Ska tränaren anpassa sin idé efter spelarna eller ska spelarna anpassa sig till tränaren? Ett spelsystem – en personlig reflektion del 2

Vad skulle hända om Lars Lagerbäck tog över Barcelona? Eller hur skulle Falkenberg spela under Pep Guardiola? Frågorna är såklart helt hypotetiska men att ställa en tränare och spelartrupp mot varandra öppnar för en intressant diskussion om det egentligen är tränaren eller spelarna som ska ligga till grund för lagets sätt att spela?

Denna artikel kommer att titta på hur olika tränare och lag bygger sitt spelsystem, hur utveckling gått från en period där formationen drev spelsystemet, till en tid där arbetssättet står i centrum och hur vissa tränare helt väljer att bygga sin idé helt kring spelarna och hur framtidens spelsystem kan se ut.

Som beskrevs i ett spelsystem – en personlig reflektion del 1  består ett spelsystem av arbetssätt, spelartyper, roller och utgångspositioner (men även begreppet relationer kommer att inkluderas här). Där argumenteras också för att stryka utgångspositioner och ha ett arbetssätt som är strukturellt (alltid samma), roller och spelartyper semirelativa (bör likna varandra men kan variera) och utgångspositioner relativa (matchberoende). 

För att kunna jobba långsiktigt som tränare i en klubb, bör enligt mig, tränares startpunkt vara att se hur klubbens idé matchar den egna tränarfilosofin när denne tar ett uppdrag. Om klubbens och tränarens filosofi inte är synkade kommer det att skapa flera utmaningar i frågor som värvningsstrategi, syn på utveckling av unga spelare och förväntningar på sätt att spela från spelare, fans och styrelse. 

Om klubben och tränarens spelidé matchar blir nästa fråga om spelarna i truppen kan spela på detta sätt? Om inte, kommer klubben ge de resurser som krävs för ta in nya spelare eller är de beredda att ge tillräckligt med tid för att utveckla spelarna och arbetssättet?

Två typer av tränare, läraren eller managern?

Alla tränare har olika idéer och vissa är mer benägna att anpassa sig än andra när de tar uppdrag. Den holländska fotbollstränaren och periodiseringsexperten Raymond Verheijen beskriver i boken How simple can it be? två typer av tränare, läraren eller managern.

Enligt Verheijen ser läraren visionen och sitt arbetssätt som det centrala i sitt spelsystem och spelarna ses som utvecklingsbara medel för att nå den visionen. Verheijen menar att läraren gör sig bäst med yngre spelare och en formbar trupp där utvecklingspotentialen är större och spelarna inte är fasta i alltför tydliga vanor eller mönster. Denna typ av tränare beskrivs oftast som intensiva och krävande. Louis Van Gaal och Marcelo Bielsa är exempel som passar in på Verheijens definition på läraren, Guardiola är en annan. I dokumentären Take the ball, pass the ball berättar Guardiola om just taktik och sitt arbetssätt som sin drivkraft för att vara tränare.

Motsatsen till läraren skulle istället vara managern. Denna typ av tränare är mer intresserad av spelarna och ser arbetssättet som en metod av att få ut det mesta av truppens kunnande och är villig att anpassa sin egen idé för att passa spelarna. Enligt samma logik som tidigare skulle denna tränartyp enligt Verheijen passa bättre med en mer erfaren trupp som besitter mer kunskap och rollen som tränare blir snarare att förvalta och förädla spelarnas befintliga färdigheter än att själv driva utvecklingen. Spelarna ses därför som det centrala och formar lagets arbetssätt. Exempel på denna typ av tränare är Carlo Ancelotti eller Guus Hiddink.

Enligt den portugisiska tränarsynen (som baserar sig på taktisk periodisering som utvecklas längre ner) ska tränaren förhålla sig till klubbens kultur och filosofi men likaså måste klubben ta hänsyn till tränaren och välja en tränare som passar med dess nuvarande trupp.

Verheijen menar att läraren eller managern ska vara bra för olika delar av truppens utveckling och de kan också fördelaktigen följas av varandra där läraren utvecklar och driver gruppen hårt med nya idéer som formar om spelare och till viss del även klubben för att sedan följas av en manager som förvaltar och förädlar.

I boken Pep Confidential diskuterar Bayern Munchens klubbdirektör Karl-Heinz Rummenigge att Bayerns nästa steg efter Jupp Heynckes, som då hade vunnit trippeln, var Guardiola eftersom de behövde en annan typ av tränare som kunde utveckla spelare på nytt. 

