Vi har i olika artiklar diskuterat några av de olika spelskede som finns. Vi efter denna artikel ge en mer precis bild av skedena men även en större helhetsbild av hur man kan se på spelet fotboll för scouting, träningsplanering och analys.

Spelets skeden är enligt SvFF speluppbyggnad (SU), Förhindra speluppbyggnad (FSU), Återerövring(ÅE) och kontring(K). Dessa skeden slutar upp i komma till avslut och göra mål (KTAGM) samt förhindra och rädda avslut (FORA). Beroende på vem man frågar är de två sista två egna skeden eller slutfasen av något av de fyra översta. Nedan bild bör därmed vara bekant för de allra flesta.

Om vi ser till andra teorier kring hur spelet kan sorteras kan planen delas upp i tredjedelar. Dessa tredjedelar bör enligt oss vara relativa till spelet vilket vi gått mer in på i artikeln – speluppbyggnad del 1 en teoretisk diskussion men i korthet menar vi att tredjedelarna inte är helt statiska utan det beror på vad motståndaren gör för att identifiera exempelvis en uppspelsfas, genombrotts-/ etableringsfas eller avslutsfas .

De 14 faserna

Om vi utgår ifrån spelets fyra skeden och delar upp dessa i tredjedelar får vi ett system som liknar nedan med 12 faser. För att inte bli överflödiga blir sista tredjedelen i anfallsspelet och tredjedelen närmast eget mål en del av dessa tre faser istället för FORA och KTAGM. I artikeln om speluppbyggnad beskriver vi även om en avslutsförberedande fas vilken kan vara en ½ fas men för enkelhetens och för de perfektionistiska skull lämnar vi den utanför i denna illustration. Till detta lägger vi till fasta situationer i både offensivt och defensivt (för mer läsning läs separat fasta) och vi har följande modell:

Det intressanta med ovan modell är att den blir mer precis än bild 1. En spelare behöver veta exakt om den är i SU, FORA, ÅE eller kontring men inte tvunget vilken fas enligt vissa. Detta talar för den enklare modellen, men en spelare som är smart behöver veta även vilken fas den är i och vad som är specifikt för just den fasen. Jonas Munkvold, tidigare Vålerengens akademi, är en av många som stod bakom att träna sina spelare i kaosövningar för att få spelarna att identifiera situationer innan beslut tas för att öka spelförståelsen hos spelarna. En smart spelare orienterar sig därför i situationen snabbare och noggrannare än en spelare med sämre spelförståelse vilket vi även skrivit i Talangartiklarna.

Ovan illustrerade 14 faser varierar som sagt lite i storlek och plats på plan beroende på hur motståndaren försvarar eller anfaller. Detta innebär att fasen speluppbyggnad, d.v.s. 1/3-delen av skedet speluppbyggnad, kan vara mer än hela egna planhalvan om motståndaren ligger lågt i plan o.s.v. I försvarsspel är faserna inte tvunget tydligare eftersom spelet i försvarsspel delvis är sorterat efter andra principer än faserna i skedet speluppbyggnad. Försvarsspelet handlar snarare om att identifiera när laget är i numerära underlägen eller har ytor att försvara och därmed behöver förhindra eller förstöra anfallsspelet eller rent av retirera. I försvar kan laget exempelvis välja att antingen vara förstörande eller förhindrande och det kan variera i vilken tredjedel laget befinner sig i. Problemet och den svårighet som uppstår är om motståndarna exempelvis spelar förbi lagets förstapress, säg 3 forwards, och inte väljer att etablera spelet utan gå på genombrott. Ska laget då i mellantredjedelen ha ett förhindrande försvarsspel när man endast är 7 (+målvakt) kvar i försvarsspelet eller bör laget ha ett förhindrande retirerande försvarsspel i just den fasen? Tredjedelen ger en bra utgångspunkt men måste även här översättas i faser och då är försvarsspelet betydligt svårare att sortera in eftersom det blir mer beroende av motståndaren än anfallsspelet i denna bemärkelse. 

Vi har därför sen tidigare gjort nedan modell när vi har skrivit om SU och FSU i två separata artikelserier.

Denna bild är en hybrid av de 14 faserna i bild 2. I anfallsspel är det för oss naturligt att dela upp spelet i faserna enligt ovan bild. I försvarsspel behövs tredjedelarna i kombination med sammanfattningen under försvarsspel som vi beskrivit ovan. Denna bild är därför en bild över viktiga aspekter i SU och FSU men inte riktigt samma kategori som bild 2. Detta kan tyckas konstigt men detta av anledning att vi tryckt på olika moment i olika artiklar eftersom det finns olika centrala utgångspunkter. Ett mer perfekt exempel skulle alltså vara bild 2 för att illustrera faserna i spelet och bild 3 för att illustrera de olika moment varje skede och fas behöver beakta. Den perfekta bilden skapas därmed lite senare (bild 5 nedan).

Omställningsskedena

Oavsett vilken uppdelning av spelet man väljer kommer tre faser för varje spelskede att vara tydligare för spelarna att förhålla sig till. Kontring och återerövring är omställningsskeden eftersom dessa skeden handlar om den övergång som ett lag övergår i vid byte av någon av huvudskedena SU och FSU. Men kontring och återerövring – vad får vi ut av att dela in dessa i faser? Jo, det är enkelt. En stor del av dessa omställningsskeden är starkt kopplade till risk, typ av bollvinst/förlust balans och mindset. Omställningsskedena varierar stort från lag till lag och för att specificera lagets arbetssätt tror vi att man behöver ha olika risknivåer i olika faser av omställningsskedena, precis som i SU och FSU. 

Den komplexa men logiska indelningen av fotboll

Innan vi visar vår bild av spelet, bild 5, måste några fler punkter diskuteras. Vi delar inte in varje fas för sakens skull. Det finns många aspekter att beakta med varje skede (SU, FSU, ÅE, kontring) och därefter fas(⅓ av skedet). Vi har inom SU förklarat att faserna heter uppspelsfas, genombrott-/etableringsfas och avslutsfas men denna uppdelning finns inte nödvändigtvis för de andra skedena även om försvar ofta kallas högt, mellan och lågt (försvar). Oavsett måste flera aspekter beaktas och det där för indelningen av dessa 14 faser är nödvändig enligt oss. Vi sammanfattar det i följande uppdelning:

Formation

Formation svarar på vilken formation/utgångsposition) laget har i en fas eftersom det normalt varierar mycket på plan, ff.a. inom de organiserade skedena (SU och FSU) eftersom lagets möjlighet att påverka formationen är större.

• Är formationen samma som förra fasen eller en progression?
  • Exempel SU:
    • uppspelsfas: 4-1:2-3
    • Etableringsfas: 2-3:2-3
    • Avslutsfas: 2-3-1:4
  • Exempel kontring:
    • Lång kontring(nära eget mål): 4:1:2:3 där de 5 mest offensiva spelarna ska delta.
    • Mellankontring: 2-3:2-3 där de 5 mest offensiva spelarna ska försöka delta men ff.a. de som är närmast boll ska delta.
    • Hög kontring: 2-3:2-3 där de spelare närmat boll deltar ex. area of intervention.

Typ

Typ handlar om vilken inriktning försvaret eller anfallet har såsom markerings- eller positionsförsvar eller dynamisk eller statisk positionering i anfallsspel. Kort innebär detta i anfallsspel om laget är benäget att rotera och byta positioner på plan för att få motståndaren i rörelse i anfallsspel (Leeds) eller hellre arbetar med att hitta den ytan som just den statiska positionen ska hitta på den delen av plan (Liverpool). 

