyggnad. Detta kommer vi att återkomma till i en senare artikel på tema.

Kortare analys

Idag är jag övertygad om att självständiga spelare som tar egna initiativ och kan analysera motståndaren för att hitta positionella, kvalitativa och relations överlägen är det mest gynnsamma en tränare bör skapa i en trupp för långsiktiga resultat. I detta fall kan spelarna inte ha samma utgångspositioner eftersom dynamik blir ett nyckelord. Exempelvis kan en trupp, oavsett spelartyper eller dina idéer, bestå av fler eller färre spelare som är bekväma i vissa positioner. Om du vill spela 4-3-3 kanske det är möjligt i ett par matcher av en slump men därefter möter laget motståndare som spelar annorlunda och hinder kommer att mötas. Det kan även vara så att du som tränare inte vill bänka samma spelare varje gång. Vad gör du? Du ändrar och några spelare blir jättearga. Vad borde du ha gjort? Variera från början. Om du alltid varierar, kommer du att ha lättare att motivera att olika spelare matchas olika. Detta är även bästa vägen att nå ditt arbetssätt eftersom tydligheten i dina idéer kommer att lysa igenom även när du varierar utgångspositioner. Till slut kommer spelarna att förstå ditt arbetssätt och att ni som lag alltid spelar på samma sätt men att laget är flexibelt i positioneringen för att skapa fördelar gentemot motståndarnas positionering. När spelarna förstår detta kommer en dynamik att skapas som gynnar både din trupp och spelarnas spelförståelse och möjlighet till att använda sitt fulla register som fotbollsspelare.

Marcelo Bielsa menar att varje spelare måste kunna sin position samt sina två närmaste positioner för att bli så bra som möjligt i sin position samt för lagets bästa. En ytterback måste då kunna spela både yttermittfältare/wingback/ytterforward och mittback osv. Enligt mig borde därför utgångspositionerna ses som ett ”verktyg” för att hitta bästa lösningen att låsa upp motståndarna. Precis som anfallsvapen eller kollektiva anfallsmetoder. Ett problem är att det krävs en del scouting och beroende på var du som läsare har tränaruppdrag kan scouting av motståndare vara en alldeles för ambitiös nivå. Om så är fallet får du som tränare arbeta på att ändra i paus istället men utan samma utvecklande effekt.

Fasta vs flytande utgångspositioner

När jag tilldelades Tom Prahl som mentor övertygade han mig om att samma utgångsposition i anfall och försvar är den enklaste vägen för att nå resultat. Kortsiktigt tror jag än idag att han har rätt men hans övertygelse räckte inte för mig. Under mina år med Tom som mentor fick jag klart för mig att tydlighet och struktur i sina utgångspositioner helt klart underlättar resultatet och dessutom konkretiserar beslutsfattandet och minskar otydligheter.

Vad finns det för nackdelar med flytande utgångspositioner? Det första argumentet har Tom. Det är svårt att få denna syn på utgångspositioner fungerande i varje match och resultatmässigt effektivt. Beroende på vilken nivå du är på som tränare i din formella position kommer du kanske inte få behålla uppdraget innan du har fått ditt spelsystem på plats. Detta argument är svårt att bortse ifrån och är alltid något som måste tas i beaktande vid valet av lag och förening men bör inte heller vara helt beroende på din syn på utgångspositioner.

Ett annat argument är att denna syn på utgångspositioner passar vid obegränsat med tid för utveckling eller när en förening lägger stor tilltro till dig som tränare och du vet hur du ska utveckla laget. För ungdomsfotboll bör detta vara en grundregel men min tro är att även seniorfotboll bör prioritera denna syn till förmån för utveckling. Snittåldern på en normal landslagstrupp i EM eller VM brukar ligga runt 27 år vilket är ett bevis att en spelare inte slutar utvecklas bara för att den har nått seniorfotboll som 19-åring.

Likheter till grupputveckling?

Tom sa ofta – att lära sig ett spelsystem tar sex månader, du kan ha tillfälliga fördelar kortsiktigt men innan spelarna vet vad som gäller på riktigt tar det minst sex månader.

Det finns många frågor i det svaret. För det första är fotboll komplext vilket vi belyst i den invasiva sporten fotboll – del 1. Beroende på exempelvis motståndarnas kvalitet kan vi inte konstatera att det stämmer att det krävs sex månader eftersom en maxprestation fortfarande kan leda till förlust. Ett exempel kan vara när Jürgen Klopps Liverpool under säsongen 2018/2019 fick möta ett samspelt Manchester City och trots en fantastisk säsong ändå inte vann titeln eftersom City var för bra. För det andra har professor Susan Wheelan kommit fram till att en grupp uppnår stadiet team först som tidigast efter 6-8 månader, det stadium som Tuckman kallar performing-stadiet. Team innebär, enligt Susan Wheelans IMGD-modell, att en grupp är självgående i sitt lärande och arbetssätt. Med IMGD-modellen i tanken har Tom helt rätt att det krävs minst sex månader innan spelarna vet vad som gäller. Frågan är bara om detta är samma sak som gruppstadiet performing?