Bayerns tillsättning av tränare (ej inräknat tillfälliga) de senaste tio åren har ständigt pendlat mellan traditionella lärare och managers. 2011 tog Heynckes över efter Van Gaal (lärare) som flera menar lade grunden för Heynckes (manager) framgångsrika era som följdes av en ny lärare i Guardiola. Efter det anställdes återigen en ny managertyp i Ancelotti (som sedan ersattes av Heynckes). Efter att Heynckes förvaltat truppen igen letade Bayern efter ytterligare utveckling och tittade återigen på nya lärartyper i Nico Kovac och nu Hansi Flick.

Jag kan se att det finns tränare som brinner mer för utveckling av idéer och spelare och de som hellre jobbar med “färdiga” spelare och även om Verheijens beskrivning är en generalisering väcker det en intressant fråga som alla tränare står inför.

Ska jag anpassa min idé efter spelarna som finns? Eller ska jag försöka utveckla eller värva spelarna för att kunna genomföra min spelidé? Eller ska jag hitta en mix av båda och hur ska det i så fall se ut?

Utgångspositioner och arbetssätt driver spelsystemet

Lagets spelsystem har under stora delar av fotbollshistorien varit strukturellt uppbyggd. Alltså att utgångspositioner, arbetssätt och roller främst varit detsamma i spelsystemet och speltyper varierat fast utfört liknande roll i det systemet.

Här i Sverige har Lagerbäck blivit sinnebilden för tränarens som alltid ska spela med två forwards i sitt lag. Resonemanget bygger på att utgångspositioner är spelsystemets kärna och att olika tränare föredrar olika formationer. Detta var snudd på en sanning i stora delar av världen fram till den moderna taktiska revolutionen kring 2000-talet. Tränarens idéer över vilka prioriteringar denne ville göra i sitt anfalls- och försvarsspel tog uttryck i en formation med olika fördelar och nackdelar där positionerna utgjorde grunden för vilka ytor som skulle bemannas och uppgifter som spelarna skulle ha. Exempelvis skapar 3-5-3 flera naturliga möjligheter för central överbelastning men har utmaningar att pressa högt på grund av den dåliga täckning som erbjuds på kanterna vid ett högt försvarsspel.

Fram till 1974 hade Sverige ett tydligt sätt att spela fotboll som bestod av en trebackslinje med en sweeper och två markerade mittbackar, till stor del influerade av den tyska fotbollen. När engelsmannen Bob Houghton tog över Malmö 1974 och landsmannen Roy Hodgson två år senare tog över Halmstad såg vi vad som skulle bli vårt svenska 4-4-2 ta form och det cementerades 6-7 år senare med Sven-Göran Erikssons IFK Göteborg. Idén om ett kompakt positionsförsvar med raka linjer, direkta kontringar och inläggsspel hade på allvar fått fäste och spelarna fick tydliga roller som skulle genomföras på sin position och på sig vis göra spelet automatiserat genom att alla positioner var kopplade till en roll och uppgift. Väldigt organisatoriskt, industriellt och svenskt. I The Coaches Voice ger Eriksson en bra bild över vårt klassiska 4-4-2 och inställningen till den typen av spelsystem.

Processen för tränaren blir lätt något i stil med “min ytterback ska överlappa, hålla en hög backlinje och slå bra djupledsbollar och behöver därför vara snabb, löpstark och ha en bra passningsfot” om inte de finns i truppen tar tränaren den spelaren som passar beskrivningen bäst eller justerar rollbeskrivningen något för att passa de spelare som faktiskt finns i truppen. 

Eftersom ovan resonemang bygger mer på en förutbestämd organisation (utgångsposition och roll är alltid sig lik från match till match) med få förändringar blir det lätt för spelarna att snabbt förstå lagets sätt att spela vilket skapar en trygghet och igenkänning och kan tränas in snabbare än en mer dynamisk variant. Tränare som tar över ett lag mitt under en säsong där det krävs snabba resultat och tiden är begränsad att få resultat använder oftare ett enkel men tydligt spelsystem. Min upplevelse är också att tränare som bygger kring en specifik formation även tenderar att bygga kring förutbestämda mönster och rörelser. Lag som är konsekventa och skarpa i sitt sätt att spela kan därför vara svåra att stoppa även om motståndarna kan förutse vad laget ska göra.

När Leicester 2015/16 vann Premier League framstod deras spel som ytterst förutsägbart (mittplanspress, bra kant och djupledsspel, snabba kontringar bakom backlinjen) men också effektivt. Genom tydlighet i vad som krävdes av de olika rollerna i laget och en genomgående kontinuitet i deras sätt att spela uppnådde de snabbt en precision i tajming, beslutsfattande och samarbete spelarna emellan. Deras begränsning av alternativ gjorde att de snabbt kunna finna en framgångsrik organisation och spelmönster som kunde omvandlas till effektivitet, liknande paralleller kan dras till Malmö FF och IFK Göteborgs framgångar på 1970 och 80-talet.