• Exempel SU:
  • Uppspelsfas: vår backlinje om 4 håller position inbördes och hittar den ytan inom den position som lättast hittar uppspel. Vårt mittfält, ff.a. 6an kan däremot byta position och antingen överbelasta med våra 8or eller gå ner i backlinjen medan våra 3 forwards alltid i uppspelsfas ska jobba för att hota backlinje i spelyta 3.
  • Genombrottsfas ska backlinjen hålla formation om 3 spelare men den spelare som är närmast boll får lämna backlinjen (ex HB på högerkant). 6a får i genombrott inte lämna position då just den positionen framför MB är väldigt viktig för balansen medan våra 8or har helt fri positionering o.s.v…
• Exempel FSU:
  • Högt försvar: kombinationsförsvar där forwards och 8:or har en markerande inriktning men 6a och 4-backlinjen ett positionsförsvar.
  • Mellanförsvar: positionsförsvar med inslag av markering för de positioner som inte pressar men som är nära anfallsspelare som kan få boll från bollhållare med kortare passning.
  • Lågt försvar: positionsförsvar med inslag av markering vid inlägg eller positionsbyten (väggspel, överlappning, underlappning, 2vs2).
• Exempel kontring:
  • Lång kontring: stor dynamik för de ytor som finns oberoende av egentlig position men 4-1 från backlinjen är fortsatt positioner som ska positioneras.
  • Mellankontring: stor dynamik för de 3-5 spelare som är närmast boll men balansen från backlinjen och centralt framför ska positioneras.
  • Hög kontring: positionering kring straffområde viktig men dynamik för resterande spelare runt bollhållare medan backlinje plus 6a står för positionering.

Mindset

Denna aspekt handlar om vilken inställning laget har i de olika faserna sett till förstörande eller förhindrande försvarsspel eller kontrollerande eller vertikalt spel i anfallsspel. Denna aspekt är nära förankrad med risk men inte samma sak. Mindset måste överensstämma med typ, så spelet går att utföra. Gällande anfallsspelet handlar mindsetet om att antingen kontrollera bollinnehavet eller spela med större vertikalitet vilket snarare handlar om vilken inställning man har till spelform men detta är inte samma sak som risk vilket vi nämner nedan. I mindset finns även lite mer att tänka på i återerövring- och kontringsfaserna eftersom typ av boll-vinst eller -förlust kan vara avgörande för om vertikalitet är nyckeln i en kontring. En spelare som vinner boll och har öppen gata mot mål kanske väljer att driva eller passa direkt framåt men inte om det står motståndare emellan. Denna öppna eller stängda bollvinst ger ytterligare en parameter inom faserna vid en kontring.

• Exempel ÅE:
  • Hög: förstörande försvar för de 3-5 spelare närmast boll om bollvinst anses vara möjlig. De spelare som inte är 3-5 närmsta ska däremot ha ett förhindrande mindset och balansera lagets brister vid genomspel eller längre passningar (tillåt mindsetet även under “typ“ FSU: högt – markering för de 3-5 mest offensiva spelarna eller närmast boll eftersom förstörande försvar annars blir praktiskt omöjligt (se artikel om försvarsspel del 3).
  • Mellan: förstörande mindset om bollvinst är möjligt direkt för de 3-5 närmsta spelarna men inte om bollhållare är rättvänd opressad, då ska samtliga spelare ha ett förhindrande mindset men med hög backlinje.
• Exempel FSU:
  • Hela plan: förstörande mindset men som vi nämnt under typ: med positionsförsvar vilket innebär att position är minst lika viktigt som att pressa för att vinna boll. 
• Exempel kontring:
  • Lång (nära eget mål): hög vertikalitet vid öppen och stängd bollvinst, alltid kollektiv kontring.
  • Mellan och hög kontring vertikal men med mer kontroll, sträva efter kollektiv kontring vid hög kontring med stängd bollvinst men solokontring vid hög kontring kan räcka om öppen bollvinst. 

Risk

Denna aspekt är stark förknippad med mindset men inte samma sak. Ett mindset om att ha hög förhindrande press behöver inte nödvändigtvis vara riskabelt (absolut inte statistiskt då detta är bättre) men däremot kan det vara riskabelt om laget väljer att pressa med fler spelare än vad man har råd med. Risk handlar därför om vilket spel laget vill spela och om laget föredrar att balansera upp laget om man blir genomspelad eller om vågar stå högt med backlinjen i alla lägen eller ej. I anfallsspel handlar risk inte om vertikalitet eller inte, det är mindset, utan risk i anfallsspel handlar mer om hur benägen laget är att spela utan att tappa boll. Exempelvis spela sig ur press, vågar slå långbollar eller svårighetsgraden av passningar. Finns det gränser för när kontrollen i spelet inte är under kontroll och därför istället måste spelas längre? Vågar vi stå 3vs3 i eget straffområde? o.s.v.

• Exempel SU:
  • Uppspel: mellanrisk, vid högre press spelar vi bollen från situationen i backlinjen och använder målvakt för att klara detta. Vid hög press tappar vi hellre boll högre upp i plan än långt ner.
  • Etableringsfas: låg risk: vid press försöker vi spela oss ur situationen men löser vi den inte spelar vi tillbaka till backlinjen, genombrottsfas: hög risk: vid press försöker vi fortsätta framåt i plan även om vi kan förlora boll.
  • Avslutsfas: hög risk – vi riskerar att tappa boll om vi har 50/50-chans att nå assistzon eller golden zone med rättvänd spelare. 
• Exempel FSU:
  • Högt försvar: vi försvarar enligt formation, typ, mindset men med låg risk vilket innebär att vi alltid ska vara samtliga spelare på bollsida och de positioner som bli passerade fylls upp av mer offensiva spelare.
  • Mellan: vi försvarar med alla minus central forward på bollsida och annan forward blir förbispelad ska central forward falla och ta dennes position.
  • Lågt försvar: vi försvarar med högre risk och lämnar 3 spelare på fel sida boll.
• Exempel ÅE:
  • Hög: vi utför ÅE i enlighet med formation, typ, mindset men med hög risk och har gärna 2-3 spelare på fel sida boll för att få press från flera håll och hindra motståndaren att spela hemåt och få kontroll.
  • Låg: ÅE nära eget mål handlar för oss om att riskera så lite som möjligt och vi vill då komma på rätt sida med alla spelare.

Balans

Balans handlar om hur och med vilka spelare man väljer att belasta planen genom positionering av spelare genom sina utgångspositioner. Detta handlar om hur laget utför överflyttningar, överbelastningar, centringar, uppflyttning o.s.v. Balans handlar även om asymmetri eller inte, väljer laget att balansera sig med starkare vänsterkant eller fler spelare på vänsterkanten samt om detta varierar i de olika faserna? Det är exempelvis inte ovanligt att en kontring syftar till att nå Ronaldo på kanten medan andra lag vill starta kontringen på en del av plan medan avslutet ska komma på motsatt del av plan.

Mönster

Mönster handlar om vad olika lag har för verktyg för att spela fotboll och åstadkomma prestation. Numerära över- och underlägen laget vill uppnå eller undvika, kvalitativa över- och underlägen man vill utnyttja, luckor laget vill hitta eller stänga, ytor lag vill belasta eller täcka av, nyckelspelare i olika faser, kombinationer, inläggsformer m.m. Mönster är därför slasken av spelet och hur laget väljer att sätta sitt avtryck inom ramen för utförandet av mycket av ovan. Det är viktigt att förstå att varje av de 14 har olika svar på frågorna. Nyckelspelaren i uppspelsfasen kan vara en passningsskicklig mittback medan i genombrottsfasen den offensiva mittfältaren medan det är den skickliga huvudspelaren på offensiva och defensiva hörnor. 