Vi utgår ifrån att ett lag är samspelta efter sex månader därför att laget har fått chansen att spela i samma utgångspositioner mot flera olika utgångspositioner vid flera tillfällen. Till detta har antagligen spelarna också börjat förstå hur de ska lösa vissa givna situationer som de möter mot flera olika utgångspositioner. Genom att först träna sitt spelsystem i samma statiska utgångspositioner och låta spelarna passera stadierna forming, storming och norming kommer laget ha större möjlighet att därefter söka förändring i sista steget team/performing. Detta eftersom stadiet innebär att en grupp nästan självmant utvecklar sig och kräver nya uppgifter för att utvecklas. I detta stadium menar Wheelan att gruppen är självständig och självmant söker, reflekterar och ger feedback till gruppen och ledarens roll blir mindre betydande i bemärkelsen att få gruppen att känna trygghet och att följa regler. På så sätt kanske gruppen själv kan lära sig fler utgångspositioner först efter sex månader? I detta fall kanske spelarna själv uppnår flexibilitet i utgångspositionerna och du som tränare slipper att lära spelarna detta från början och riskera dåliga resultat? Nej, ta det lugnt nu. Ovan spekulation bygger på att spelarna är i det stadium som gör att de reflekterar självmant och söker och ger feedback själva. Detta är ingen garanti för ovanstående förutsättning endast av det faktum att de presterar bra därför att se har spelat sig samman i sex månader.

Om vi vänder på det kan det också vara så att spelarna efter sex månader är samspelta men inte fungerande som grupp. Det kan i detta fall vara förödande att byta utgångspositioner om du som tränare spelat med samma utgångspositioner i sex månader. Detta eftersom gruppen eventuellt inte är tillgänglig för utveckling om gruppen inte är i performing-stadiet. Om gruppen däremot är det kan byte av utgångspositioner vara en bra stegring för gruppens utveckling och då kanske du som tränare dessutom kan ha en mer avhållsam del i inlärningen men endast om du vet detta.

Det motsatta kan också hända efter sex månader d.v.s. att en trupp spelar i olika utgångspositioner under sex månader och har gått igenom alla gruppens stadier. Efter sex månader befinner sig gruppen i performing/team-stadiet och är betydligt mer flexibel i antalet utgångspositioner. I detta fall är laget fotbollsmässigt mycket längre utvecklat än laget som haft samma utgångspositioner de första sex månaderna.

Summan av Toms citat är alltså att du som tränare måste skilja på gruppens stadier och att vara samspelt i utgångsformationen rent fotbollsmässigt. Det ena behöver inte utesluta det andra men inte heller tvärtom.

Sammanfattningsvis borde ett spelsystem delas upp så att utgångspositioner är relativa (d.v.s. matchberoende) medan arbetssätt strukturellt (dvs alltid samma) och roller och spelartyper semirelativa (dvs bör likna varandra men kan variera i vissa matcher) för att få variation i spelet och truppens stimulans.

En variant på spelsystem är att basera ditt sätt att spela på dina spelartyper eller roller helt och hållet istället. På så sätt får du en annan dynamik i ditt spel samt en annan utgångspunkt på din syn på fotboll eftersom spelarna istället står i centrum. Vi kommer att utveckla detta i en ny artikel – spelsystem del 2.

Ett alternativ svar på hela artikeln kan också vara att utgå ifrån schack och se dina spelare som begränsade pjäser och därefter styra dessa så mycket du bara kan och inte låta de ta egna beslut utan endast anpassa sig i sina roller, ditt arbetssätt och utgångspositioner och förneka deras egenskaper som spelare. Detta brukar definitiv ge kortsiktiga resultat men dock snabba. Vem kan inte se liknelsen av Andreas Granqvist som tornet eller Emil Forsberg som springaren?

Men hur ska frågan ställas om du vill veta hur ett lag spelar? Jo öppet. Led inte in på utgångspositioner utan fråga istället, hur spelar ni och låt svaret ta tid.

Vänligen återkom med synpunkter på denna artikel. Behöver något utvecklas? Håller ni med? Är det för överskådligt eller för svårt? Ni når oss här i kommentarsfältet eller på detgronafaltetsschack@gmail.com