Landslagsfotbollen som ett avskräckande exempel

Den uppenbara kritiken mot att välja en formation och köra på den är att det exkluderar spelartyper, hämmar de bästa spelarna och den kollektiva utvecklingen på sikt, det är därför ungdomslag enligt oss definitivt inte bör bygga sitt spelsystem kring specifika utgångspositioner eller roller, utan istället enligt principer kopplade både för arbetssätt och roller. 

Landslagsfotbollen som länge har varit tydligt formationsstyrt och kulturellt präglad har ofta hamnat i en situation där de tvingas spela bra spelare på “fel” position eller lämna dem på bänken. England som historiskt sett endast har anställt brittiska tränare (och den engelskinspirerade Eriksson och senare 4-4-2-tränaren Fabio Capello) hade det ständiga problemet att få ut det bästa av sina spelare och försökte trycka in Frank Lampard, Paul Scholes och Steven Gerrard i ett 4-4-2 med bara två centrala mittfältare vilket gjorde att en fick sitta på bänken eller spela på vänster mittfält, trots att det kändes uppenbart för många att det bästa hade varit spela med tre centrala mittfältare. Kieran Dyer säger såhär om situationen i sin självbiografi:

”Paul Scholes was the best player I played with and people like Xavi and Zinedine Zidane counted him as their favourite player,” Dyer said.

”Other nations would have used him as their fulcrum, but Sven Goran Eriksson’s first-choice midfield was always David Beckham on the right, Frank Lampard and Steven Gerrard in the centre and Scholes on the left. We didn’t have a football culture that appreciated him. So, we wasted him by putting him on the left and banished him to the margins. 

”It was disrespectful, one of the biggest crimes ever.”

Holland led av samma problematik och var trogna sin 4-3-3 eller 3-4-3-formation med en tydlig 9:a (central forward). De hade generationer med flera bra 9:or och skyttekungar i olika ligor men startade endast med en av dessa. Klass-Jan Huntelaar stänkte in mål i Europa men fick ofta se sig förpassad till bänken till förmån för Robin Van Persie. Roy Makaay som hade ett målsnitt på 0.8 mål/match i Bayern Munchen fick begränsad speltid i landslaget efter att först Patrick Kluivert och sedan Ruud Van Nistelroyd tog den ensamma 9:a-rollen. Det kan helt enkelt vara svårt att få sina bästa spelare att matcha med den formationen tränaren valt.

Ett undantag till ovan exempel borde däremot vara Spanien. Under deras framgångsperiod 2008-2012 (då de vann både VM och dubbla EM) byggde de sitt landslag kring ett arbetssätt istället för formationen vilket gav dem möjligheten att ha flera bra innermittfältare på planen samtidigt och spelade stundtals utan forwards och använde ett roterande mittfält med en falsk 9:a istället.

Sammanfattningsvis kan sägas att effekten av att låta utgångspositioner och arbetssätt styra spelet har sina fördelar. En stor fördel är möjligheten till att få fram en tydlig spelidé ofta inte kräver lika mycket arbete som andra exempel som kommer nedan. Att landslagen ofta väljer denna utgångspunkt är därför inte förvånande även om det i vissa fall hindrar laget en del. Detta har sen tidigare utvecklats i vår artikel ett spelsystem – en personlig reflektion. 

Tränare som Houghton, Eriksson och Lagerbäck kan ses som den tidigare generationens lärare som var tydliga i sina ideér och i sitt sätt att få ut det på planen genom sin formation men som nu ersatts av en ny generation lärare som Guardiola, Thomas Tuchel och Julian Nagelsmann som tror på ett arbetssätt kopplat till principer. Göteborg exemplifierar detta skiftet från den klassiska “IFK Göteborg-modellen” och tillsättningen av Poya Asbaghi ligger i linje med den utvecklingen.

Arbetssättet driver spelsystemet

När UEFA för något år sedan presenterade sin analys av trenderna i dagens toppfotboll påpekade de hur det i första hand är arbetssättet och tydliga roller som driver spelsystemet. Arbetssättet skapas i sin tur av kollektiva principer och sub-principer (principer inom och mellan lagdelar) och trenden pekar mot en ännu större variation och flexibilitet med utgångspositioner och formationer både mellan olika matcher men även under matchens gång. José Mourinhos diskussion här beskriver nyanserat bilden om ett arbetssätt byggt på principer.

Guardiola är kanske den tränaren idag som har tydligast spelidé, hans principer har varit genomgående i alla hans klubbar fast hans taktik och matchplaner har stor variation. I en intervju med Cano fotboll berättar Guardiola om sitt sätt att se på arbetssätt:

If you could give one message to the Pep Guardiola who was just starting at Barcelona B in 2007, what would you say?