Omställning

För varje fas måste laget veta vad det innebär om laget förlorar eller vinner boll. I SU och FSU är omställningsskedena svaret men i omställningsskedena kan detta innebära kontring-på-kontring eller övergång till SU eller kontring vid bollvinst av ÅE. Det är därför viktigt att veta vad innebörden av bollskifte leder till i de olika faserna. I dessa fall kommer även typ av bollvinst (öppen/stängd) att påverka fasens olika aspekter ytterligare.

Bli inte avskräckt

Med ovan modell för varje av de 14 faserna kan ett lag därmed ha olika formation, mindset, risk o.s.v. för varje fas. Den funderande tränaren kan nu tycka – varför komplicera detta? En annan tänker – fan vad bra! Detta innebär inte att laget ska byta formation helt och håller för varje fas eller för den delen någon av de andra aspekterna. I grunden har laget en grund att förhålla sig till men beroende på vilka spelare som exempelvis stärker vid FSU i låg fas kommer formationen kanske gå från en 3-5-2 till en 5-3-2. Laget har då olika formation i låg- mot mellanfas vilket är helt naturligt i en 3-5-2 men viktigt att förklara för spelarna och träna på. 

Som ni ser i de olika exemplen blir många aspekter beroende av varandra utan att för den delen vara samma aspekt. Alla faserna har därmed ett eget syfte att besvara alla aspekterna även om det inte krävs en hel uppsats för varje fas och ett lag kanske väljer att göra samma i alla faser i ett spelskede. Det måste däremot finnas en röd tråd i spelidén och det är därför svårt att exempelvis utföra ett förstörande mindset om formationen är för svagt balanserad eller typen av försvar är positionsförsvar högst upp i plan (se artikel om försvar del 3) precis som att det inte går att spela med låg risk (att tappa boll) med hög vertikalitet (djupledsspel) mot ett kompakt försvar. Vissa faser och har fler frågor att besvara och andra har mer av aspekterna än andra faser och listan blir därmed inte uttömmande på något sätt. 

Träningsplanering

En träningsplanering bör inte bestå av 14 träningar på 3 veckor med varje fas som ett tema för varje träning utan FSU och SU är som alltid de skeden som ligger som grund och kontring kanske inte ens är ett eget tema utan ett moment av FSU-träningen. I de momenten kan man såklart träna på den fas som träningen i övrigt är inriktad på men denna artikel handlar inte om träningsplanering och vi lämnar därför ämnet till en annan artikel…

Med ovan bild avslutar vi denna artikel. Gå gärna in och kommentera era åsikter i frågan eller maila oss på detgronafaltetsschack@gmail.com så vi kan lära oss mera.

Vi lämnade förra artikeln med flera öppningar på exempel på speluppbyggnad och dess olika begrepp om anfallsspelets grunder, kollektiva metoder, korridorer, spelytor och många andra begrepp utan att visa exempel. Dessa ska illustreras i denna artikel.

I vår första artikel Speluppbyggnad – En teoretisk diskussion diskuterade vi de centrala koncepten och begreppen i speluppbyggnad. Vi delade också in anfallsspelet i fyra olika faser, uppspelsfas, genombrott- eller etableringsfas, förberedande avslutsfas och avslutsfas.

I denna artikel kommer vi att titta närmare och ge praktiska exempel på speluppbyggnaden och dess olika faser genom att titta på hur Manchester City tar sig an de olika faserna. Har ni inte läst igenom artikeln om Positional Play rekommenderar vi den som startpunkt.

Manchester City

Utgångspositioner och formation

I bilderna ovan ser vi Manchester Citys snittpositioner från tre olika matcher. Vi kan se en tydlig mix av 2-3 och 3-2 struktur på backlinjen ihop med deras centrala defensiva mittfältare där en av ytterbackarna tar en högre inverterad position (i dessa fall #27 Cancelo). Vi ser höga positioner på ytterforwards medan den centrala forwarden tar en djupare position i central korridor i höjd med dem två offensiva mittfältarna som i sin tur positionerar sig högt i inre korridor.

När vi studerar Citys snittpositioner ger den en bra överblick över Citys positionering i speluppbyggnadens faser. City är ett dynamiskt lag som ständig varierar formation efter matchplan och tillgängliga spelare. Trots att det finns en hög grad av variation har City några tydliga linjer i hur de tar sig an de olika faserna. City startar oftast med en 4-3-3 i sin utgångspositionering. Formationen övergår oftast en 3-2-5 eller 3-2-3-2 med ytterforwards (YF) som högsta spelare i uppspelsfas och tenderar att bli en 2-3-formation i deras defensiva balans. 

Uppspelsfas

Numerärt överläge i sin uppspel- och etableringsfas

City väljer oftast att bygga med en 3-2-formation i uppspelsfas med sin fyrbackslinje och sin 6:a. Deras vanligaste sätt för att nå 3-2 är att invertera sin ytterback (YB, oftast Cancelo/Zinchenko) centralt i spelyta 1 (SY1) ihop med deras defensiva mittfältare (DCM) och det ger en något asymmetriskt 3-2-formation. Den inverterade YB kommer något högre upp i planen samtidigt som en YB (Walker) och mittbackar (MB, Diaz ihop med Stones/Laporte) tar upp positioner där inre- och yttre korridor möts. Vanligtvis skapas en viss viktning mot sidan där YB:n i trebackslinjen tar en lite bredare och högre position. Detta justeras alltid i etableringsfas till en 2-3-formation vilket vi utvecklar nedan. 2-3-formationen skapar utrymme för en av de breda mittbackarna att ta fram boll i inre korridor eller för en central mittfältare (CM) att droppa ner i yttre korridor för att bli rättvänd, lösa press eller öppna passningsvägar in i SY2. Till detta blir motståndarens YB bunden av Citys ytterforward (YF) vilket är en vanligare justering mot lag som pressar intensivare och högre upp i planen.

En vanlig anpassning City kan göra mot fembackslinje är att övergå till en 3-1-6 genom att positionera ytterligare en spelare i SY2 istället för SY1. Detta sker genom att den inverterade YB tar en högre position tillsammans med en CM mellan SY1 och SY2. I detta fall kan YB bli spelbar på utsidan om mittfältet för att driva fram boll samtidigt som City kan ha flera potentiella hot i djupled för instick eller djupledsbollar om någon i försvarande fembackslinje lämnar sin position.

Detta skapar följande fördelar:

• Möjlighet till djupledslöp i alla backlinjens luckor.
• Positionella överläge framför fembackslinjen som öppnar hål bakom markerande eller pressande mittbackar.
• Större numerär i och kring straffområdet i den avslutsförberedande och avslutsfasen.

Binda motståndarnas backlinje

City spelar med höga och breda YF:s, en central forward (CFW) som droppar i SY2 och två dynamiska CM som både har som uppgift att ge ett djupledshot i SY3 men även delta i uppspelsfas i SY1. Detta betyder att deras YF:s höga position, positioneringen och djupledshotet från CM är det som främst binder backlinjen. CFW tar istället en droppande position mellan linjerna i SY2. Eftersom motståndarnas mittbackar oftast inte vill ta en markerande roll mot Citys SY2 med risk för att lämna hål för CM eller YF att löpa in i, håller motståndarnas mittbackar oftast linjen. Detta ger ofta City stora numerära överlägen i sin uppspel- och etableringsfas med sina två CM (De Bruyne/Silva/Gundogan) och CFW (Jesus/Aguero).

Kombinationen av bindningen från YF och det numerära centrala överläget i utgångsyta, SY1 och SY2 gör att Citys motståndare ofta får svårt att pressa Citys spelare i backlinjen utan att lämna stora fickor centralt i SY1 & SY2. Istället tvingas lag ofta jobba med ett centrerat, täckande och förhindrande försvarsspel. Följdeffekten blir att Citys backlinje och DCM har gott om tid och yta att slå bra passningar från centrala korridorer och lätt kan flytta bollen framför motståndarnas mittfält genom ett kortpassningsspel till de får vinklar att spela in i SY2 eller använda deras vanligaste strategi som är att skapa 2v1, 3v2 på kanten genom deras breda triangel med YB, CM och YF samt kombinerade CFW.