“Great question. I think at the start I had a clear idea, saying “This is what I want to do”. After a few months I realized that the principles must always be in place, but you’ve got to continuously adjust. Different players interpret things in different ways; we must adjust constantly”

En hängivenhet till ett specifikt arbetssätt har några tydliga utmaningar. För det första exkluderar även detta sätt spelartyper. Ett väldigt specifikt arbetssätt kräver oftast specifika spelartyper.

Trots att Guardiola använt olika typer av kantspelare och forwards finns det vissa roller som kräver specifika egenskaper. Mittbackarna måste exempelvis alltid vara bra passningsspelare, presståliga och kunna hantera ett högt försvarsspel. Den första spelaren som fick flytta på sig när Guardiola kom till Manchester City var Joe Hart. Han var både en kulturbärare, skicklig målvakt och en populär spelare både bland fans och medspelare men hans egenskaper var inkompatibla med Guardiolas sätt att spela fotboll. Hans fotboll bygger på att en målvakt kan bjuda in och lösa press och som har en bra passningsdistribution över hela planen vilket Hart saknade.

Jürgen Klopps arbetssätt behöver explosiva forwards som är skickliga i press- och omställningsspelet. Diego Simeone kräver mångsidiga spelartyper som kan hantera flera olika matchbilder med hög kompetens i spelets samtliga skeden och vara lika bra i högt som lågt försvar, dominera bollinnehav eller spela en kontringsfotboll.

Att träna in ett spelsätt och kollektiva principer tar längre tid att lära sig än att lära sig en förutbestämd roll i en formation vilket gör att få med sig resultat under tiden som spelarna lär sig principerna blir en stor utmaning i en fotbollsvärld som bygger på kortsiktiga resultat. Speciellt om tränaren inte har möjligheten att värva spelare utan måste utveckla de spelare den redan har. Med det sagt går det såklart att göra och det räcker att titta på det arbete som Graham Potter gjort i de klubbar han varit för att se möjligheterna att bygga ett spelsystem på principer.

Med arbetssättet och idén i centrum finns mer utrymme för olika spelartyper, roller och relationer än i andra sätt att bygga sitt system och en idé är just det; en idé. Hur den idén förverkligas i praktiken kan genomföras med oändliga lösningar vilket skapar ett stort mått av anpassning innanför ramen för de övergripande principerna och kan variera beroende på spelarnas styrkor, svagheter, tillgängliga spelare, motstånd o.s.v. Detta ger möjligheten till utvecklingen av ett system och spelarna i den.

Ett exempel på hur ett spelsystem som kretsar kring ett arbetssätt har oändliga möjligheter och utvecklingsmöjligheter ses genom att jämföra Mourinho och Guardiola. Båda tränarna har enligt mig i grunden samma övertygelser och idé men helt olika syn på hur de når dit. Både två är vinnare och är besatta av kontroll. Kontrollera yta, kontrollera omställningar (framförallt mellan anfall till försvar) och kontrollera matchbilden. Där Klopp kan uppskatta och använda en kaotisk matchbild till sin fördel, vill Mourinho och Guardiola kontrollera matchbilden genom sin matchplan och anpassningar.

Hur de uppnår denna kontroll är från två totalt olika sätt att se på fotboll. Guardiolas fokus ligger som bekant kring att kontrollera bollen och bollinnehavet som ett verktyg för att formera sig optimalt gentemot motståndet. Detta för att påverka motståndarens försvarsspel men också för att ha spelare nära och tillämpa en direkt återerövring genom en tydlig kollektiv framåtrörelse.

Mourinho vill kontrollera ytan och har ingenting emot att låta motståndarna ha bollen för att på så vis använda ett kompakt försvarsspel som prioriterar form före press och invänta misstag. Mourinho är mycket mer mån om att gardera sig och kontrollera ytan bakom sig i sitt anfallsspel för att kontrollera bollförluster. Hans sätt att hantera de defensiva omställningarna är att alltid spela med flera spelare på egen sida boll för att på så vis både kunna bromsa kontringar framåt men även ha tillräckligt med spelare att kontrollera ytan bakom backlinjen. Detta innebär såklart att Mourinhos lag oftast ser väldigt baktunga ut i anfallsspelet eftersom de har många spelare på egen sida boll och färre att spela framåt i planen.

Båda tränarna använder väldigt anpassade matchplaner och är villiga att ändra spelartyper, roller och formation beroende på motståndarna. Guardiola anpassar sin matchplan främst utifrån motståndarnas försvarsspel och anpassar sina utgångspositioner för att få numerära, positionella och kvalitativa överläge medan Mourinho främst anpassar sin matchplan för att bemöta motståndarnas anfallsspel och förlitar sig mer på att förstärka sina kvalitativa överlägen i anfallsspelet.

Poängen med detta är att så länge idén och arbetssätt finns som riktmärke för laget finns det flera sätt att nå idén med olika formationer, roller och spelartyper. Trots att Guardiola och Mourinho är olika tränartyper där Mourinho är mer spelarcentrerad har de gemensamt att de styrs av en tydlig idé om fotboll. Ett tydligt arbetssätt lägger grunden för att skapa en långsiktig och hållbar strategi som ger utrymme för en flexibel taktik.

Spelarna skapar arbetssättet

I en intervju 2011 ställde journalisten Sid Lowe frågan till en av vår tids stora fotbollstänkare Manuel Lillo.

“In footballing terms, how do you set up your teams? The obvious, if simplistic, thing is that a coach gets to a club and thinks: who is my right-back, who is my left-back, who is my central midfielder and so on… ?”

“In my case, it’s not like that. When you get to a team 80 percent or more is already constructed; you have to see if you’re going to clash a lot with what is already there… you have to go and learn from the players, not the other way round. Everything has to work together, amongst them. My mentality is interaction and relation. If you say, ”let’s evaluate the right-back”, I say, ”but who’s alongside him? Who is in front of him? Who is nearest to him?”

Ur Lillos svar växer en helt annan syn på spelsystem fram än att bygga det kring utgångspositioner och arbetssättet. Istället bygger filosofin på att helt bygga sitt lag kring spelare; spelartyper och relationerna dem emellan.

I den spanska fotbollsskolan används uttrycket socio-affective superiority (relationsöverläge). Seirul-lo nämner det som ett av de fyra överlägen som ligger till grund för Positional Play, ihop med numerärt, positionellt och kvalitativt överläge som ni kan läsa mer om i artikeln Positional Play. I korthet handlar relationsöverläge om förmågan att skapa synergi och samarbete mellan spelare och spelartyper på planen. 

“Players make teams play in a certain way”

José Mourinho

Lillos resonemang liknar det som Mourinho för, när han får frågan om hur olika spelartyper påverkar lagets sätt att spela.

Enligt Mourinho blir utgångspositioner, arbetssätt och roller således en naturlig konsekvens av truppens spelartyper och inte vice versa som den gamla “Sven-Göran Eriksson-modellen”. Med skickliga kontringsspelare bygger du ditt arbetssätt på att vinna boll på ett förutsägbart sätt i en bra position för att kontra med dina skickliga spelare i offensiva positioner och tillämpar en indirekt återerövring (när du prioriterar att falla tillbaka och skydda ytor med laget vid bolltapp). Med spelare som är skickliga på att skapa målchanser och duktiga presspelare bygger du laget kring att ha bollen på offensiv planhalva och använda en direkt återerövring.

I The Guardian citerades Roman Abramovich’s rådgivare som rekommenderade Guus Hiddink till Chelsea såhär:

”not a coach who always demands the same system for his teams. He looks at the players, gets to know their best strengths and then decides the system.”

Hiddink är en tränare som spelat alla typer av fotboll. Från holländsk totalfotboll (där alla utespelare på planen kan rotera och flytande uppta varandras positioner) till defensiv kontringsfotboll i flera olika formationer. Ancelotti är också en tränare som arbetar enligt detta sätt och både spelare och klubbchefer beskriver honom som taktiskt flexibel, anpassningsbar som ofta lyckas få ut det mesta av den trupp han arbetar med. 

Att spelare får laget att spela på ett speciellt sätt kan vara en bra insikt att bära med sig och förmågan att anpassa sig till truppen kan vara viktig eftersom det är få tränare som har möjligheten att påverka sina spelare i form av värvning och utbyte av sina spelare. De flesta tränare är bundna till sin grupp och det är oftast inte så att en tränare enkelt kan byta sin trupp hur som helst. Inte ens på elitnivå eftersom ekonomin kan sätta stopp. På lägre nivå bör dock en stor övertygelse i sig kunna ge större utfall på din trupp eftersom spelarna eventuellt inte har drillats lika hårt men på högre nivå med bättre spelare bör en förändring av spelare vara svårare och värvning ett närmare alternativ.