Etablerings- eller genombrottsfas

Med tanke på hur många offensivt positionerade spelare City har vore det rimligt att de prioriterar genombrott före etablering (detta eftersom de ständigt har spelare bakom nästa lagdel och kan fortsätta spela bollen framåt). Guardiola prioriterar dock generellt sin def-i-off högre än möjligheten att gå på genombrott och därför tenderar City istället att använda de offensiva genombrottsmöjligheterna i SY2 till att spela bollen bakåt i planen (Man City spelar flest passningar bakåt av alla lagen i Europa med 41%).  Normalt rör sig laget långsamt framåt och fortsätter flytta boll tills de positionerat sig rätt centralt för def-i-off och skapat naturliga överlägen på kanterna innan de går in i förberedande avslutsfas och avslutsfas. Citys passningsstrategi är såklart en naturlig konsekvens av längre bollinnehav men också en tydlig prioritering i val av risken i passningar, synen på uppflyttning och defensiv balans. 

Manchester Citys spelvändningar i etableringsfas

En effektiv princip för spelvändningar av lag som spelar ett kortpassningsspel är att desto djupare in i motståndarnas formation det bollhållande laget kan få bollen innan spelvändning sker, desto effektivare är spelvändningen eftersom den tvingar fram en större överflyttning/centrering/nedflyttning hos motståndaren. Just detta är City mästare på i etableringsfas. City spelar ofta bollen in och ut mellan lagdelar i etableringsfasen för att lösa press och tvinga fram ytterligare centrering hos motståndare. Därefter använder de sig främst av denna typ av kollektiva spelvändningar och mindre av den långa diagonalen för att ny sin ytterforward i den breda triangeln.

Genombrott före etablering

Det finns ett par tillfällen när City utför tydliga undantag från deras etableringsstrategi. 

• När City möter lag som pressar högt och de får möjlighet att spela i numerärt lika- eller överläge mot en backlinje på stora ytor. I dessa fall brukar genombrott vara deras prioriterade metod när de når SY2 med en rättvänd spelare och de strävar istället efter att behålla de vunna spelytorna genom att driva med boll över stora ytor och de passningar som görs spelas framåt. 
• När de möter lag med tydligare markeringsspel prioritera City oftare att ta spelytor i djupled framför att etablera spelet på offensiv planhalva eftersom de markerande lagens största svaghet är just skedet när markerande spelare har tappat sin markering.

Den defensiva balansen och återerövring

Den defensiva balans City använder i etableringsfas är nästan alltid en 2-3-formation med MB, DCM och YB till skillnad från deras 3-2 i uppspelsfas. City är kanske det mest rigida laget när det kommer till sin defensiva balans och i klippet ovan går det att se att både Stones och Rodri uppmärksammar att Walker har gått på överlapp och inte är i position när de anfaller på motsatt sida. Denna balans och centrala överbelastning är förmodligen den främsta nyckeln till deras framgångsrika defensiva återerövring. Övriga nycklar är att City ofta springer som galna när de tappar bollen och att de fortfarande är i topp (ihop med Arsenal vars tränare varit assisterande till Guardiola) när det kommer till taktiska frisparkar enligt Opta.

Avslutsförberedande fasen

Citys prioritering av etablering gör att de ofta får möta samlade försvar med 10-11 spelare på försvarssida samtidigt som de själv har en bra def-i-off-struktur. Deras positionering med höga breda YF och belastningar av inre korridor genom 3-2/2-3-formation möjliggör för både den inverterade YB, yttre MB eller droppande CM att enkelt ta fram boll på motsatt sida via inre korridor efter spelvändning för att sedan cirkuleras mellan inre och yttre korridor. 

City belastar främst de inre korridorerna i SY1 & SY2. Denna överbelastning sker med YB, YF och OMF som kan droppa ner i inre/yttre korridor med en droppande CFW som jobbar på bollsida (till skillnad från många lag som använder sina CFW mot bortre mittback för att separera MB från YB). Genom att positionera och belasta de inre korridorerna i SY1/SY2 i etableringsfas frigörs lätta passningsvägar till rättvända wingers som ihop med de inverterade ytterbackarna och 10:orna kan attackera utifrån och in från kanterna. Börjar vi bakifrån ser vi att avslut oftast tas från avslutszon, assisterna från assistytor och hockeyassist från yttre korridor till inre korridor. Hockeyassist sker ofta efter en cirkulation som går från inre–>yttre–>inre/central–>yttre korridor till assistytor in i avslutszon.

Denna bollcirkulation i inre- och yttre korridor följs av underlapp. Underlapp är en djupledslöpning på insidan av bollhållare mellan motståndarnas ytterback och mittback när bollhållaren är yttersta spelare, till skillnad från ett överlapp som sker på utsidan av bollhållaren. Underlapp sker oftast i inre korridor med bollhållare i yttre korridor. Efter Citys första underlapp kan en rotation ske rotation mellan YF och CM som följs av en ny underlapp (se animation) där bollen antingen spelas på ytan eller City-spelaren väljer att driva inåt i planen för skott, kombinationsspel eller inlägg mot bakre ytan.

Spelvändningar används inte som prioritering i den avslutsförberedande fasen. Istället är instick bakom backlinjen i form av underlapp eller kombinationer i inre korridor (väggspel eller vägg med 3:e spelare) vanligast följt av inspel/cutback från assistytorna. Skulle ytorna inte uppstå kan City antingen göra ny bollcirkulation och positionsbyten på bollsidan för att söka samma situation igen och skulle motståndarna göra stora överflyttningar prioriteras inlägg från inre korridor utanför straffområdet mot en överbelastad bakre yta. Spelvändning sker oftast efter ett eller två försök att kombinera sig fram längst kanten och spelvändning sker först när försvaret gjort stora överflyttningar och lämnar en uppenbar 1v0 eller 1v1-situation på icke-bollsida.

Summering

Manchester City är sannolikt det bästa laget i världen på att positionera sig och skapa numerära och positionella överlägen i alla faser. Vi har försökt belysa grunderna i några av dessa tillvägagångssätt.

• Uppspelsfas genom att bilda en 3-2-formation i utgångsytan och SY1 och använda bindande YF mot fyrbackslinjen.
• Genom att dynamiskt använda deras CM som både ett djupledshot och som droppande spelare i inre/yttre korridor i SY1
• I etableringsfas genom att skapa en 2-3-formation i deras defensiva balans samtidigt som de skapar övertag på bollsidan och kring den inre korridoren genom deras breda triangel och kombinerande CFW.
• Detta är också nyckeln i deras avslutsförberedande fas där 2v1 och 3v2situationer från yttre till inre korridor efter bollcirkulation och rotationer på bollsidan är det vanligaste sättet att ta sig till avslutszon.

Eftersom vi släppte denna artikel senare än planerat har spielverlagerung kommit före oss med en mer omfattande artikel. Den kan vi rekommendera för de som vill förkovra sig i detta.

Vänligen återkom med synpunkter denna andra artikeln som speluppbyggnadens grunder. Ni når oss här i kommentarsfältet eller på detgronafaltetsschack@gmail.com.

Denna artikel är avsedd att öppna förståelsen för fasta situationer och fördelen av dessa samt jämföra med lite andra aspekter som kan påverka lagets effektivitet.