En reflektion kan därför vara den portugisiska synen – att välja en klubb som tror det du tror för att på så sätt jobba med de 20 % procent som går att ändra, enligt Lillo, och därefter förbättra. Om en tränare försöker ändra hela klubben kommer sannolikt en tränare att få en alldeles för stor uppförsbacke innan resultat sker. Prova exempelvis att sätta Lagerbäck i Barcelona…

Spelarna är arbetssättet

2000 sprang Luis Figo in på Santiago Bernabeu och förkroppsligar starten för den första Galactico-eran. Real Madrids dåvarande president Florentino Perez hade slagit transferrekordet och tagit Figo från ärkerivalen Barcelona. Figo skulle sedermera följas av flera av dåtidens superstars: Zidane, Ronaldo, Beckham, Owen och Robinho, Cannavaro och Van Nistelroyd.

Tanken med Galacticos byggde (förutom på kommersiellt värde) på att klubben matchade ihop väldigt individuellt skickliga spelare med matchande och kompletterande egenskaper som  gavs frihet inom en gemensam idé om fotboll. I detta fall behövde inte positionering eller organisationen vara lika rigid och rollfördelningen behöver inte alls kopplas till spelarens position utan till spelarens egenskaper istället. Uppgiften som tränare blir istället att para ihop dessa spelare och se till att en balans upprätthålls i laget (använda matchande spelartyper, roller och relationer) för att på så sätt skapa kvalitativa och relationsöverlägen på planen.

Sir Alex Ferguson byggde sina främsta årgångar med Manchester United kring spelare och pratade ofta om friheten han ville ge sina spelare på planen. Även om många talar om Fergusons ledarskap som hans främsta egenskap som tränare är jag av åsikten att många underskattade hans taktiska förmåga och framförallt hans förmåga att använda de spelarna han hade tillgängliga för att skapa rätt roller och relationsöverlägen på planen för sina nyckelspelare. 

Brasilien har också alltid låtit sitt spelsystem kretsa kring spelarna och formation och roller har anpassats till de spelartyper och relationer som finns till hands. Under VM 1994 byggde Brasilien kring sin starka centrallinje med Bebeto och Romario som forwardsduo och Dunga och Mauro Silva i ett 4-4-2. Fyra år senare under VM 98 kretsade spelsystemet kring deras wingbacks Cafu och Roberto Carlos i ett 4-2-2-2.

Enligt Verheijens tränarstilar skulle dessa två spelarcentrerade spelsystem mer ligga i linje med tanken om managers där de nuvarande spelarna och deras kunskapsnivå utgör grunden för hur laget ska spelas.

Att låta spelarna helt skapa arbetssättet har sina fördelar. Klubben kan få ut det bästa av det som finns här och nu vilket kan ge kortsiktiga resultat men det skapar dock flertalet problem. Vilka spelare letar klubben efter? Både i en värvningsprocess men även att utveckla från sin ungdomsverksamhet. Om spelare blir skadade eller sålda ska klubben då byta idé? Denna typ av helt spelarcentrerade spelsystem blir lätt kortsiktiga och skapar ofta mer frågor än vad den ger svar.

En helhetssyn på spelsystem

Enligt Vitor Frade, den portugisiska professorn som agerade mentor för bland annat Mourinho och mannen bakom taktisk periodisering (som beskrivs kortfattat här och kan ses på bilden) ska bildens sju parametrar samverka för att bygga ett spelsystem.

De flesta tränare och klubbar tror jag försöker få så många som möjligt av dessa delar att passa ihop. Nu när tränarnas metodik är mer snarlik varandra än tidigare eftersom alla går samma utbildningar och får tillgång till liknande kunskap och samma hjälpmedel kanske det är just att få ihop helheten som skiljer en bra tränare från en topptränare. 

Alla tränare bör anpassa sig till spelartruppen oavsett hur trogna de är till sitt eget arbetssätt eller favoritformation. Tränare som Ancelotti och Hiddink gör det i en väldigt hög utsträckning medan tränare som Mourinho landar någonstans mitt emellan som en som har ett tydligt arbetssätt men är beredd att anpassa det till spelarna han har i sin trupp (vilket är rimligt med tanke på hans skolning inom taktisk periodisering).

Även lag som normalt inte anpassar sitt system mycket efter enskilda spelare tvingas ta hänsyn till speciella spelartyper. I Sverige var det länge inte givet vilken roll Zlatan skulle ha i landslaget. Zlatan gjorde sig bäst som ensam 9:a och trivdes bäst när han fick droppa ner i planen och vara delaktig i uppspelsfasen medan Lagerbäck föredrog två forwards som hade en stark relation och arbetade bra tillsammans. Här lyckades Sverige med tid bygga en relation mellan Zlatan och Henrik “Henke” Larsson som fungerade och både Lagerbäck och Zlatan fick anpassa sig till varandra, även om Zlatan säkerligen inte skulle erkänna det.

Sedan finns det de tränarna som inte är lika anpassningsbara till spelarna och truppen utan genom värvningar och utveckling av spelare ser till att spelartyperna passar med deras sätt att spela så de kan genomföra sitt arbetssätt till varje pris, likt Guardiola och Bielsa.

Jag upplever att de flesta tränare idag gör en mix. Tränaren har sitt arbetssätt som grund och tar viss hänsyn till spelarna som finns i truppen och väljer en formation där den tycker att de flesta av ens spelartyper kommer mest till sin rätt med övergripande fokus på sina spetsspelare. 

Sedan flexibla utgångspositioner fått genomslagskraft har fler lag börjat växla mellan olika formationer och många lag hanterar 2-3 olika, vilket gör att spelare och tränare i högre grad kan anpassa sig till varandra. Idag ser vi även flera lag som spelar asymmetriskt eller viktat där positionerna på högersidan av planen inte agerar eller har uppgifter liknande dem på vänstersidan. Något som i och för sig inte är nytt. Wenger gjorde det exempelvis framgångsrikt med Arsenal 2003/04 där de ständigt överbelastade vänstersidan offensivt genom att Pires rörde sig mot inre korridor, Cole överlappade och Henry rörde sig mot samma sida för att skapa en tydlig 3v2-situation samtidigt som Arsenals högerback gav defensiv balans och Ljungberg höll bredd och skapade djupledshot för spelvändning mot högersidan istället. Idag är det en vanlig strategi för flera lag där det kanske är tydligast bland de lag som tillämpar Positional Play som Man City eller PSG som ofta spelar asymmetriskt med en inverterad ytterback och en bred ytterforward på ena kanten och en bred ytterback med en inverterad ytterforward på andra kanten vilket öppnar möjligheten för att utnyttja speciella spelartyper och svagheter hos motståndaren.

Lärarens dilemma

Med tanke på hur få tränare som stannar längre i klubbar idag visar det bland annat hur svårt det är att producera resultat över tid och ständigt förnya idéer i en och samma miljö. 

Den äldre sortens tränare, som föredrar en fast formation och följer lärarstilen som Lagerbäck eller Eriksson, stöter lätt på problemet att även om de är framgångsrika riskerar spelsättet att bli tråkigt, odynamiskt och stagnera. Något Rikard Norling kändes vid med AIK och i en intervju med fotbolldirekt.com beskrev såhär:

“Sista fighterna mot Sundsvall och så hemma, så kände jag: “Fy fan, vad statiskt och trist! Det finns ingen dynamik överhuvudtaget i det vi gör”, säger Norling, slår ut med armarna och fortsätter: 

– Odynamiskt anfallsspel och låsta i det faktum att vi skulle ha spelare bakom bollen i princip hela tiden, oavsett när och var på planen.”

“Det funkade ju! Absolut. Men samtidigt är det så när man känner…., alltså, den stora fördelen med resan de senaste tre-fyra åren är att vi har skapat någonting som varit problematiskt för motståndarna. Men jag kände på slutet att det inte är problematiskt längre, säger Norling. 

– Sen är det ett faktum, det spelsättet (3-5-2) är väldigt specifikt och tydligt. Jag känner själv att jag är klar med det där nu. Jag är färdig.”

Den nyare typen av lärare som Guardiola, Bielsa och Mauricio Pochettino möter snarare problemet att genom ständigt implementera nya idéer och hålla en hög intensitet under lång tid bränner ut både truppen och sig själv vilket leder till att tränaren antingen lämnar eller får sparken trots 3-4 framgångsrika år i en klubb. Det är därför svårt att se Leeds, som genomgått en monumental förändring i sitt sätt att spela under Bielsa, ersättas av en lika intensiv tränare utan jag tror snarare han istället kommer och bör ersättas av en managertyp som kan förvalta den grund som Bielsa lagt. 

De bästa tränarna är kanske de som lyckas hantera båda rollerna som lärare och manager? Tränare som Ferguson och Simeone står ut som undantag som klarat båda. Både utvecklat idéer genom att driva gruppen hårt för att sedan ta ett steg tillbaka och förvalta. För att sedan lyckas genomföra ett nytt generationsskifte och byta ut delar av truppen för att utveckla  igen. Klopp ger intryck av att kunna göra samma sak och kan vara nästa tränare som lyckas genomföra ett lyckat generationsskifte genom att utveckla sin idé från ett överlägset omställningsspel till att nu dominera spelets alla skeden. Kanske är det den anpassningsförmågan framtidens tränare måste ha för att vara långsiktig i samma klubb…

Framtidens spelsystem

Hur framtidens spelsystem ser ut är naturligtvis intressant att spekulera i. En titt i backspegeln visar hur fotbollen gått från att vara formationsstyrd, till spelarcentrerat och nu befinner vi oss i en era där ett tydligt arbetssätt och en identitet präglar de bästa lagen. 