För er som läst artikeln ett spelsystem del 2 avslutas denna med att spekulera lite i framtidens spelsystem och vad en tränare kan och bör tänka på samt vad trenderna är. En av våra slutsatser är just specialisering i detaljer för att optimera utfallet av prestationen där ett exempel är Liverpool och Jürgen Klopp som bl.a. har tagit in en inkastspecialist i form av Thomas Grönnemark. Andra klubbar såsom Brentford FC, som bl.a. varit kända som fotbollens Moneyball har, förutom att specialisera sig i statistik, även de en tränare inom fasta situationer. Denna roll är relativt unik och Brentford har tappat sina två senaste specialister till Manchester City och Arsenal.

I grunden bygger rollen som specialist på fasta situationer på vilken statistik som talar till för- och nackdel för laget, matchanalys av lag och spelare samt vilken träning man väljer att utföra för att uppnå resultat. Statistiskt sett finns det mycket som talar för att fotbollen bör fokusera mer på fasta situationer men vilken sort samt på vilket sätt varierar från lag, motstånd och spelare och det kan i vissa fall bli för stort fokus för de lag som redan lägger tid på detta. Grönnemark menar att träna på fasta situationer är första steget för att bli bättre på det med anledning av att han upplevt att fasta situationer är ett glömt kapitel i många klubbar.

Statistik om fasta

Träning av fasta situationer kan öka antalet gjorda mål och minska antalet insläppta men genom att fastna i fel detaljer finns det stor risk att man som tränare lägger tiden på fel detaljer. Tifo football har gjort en snygg video kring hörnor där de menar att vid en jämförelse av de fem största ligorna i Europa visar det sig att endast 3% av alla mål görs genom hörnor varav 1% är av direkt anfall och de andra 2% via indirekt spel från hörna. Anledningen till att antalet mål är så lågt ligger dels i att man vet att en stor del av insläppta mål görs genom kontringen efter hörnan vilket gjort att många lag inte attackerar med samma antal spelare som kan gjort förr. Som exempel gjordes det dubbels så många mål i Premier League under 1990-talet jämfört med idag.

I en sammanställning av Stats AI group har en del myter testats. De framhåller bl.a. att det är lättare att komma till målchans med hjälp av fasta situationer jämfört med öppet spel, att det är större chans att göra mål genom att slå frisparkar direkt i mål jämfört med annan variant som pass eller inlägg, att inåtskruvade hörnor har större sannolikhet att leda till mål än utåtskruvade och en del därtill. 

Anders Eriksson, analytiker på SvFF, menar att många lag jagar KPI:er eller statistik om vad andra lag gör vilket ofta leder till väldigt specifika svar. Dessa svar har sällan ett bra samband med hur bra något lag är på fasta situationer. Generellt menar han att klubbar måste bli skarpare på att analysera och tolka data så den blir applicerbar.

I en artikel från fotbollskanalen beskrivs data om fasta situationer och att snittet i allsvenskan är 0.3 mål per match men om laget maxar kan det hamna på 0,8 mål per match. Det skulle innebära 15 måls skillnad (30 matcher x 0,5) på ett bra och dåligt lag vilket kan jämföras med att vissa lag kan tänka sig att betala 15 miljoner kronor för att  få en forward som gör samma skillnad (7 eller 22 mål på en säsong) medan kostnaden för att bli bättre på fasta situationer är betydligt mindre.

De flesta har säkert läst eller åtminstone hört talas om matematikprofessorn David Sumpters bok Fotbollens matematik. Sumpter har även blivit intervjuad i olika sammanhang där han verkligen förespråkar statiskt och matematik men är samtidigt ödmjuk med att säga att han många gånger kommer fram till samma sak som scouterna gjort men att matematiken kan vara ett hjälpmedel att bekräfta det man sett eller öppna ögonen för något. Lika ödmjuk är inte alla men i Taktik-podden uttalar sig en specialist i statistik som menar att 80% av all scouting kan besvaras med data samt att större delen av fotboll finner svar i dataanalys.

Feltramp i statistiken

Varför tar vi upp ovan exempel? Jo, idag är det väldigt populärt att visa sina argument med siffror. Oavsett vad som är rätt eller fel finns det mycket som talar för att statistik är väldigt bra om man kan välja att studera rätt data. Att ta fram data varierar i svårighet men datan måste vara relevant och detta är svårare än många tror. Problemet ter sig inte annorlunda gällande fasta situationer. Beroende på vem du frågar är oftast deras specialistområde viktigast och i en artikel av Alasdair Lane menar han att 80% av alla spelare i Premier League bara uppnår 60% av sin maximala potential. Lane menar att vi inom fotbollen ofta fokuserar på fel områden där han bl.a. menar att hitta den perfekta metoden för small sided games ofta inte ökar nyttoeffekten mer än 1% medan i jämförelse med andra sporter borde fotbollen ha utrymme att träna mer och lägga större fokus på exempelvis mental träning. Lane har därför kritiserat Raymond Verheijen av denna anledning, d.v.s. att nyttoeffekten av att optimera periodiseringen inte är lika stor som Verheijen påstår. Lane menar dock inte att det inte ska göras men att många klubbar och akademier anpassar sig till dessa råd som om det vore lag vilket inte ger samma effekt som att istället träna 1,5h per dag och sen 5h enklare teknik, teori eller som Lane prioriterar, psykologi. Vidare finns det psykologer som bekräftar denna teori, d.v.s. att fotboll är 80% en mental sport vilket försvårar tron på vad man ska tro.

För att tolka påståenden som dessa har specialister i olika områden underbyggt sina påståenden med data och det är inte datan i sig som är intressant utan ofta just hur informationen ska användas. Om alla lag framöver kommer att satsa på fasta situationer för att de oftare blir mål än öppet spel eller att alla börja träna på att slå frisparkar direkt i mål kommer det som inte tränas att bli en brist och mönsterbrytande beteenden kommer därefter att belönas. Detta har vi diskuterat tidigare och som exempel kan dessa trender i glömda metoder visas i bl.a. Greklands Libero-formation 2004, markeringsspelets återtåg, Dortmunds gegenpress eller andra trender som ofta har stor vinst när andra lag har glömt bort att möta sådant motstånd. Det är här de fasta situationerna har sin återkomst under 2020-talet tror vi.

Generella termer 

Efter ovanstående genomgång kan vi konstatera att statistik är bra och fasta situationer är bra men att det krävs kunskap och erfarenhet att utläsa rätt statistik och vad kring fasta situationer som laget kan ha ett bra utfall av att träna på. När tränaren vet det handlar det om taktisk kunskap, träning samt att använda spelarnas skicklighet för att lyckas med utförandet. 

Gällande utförandet och det taktiska upplägget finns det flera metoder och taktiska drag som ska ställas mot varandra och det är som vanligt, den som vet mest och kan värdera detta som brukar dra det längsta strået. 

I de kommande delarna kommer vi att presentera grunder för fasta genom att gå igenom anfall och försvar, metoder i anfall såsom att bli fri, rörelser, belastningar, blockeringar o.s.v. för att därefter kommentera försvarsspelet mot dessa samt de olika metoderna och varianterna kan man använda sig utav. Som utgångspunkt kommer vi att använda denna planindelning. Planindelningen sker för hörnor men nedan exempel är generella för både frisparkar, hörnor och inkast men där hörnor utgör grunden för vår redogörelse. Specialisering i de andra igångsättningarna sker därefter.

Metoder i anfall

1. Att bli fri för avslut

Målchans skapas nästan alltid genom att spelare blir fria för avslut. Det händer att denna spelare blir fri p.g.a. helt egna beslut men oftast skapas denna fria spelare genom taktiska metoder och tekniker. Att skapa en fri spelare kan alltså ske genom individuella tekniker såsom avledande rörelser, tempoökningar, kroppsfinter, tajming o.s.v. men även genom kollektiva aktioner såsom, motrörelser, bindningar, blockar, över- och underbelastningar o.s.v. Nedan ska vi redogöra för ett antal typer.