Med de resurser som är tillgängliga för de bästa lagen idag börjar fotbollstränaren mer och mer efterlikna managern för de amerikanska sporterna drivna av statistik och analys, där tränarens roll inte blir att träna laget eller ens säga vilken taktik som är bäst utan istället mer ha en övergripande arbetsledande roll där det gäller att samordna alla specialistteam och utnyttja alla de resurser som finns för att skapa en helhet driven av analys och data. Klopp säger själv att hans roll mer och mer handlar om att omge sig med bra människor, få ut det bästa ur dem och förvalta den kunskapen. 

Liverpool ligger i framkant just i att organisera andra bitar kring fotboll såsom fasta situationer, där de har Thomas Gronnemark, anställd som inkast-tränare samt Ian Graham som har en doktorsexamen i teoretisk fysik och är anställd som director of research bara för att nämna några. 

De flesta lag och tränare har idag tillgång till ett oändligt material och information. Det har lett till att idéer är lättare att bryta ner, analysera, kopiera, tolka och inspireras av vilket gör att den taktiska utvecklingen drivs framåt snabbare än någonsin. I The Numbers Game: Why Everything You Know About Football Is Wrong påpekar författaren hur innovation inte drivs av de främsta klubbarna med de största resurserna utan snarare av de mindre klubbarna som tvingas till det för att hävda sig i konkurrensen.

Som vi nämnt i artikeln Vad är talang? har både Brentford och Midtjylland länge haft en okonventionell strategi som drivs av en “moneyball-approach” till fotboll där data, statistik och analys ligger till grund för både värvningar av spelare och tränare men även spelsystem och arbetssätt. Detta är numera snarare regel än undantag i de flesta klubbarna.

De flesta känner numera till uttryck som “golden zon”, “zon 14” och “assist-zonerna” som är specifika zoner där mål och assist är mer sannolika. FC Nordsjälland är en av klubbarna som använder statistik, data och analys för att beräkna de mest framgångsrika strategierna att grunda sitt arbetssätt på. Ett exempel på det går att finna här: FC Nordsjälland 

Brian Priske beskriver hur hans roll som huvudtränare i Midtjylland skiljer sig från andra tränares uppdrag eftersom hans jobb främst är att genomföra arbetssättet han fått av klubben och han utvärderas på grunden av ett statistiskt underlag för att se om laget presterar eller inte. Kortsiktiga resultat eller en förlustsvit blir därför inte lika betungande utan ses endast som en statistisk avvikelse så länge matchdatan talar till deras fördel. Detta minskar tränarens roll som en viktig del av klubbens identitet när det gäller spelstil men gör tränaren viktigare i dennes roll och förmåga att samordna hur och vad som ska tränas i denna djungel av information och olika specialister.

En annan spekulation kring framtidens spelsystem är att “den klassiska pendeln svänger”. Med detta vill vi säga att det som förr var en bra metod för att spela fotboll men idag förlegad kan återkomma som en vinnande metod igen. Ett exempel är när Otto Rehhagel hittade tillbaka till den klassiska Liberon under EM 2004 i Portugal. Denna metod var sen länge bortprioriterad. Andra trender är markeringsförsvar över större delar av plan som de senaste 10 åren återkommit i klart större utsträckning och även om positionsförsvar fortfarande förekommer i stor utsträckning kan nog en tränare ha vinning att använda den metod som varit död länge såsom exempelvis Leicester 2015/16. En annan kan ju bara drömma mardrömmar om dagen då Egil “Drillo” Olsens fotboll blir modern igen och ett sådant lag vinner VM även om jag på något sätt ändå skulle älska det, för sportens skull. Inte tvunget för utvecklingen…

Vi tror att det finns utrymme för att ompröva vår definition av spelsystem och istället för att fokusera på den klassiska definitionen av spelsystem bör det tänkas om i grunden och präglas av frågeställningar som:

• Vilka skeden vill och kan mitt lag dominera?
• Vilka numerära och positionella överlägen prioriterar och vill vi alltid skapa och hur ska det se ut mot olika motstånd?
• Vilka kvalitativa och relationsöverlägen vill och kan vi skapa beroende på spelartyperna i spelartruppen och hur kan det se ut mot olika motstånd?

Låter tränaren dessa svar ligga till grund för lagets arbetssätt och principer skapas kanske en möjlighet för spelsystemet att både drivas av arbetssättet och spelartyper… 

Vi kommer fortsätta att utforska dessa möjligheter även i framtida artiklar. Vänligen återkom med synpunkter på artikeln och hur ni ser på avvägningen mellan tränaren eller spelarnas anpassning till ett spelsystem. Ni når oss här i kommentarsfältet eller på detgronafaltetsschack@gmail.com.