2. Rörelse

En hörna är inte just förloppet att slå in bollen i boxen utan snarare hela scenariot kring aktioner som kan leda till mål efter det att en hörna tilldömts. Som vi kommenterat ovan görs endast 1 av 3% på just direkt avslut på hörna och resterande 2% på indirekta anfall från hörna.

Rörelser är nästan helt nödvändigt mot ett markerings- eller kombinationsförsvar eftersom anfallsspelarna annars är markerade. Rörelser är däremot inte nödvändigt mot ett renodlat positionsförsvar eftersom fria spelare kan skapas antingen på ytor som ej är positionerade eller genom att två eller fler anfallsspelare ställer sig vid en försvarsspelare på en yta som anses attraktiv mot den motståndaren. Mot markeringsförsvar räcker det sällan med klassiska löpningar mot en yta utan rörelserna bör vara koordinerade och planerade. Att röra sig från markering är en konst som bör byggas på flera olika typer av rörelser, gärna i kombination. En viktig aspekt med rörelser är att de inte tvunget ska sluta att upphöra så fort bollen hamnat på önskad plats utan med stor fördel bör fortsätta med vidare rörelser för att bemanna yta i annat skede av hörnans hela förlopp. Förutom tajming krävs precision och det är ingen slump att det skiljer många mål på fasta situationer mellan bra och dåliga lag. 

Exempel på individuellt betingade rörelser är avledande löpningar såsom v-löpning eller båglöpning men dessa är inte tvunget unika för fasta situationer. Det tekniska utförandet är otroligt viktigt eftersom det dels handlar om att avleda markeringen själv genom kroppsfint, armar och blick men samtidigt att tajma detta med en yta som bollen och spelaren ska vara på samtidig, utan motståndaren. Det är därför viktigt att som spelare läsa motståndarens vaksamhet i markeringen men även att inte avslöja vart man som spelare vill hamna fri. Till de kroppsliga teknikerna är en viktig parameter i individuella avledande löpningar och båglöpningar att kombinera med tempo-sänkningar och -höjningar. Detta för att försvåra rörelserna ännu mer. En avledande löpning i form av v-löpning bör därför även utföras med tempoväxling i kombination med de kroppsliga teknikerna såsom armar, blick och fint.

Rörelserna kan även ha en kollektiv betingning. I detta fall är istället motrörelser, rotationer och screening bra exempel. Motrörelser är rörelser som görs när två spelare byter plats med varandra eller passerar varandras löpvägar och drar med sig markerande spelare. Motrörelser i sig är sällan effektivt om det inte kombineras med att en av spelarna har boll eller med screening. Motrörelsen kan dock skapa förvirring i ett försvar eftersom det måste vara klarlagt om de markerade spelarna ska släppa sin anfallare eller inte. Mot ett zonmarkeringsförsvar kan därför motrörelser vara väldigt effektivt eftersom motståndaren i dessa fall brukar växla anfallare men då kan missa vid växlingen.

Screening innebär att anfallsspelarna vid exempelvis en motrörelse löper in framför varandra och på så sätt obstruerar försvarens markering. Screening är en mycket effektiv metod att skapa fri spelare på. Man ska däremot ha i åtanke att screening, eller obstruktion, lätt kan anses som regelbrott och skapa frispark till försvarande lag. Screening är alltså själva momentet att få en försvarare att bli obstruerad av en spelare men om det är av en annan anfallsspelare som planerat står i vägen kallas det för block vilket vi beskriver nedan. 

En annan kollektiv rörelse är rotationer. Att rotera och röra sig i mönster handlar överlag om att förvirra försvarsspelet och är i sig inte mer unikt om de inte kombineras med screening, block eller som fullföljning av kombinationsanfall. Rotationen innebär att en anfallsspelare kan starta på en position som motståndaren kan vara bekväm med att ha en motståndare på men där anfallsspelaren slutar på en mer hotfull position. Ett exempel är om en bra huvudspelare står 15m utanför straffområdet inför en igångsättning men när bollen passerar målgården är denne spelare där och spelaren som startade där 15m utanför straffområdet redo för andrabollar. På så sätt kan anfallsspelare “söka” upp en sämre försvarsspelare alternativ luras kollektivt med att metoden som ska användas på denna situation är en annan.

3. Belastningar

En belastning innebär att ett anfallande lag inte sprider sig jämnt över zonen där laget anfaller utan belastar en anfallande zon mer eller mindre istället. Belastningar är bra mot både positions- och markeringsförsvar men beroende på försvarsspel måste belastningen anpassas.

Mot ett positionsförsvar kommer en överbelastning innebära att motståndaren inte följer med och därmed kan det anfallande laget hamna i ett numerärt överläge där man väljer. Överbelastning är därför en mycket bra anfallande metod mot ett positionsförsvar. 

Om motståndaren istället försvarar sig med ett markeringsförsvar kommer motståndarna att följa anfallsspelarna. I sådant fall kan det vara svårt att skapa numerära överlägen med en överbelastning även om det kan ha sina fördelar i form av att anfallarna kan vara svårmarkerade samt att det skapar kaos. Om en yta överbelastas utan större vinst kan laget istället fokusera på den underbelastning som automatiskt sker på annan yta. En underbelastning kan te sig på två sätt. Dels kan det vara ett numerärt likaläge med få spelare i både försvar och anfall i den delen av plan och dels kan underbelastningen innebära ett numerärt underläge för anfallande lag men i så fall också ett övertag på annan håll. Ett anfallande lag kan därför med fördel bemöta ett markerande lag med en underbelastning på en yta där anfallande laget hamnar 1vs1 med sin bästa avslutare eller huvudspelare, s.k. kvalitativ överlägsenhet. I sådant fall är underbelastningen en större fördel.

Belastning mot försvar kan användas både för att hamna i bättre kvalitativa överlägen samt numerära överlägen beroende på försvarsspel. Belastning kan även användas för att rensa en yta på spelare för att skapa fria lägen för avslut i fasen efter att bollen är i spel. Belastningen kan även ske på annan del av plan än där avslut avser att ske, exempelvis långt utanför straffområdet, för att genom olika rörelser hamna med fria spelare på ytan där anfallande laget vill ha en fri spelare för avslut. 

4. Blockeringar

En blockering är det moment som sker när en anfallsspelare medvetet står i vägen för en försvarsspelare så att denne inte kan följa sin markering. Momentet som följer blir då en screening. En blockering är vanligast mot markerande försvarsspel eftersom blockeringen oftast sker mot försvarsspelare i rörelse. En blockering kan dock även utföras mot en spelare i ett positionsförsvar eftersom även dessa spelare har en viss zon de kan /ska röra sig inom.

Blockering kan ske på flera sätt. Dels kan blockeringen ske kollektivt genom att två eller tre anfallsspelare bildar en linje som står kvar när rörelser sker och som en anfallsspelare väljer att röra sig tätt inpå för att markeringen på så sätt måste välja andra sidan av denna linje vilket är nära till hands med positionering i linjer.

De vanligaste blockarna är däremot att en specifik anfallsspelare har i uppgift att ta bort en specifik försvarsspelare för att skapa en fri yta för en specifik anfallsspelare. Ett typexempel är Liverpools van Dijk som nästa alltid får en tuff markering på fasta situationer. Genom att ge en anfallsspelare i uppgift att stå i vägen för van Dijks markering kan van Dijk bli fri.  Som gensvar är det inte ovanligt att se att motståndaren har scoutat detta och istället för att sätta bästa försvarsspelaren på van Dijk sätter man denna på blocken och när van Dijk löper in mot blocken byter de markerande spelarna spelare att markera och slipper på så sätt att bli blockade. Som ytterligare motangrepp riskerar försvarande lag i värsta fall att van Dijk väljer att inte använda block och därav riskerar försvarande lag att inte ha sin bästa försvarare på honom. En dubbelmarkering kan också vara en lösning men den ger givetvis ett numerärt underläge i annan zon vilket medvetet kan användas i anfallsspelet.

Blockering kan ske på lite olika sätt. Det vanligaste är att den spelaren som ska bli fri löper tätt intill den blockerande spelaren och när de passerar flyttar sig blocken och får en smäll av den markerande spelaren. Det finns flera sätta att kombinera detta på genom motrörelser, rotationer o.s.v.  Ett annat sätt är att stå i offside på frisparkar eftersom det dels underlättar att bli markerad men i detta fall öppnar för att när försvarslinjen faller kan offsidespelaren välja att stå i just den linje som en markerande spelare faller i och därmed blocka försvarsspelaren. En viktig del av en blockeringssituation är att fullfölja löpningen efter att blocken skett eftersom den markerande spelaren lätt kommer ikapp annars. 

5. Positioneringar

Nyckeln med olika anfallande metoder är att på förhand beräkna olika alternativ för bollens placering både före och efter igångsättningen, andra boll samt alternativ såsom kort igångsättning och returer. Positionering i flera nivåer är därför nödvändig och ff.a. för att kunna skapa olika varianter samt kombinera olika anfallsmetoder ovan. Genom att positionera spelare på flera ytor som kan vara värda att bemanna kan motståndaren ofta inte hindra alla alternativ och laget kan i detta fall dessutom ställa upp på samma sätt men göra olika varianter av samma uppställning vilket kan vara svårare att scouta.

Positioner som är typiska att positionera sig på är de statistiskt givna såsom första ytan, bakre ytan, cut-back, andrabollar och ytan utanför straffområdet.  Vidare är det ofta smart att positionera sig på ytor som inte ger markering såsom 10-15 meter utanför straffområdet. Ytan utanför straffområdet kan lätt förväxlas med en “def-i-off-spelare” som försvarare väljer att inte markera men på så sätt kan denne spelare komma in på farliga ytor senare i anfallet. Laget ska inte heller missa att placera mer än en spelare på vissa ytor för att kunna skapa numerära överläge eller bindningar av försvarare. Dubbelpositionering skapar även svårighet att markera och kan leda till öppning för exempelvis dummies. 

Fortsättningsvis bör laget positionera sig för block av motståndare genom att stå på yta där markerande spelare vill löpa. På så sätt måste eventuellt markerande spelare släppa sin markering för löpning runt om den blockerande spelaren och tiden kan räcka för markerad spelare att bli fri.

Kollektiva rörelser kan samordnas i planerade positioneringar såsom utspridning, linjer, klungor eller annat. Linjer kan formas horisontellt eller vertikalt. Nackdelen med horisontella linjer är att markeringen kommer att vara tydlig eftersom motståndaren lätt kommer att ställa sig på samma linje. Fördelen är dock att om spelare som står närmast bollhållaren backar bakom sina egna spelare kommer den försvarande spelaren att bli obstruerad av en hel linje och den främre spelaren får ett par meter av frihet. En vertikal linje har samma nackdelar och fördelar i grunden men en vertikal linje vågar sällan markeras i rad eftersom nackdelen i dessa fall är större för försvarande laget eftersom ytorna som skapas kommer att vara större på farliga ytor. Vertikala linjer markeras därför oftast med horisontella linjer vilket underlättar försvarsspelets sårbarhet men minskar säkerheten i markeringen och skapar på så mer sannolikt fria spelare än en horisontell linje.

Klungor har liknande fördelar i anfallsspel men ännu större nackdelar för försvarande laget eftersom markering är oerhört svårt i en klunga. Den stora nackdelen kan däremot kompenseras eftersom anfallsspelet också kan bli något okoordinerat eftersom rörelserna lätt kan krocka. Fördelen med en klunga är däremot stor mot markeringsförsvar. 

6. Förvirrande beteenden

Förvirrande beteenden syftar till inte på just rörelser i sig utan på att spelare tajmar olika beteenden. Exempel kan vara att ha två läggare av hörnan som med “missförstånd” springer samtidigt alternativ slår en kort variant för att försvåra för försvarsspelet eller byte av inkastare eller hörnläggare efter uppställning. Förvirrande beteenden har flera fördelar men förutom att det kan vara svårt att försvar mot kan tajming i de olika anfallande metoderna redogjorda ovan lättare tajmas med att exempelvis löpningar och annat startar först när bytet av hörnläggare har gjorts eller precis när något förvirrande skett.

Ett annat sätt är att stå i offside på frisparkar eftersom det gör att försvarande lag inte kan direktmarkera anfallaren utan att försätta hela försvarslinjen ur bruk för offside. En sådan positionering gör att om denne spelare då flyttar sig längs med linjen kommer den tilltänkta markerande spelaren få stora problem med att följa med.

Förvirrande beteenden kan göras i det oändliga och ibland kan syftet vara att endast bli svårare att scouta eller läsa detaljer som att stå flera spelare i muren på frispark utan att utnyttja täckningen eller passningsvägarna, löpningar in bakom målvakt på hörna behöver inte ha ett syfte men kan ändå försvåra den fasta situationen för försvarsspelande laget. 

7. Kombinationer

Kombination görs inte tvunget för att försvåra försvarsspelet utan även för att öppna lägen som annars är stängda. En kombination av flera åtgärder såsom, kort hörna med löpning från första stolpen öppnar första ytan som 54% av alla inåtskruvade hörnor inte klarar att komma förbi. En underbelastning i kombination med en klunga skapar också ett starkare 1vs1-läge som dessutom kan framkalla missad markering o.s.v.

Att positionera sig strategiskt för att kunna ge bra förutsättningar för kombinationer och använda ovanstående metoder är väldigt viktigt. Man ska däremot som tränare ha koll på att fotboll har mycket att lära från amerikansk fotboll men att fotboll inte är amerikansk fotboll. Fotboll har en mycket högre grad flytande spel som innebär att givna positioner och formationer kommer att vara flytande under spelet. Eftersom större delen av spelet utgår ifrån denna form kan spelarna inte lära sig lika många varianter som i amerikansk fotboll som innehåller fler avbrott och större del i uppställt spel. Det finns likväl många varianter att lära sig i amerikansk fotboll som en fotbollstränare fortfarande kan låta sig inspireras av. 

Metoder i försvar 

Positions-, markerings- eller kombinationsförsvar

Vi har ovan redovisat några typer av metoder för att underlätta ett anfallsspel samt öka möjligheterna att komma till avslut. Beroende på motståndarens försvarsspel som kollektiv samt de individuella kvaliteterna finns det därefter val att ta. Som grund visar statistiken att ett kombinationsförsvar har störst framgång på fasta situationer. Kombinationsförsvarets fördel är att det garanterar att täcka farliga ytor men ändå kan anpassa sig mot eventuella kvalitativa skickligheten hos anfallsspelare, överbelastningar eller andra anfallsmetoder.

Det vi kan säga generellt om försvar är att positionsförsvar är svaga mot överbelastningar samt korta hörnor. Anledningen är logisk. Om ett lag har ett rent positionsförsvar kommer spelarna att vara statiska i sina positioner vilket innebär att om motståndaren väljer att placera fler spelare på en yta kommer försvarsspelet att vara underbemannade. Detta blir mer uppenbart vid korta hörnor eftersom risken att spelet kommer igång och att försvarsspelet är underbemannade är mycket sannolik eftersom motståndarna kan välja att flytta dit så många spelare som krävs för att klara en kort hörna. Tillslut är positionsförsvaret underbemannat på den ytan och anfallet kan närma sig straffområdet. 

Ett positionsförsvar kan ändå ha sina fördelar mot exempelvis ett lag som inte gör korta hörnor eller som sällan överbelastar men däremot ställer upp i klunga eller har många olika rörelsemönster som är svåra att markera. I sådant fall kan ett rent positionsförsvar underlätta eftersom försvararna inte hamnar efter i markering utan istället prioriterar sin yta. Ytterligare en fördel är just organisationen att laget kommer att ha spelare på alla farliga ytor vilket i sig aldrig ska underskattas. Man ska däremot ha i åtanke att en spelare som står stilla sällan kommer lika högt som en spelare med ansats vilket kan leda till att försvarande ytan fortfarande inte är tillräckligt bra täckt. Ett lag ska dock vara beredda på att växla från ett rent positionsförsvar till åtminstone ett kombinationsförsvar om situationen kräver det. 

Positionsförsvar har även en stor fördel i övergången till kontring eftersom spelarna har mer specifika positioner som lättare kan hittas vid ett nytt spelskede där rätt spelare hamnar på rätt position. Positionsförsvar har även fördelen att ha rätt spelare på rätt position när bollen övergår till vanlig förhindra speluppbyggnad eftersom spelarna lättare kan komma tillbaka till sina utgångspositioner om de har en fast position på de fasta situationerna. I grunden kan man säga att detta är en viktig aspekt vid positionering i försvar på fasta generellt, d.v.s. att se till att ha en position som är nära den du har när spelet återgår till spelets skeden. 

Markeringsförsvar är för sin del svaga mot rörelser eftersom hela försvarsspelet bygger på att följa spelare. Fördelen är att kontakten med anfallsspelaren, förhoppningsvis, är tajtare och mer störande men nackdelarna kan vara stora om försvarsspelaren inte är en bra markeringsspelare. Ett försvarsspel som inriktar sig på man-man-försvar är svagare för motrörelser och grupperingar än vad ett positionsförsvar är. Ett anfallande lag som scoutat fram att motståndarna har ett rent man-man-försvar bör därför fördela sitt anfall med att underbelasta ytor där kvalitativt överläge skapas till ditt lags fördel. En bättre lösning i försvarsspel är istället ett kombinationsförsvar. 

Kombinationsförsvar är desto flexiblare och därav starkare statistiskt sätt men även dessa går att ta sig förbi. Dels måste de spelare som tar yta välja rätt yta. Beroende på val kan detta utnyttjas i anfallsspel i form av att motståndaren ändrar sina anfallsmetoder mot vad försvarande laget har scoutat. Vidare måste de spelare om tar markering vara rörliga och de svagheter som används mot markeringsförsvar kan användas även här. Detta innebär att en kombination i anfallsspelet som bygger på att överbelasta en del av positionsförsvaret samtidigt som löpningar görs för att underbemanna den delen av försvaret kommer att leda till ett numerärt övertag för det anfallande laget. 

Det finns även lag som använder kombinationsförsvar utan man-man-markering vilket innebär att laget istället positionerar sig i försvarslinjer som anpassar sig till motståndarens val av skruv samt placering av spelare som löper genom att exempelvis ställa en linje som försvårar inlöpningar i vissa ytor eller blockerar löpningar. Ett sådant zonmarkeringsförsvar i kombination med positionsförsvar har fördelen av att kunna försvara zoner som är farliga men samtidigt med relativ enkelhet kunna anpassa vissa delar av försvarsspelet. Om anfallande laget ska ha en stor fördel mot ett så pass flexibelt försvarsspel måste det finnas varianter i anfallsspelet samt spelförståelse för att kunna ändra anfallsvariant på kort varsel. Denna förståelse är svår att uppnå för ett lag eftersom flexibiliteten på fasta är komplex och inte prioriteras tillräckligt för att få spelarna att förstå.

Specifikt för varje fast situation

1. Val att få in boll – hörnor och frisparkar 

”I fear not the man who has practiced 10,000 kicks once, but I fear the man who had practiced one kick 10,000 times” – Bruce Lee

Om vi ser till de tre vanligaste fasta situationerna som involverar mer än en spelare finns det inkast, hörnor och frisparkar. De två senaste sparkas igång vilket ger en betydligt mer komplex variation.

Igångsättning med spark kan ske med inner- eller ytterskruv alternativ utan skruv alls, korta eller långa samt högt eller lågt. Det finns statistik som säger att det är mer sannolikt att göra på mål på inåtskruvade hörnor men i gengäld leder fler utåtskruvade hörnor till avslut. De utåtskruvade hörnornas avslut sker oftare från sämre lägen än de inåtskruvade och därav är målfrekvensen lägre. Av inåtskruvade hörnor bygger allt på att komma förbi första försvararen vilket endast 46% av alla hörnor gjorde vid en jämförelse i Premier League under ett jämförelseår. Korta hörnor är det klart effektivaste gällande mål, chanser och skott på mål procentuellt sett. Det är lätt att tro att korta hörnor är ineffektivt eftersom man många gånger ser att bollen inte ens kommer in i straffområdet men vid en kort reflektion bör det vara bättre att få in bollen med kvalitet än att bara få in den på måfå, vilket är den stora skillnaden på korta och vanliga hörnor i detta avseende. Skillnaden blir tydlig i relationen till att endast 54 % av de inåtskruvade hörnorna inte kommer förbi första försvarare. De korta hönornas fördelar är bl.a. att de kommer förbi första försvarare lättare eftersom vinkeln och avståndet att slå in bollen är bättre samt att det ha skapats ett numerärt överläge på första ytan eftersom dessa spelare brukar vara de som löper ut mot hörnläggaren. En annan fördel med korta hörnor är just nackdelen med långa hörnor, d.v.s. kraven på precision på en lång hörna är så pass hög att inte ens proffsspelare statistiskt är så bra att det lönar sig att slå hörnor för vissa lag. Fördelen med korta hörnor är att tajming för att bli fri för avslut underlättas betydligt vid korta hörnor eftersom dessa består av fler moment som kan anpassas till rörelser, belastningar osv. 

Man ska däremot inte missa att precis som vi sa ovan finns det andra parametrar i det hela såsom variation för att inte bli förutsägbar, vilken typ av försvar motståndaren har, val av sätt att få in bollen till avslut o.s.v. Det vi däremot vill framhålla är att för den beräknande tränaren variation hållas i åtanke eftersom skillnaden statistiskt sätt mellan olika igångsättningsmetoder inte är slående och ett lag bör välja olika metoder för specifikt motstånd. En stor del av valet av dessa kombinationer är ett hantverk som kräver stor skicklighet i scouting av motstånd, användning av sina spelare, träning och val av metoder. 

Ovan statistik om hörnor ger vissa likheter till frisparkar som slås från sidan in i straffområdet. Dels innebär skruven var bollen ska dimpa ner eftersom en innerskruv lättare fastnar i en horisontell zon(främre, bakre eller central) medan en skruv som går från målvakt mer sannolikt glider längs med linjen och ger alla zoner större möjlighet. 

Både frisparkar och hörnor kan slås i kombination med flera läggare. Som vi nämnt ovan finns det stora fördelar av att ha mer än en läggare. Dels av anledningen att man kan göra en kort variant och på så sätt kunna komma närmare målet och slå in bollen med större precision. Dels har två läggare fördelen att variationen på igångsättningen blir större och lättare kan förvirra ett försvarsspel om bollen kommer med exempelvis höger- eller vänsterfot eller med inåt- eller utåtskruv. 

Vidare kan hörnor och frisparkar slås med syfte att hitta en skarv. En skarv är statistiskt sett bättre för att göra mål men misslyckandet och risken att få en kontring mot sig är också större. Skarvens stora fördel är dock att riktningsförändringen av boll är svårläst av ff.a. motståndaren men det tekniska momentet är också svårt vilket inte alltid förenklar för medspelarna. För att kombinera med ovan kan en bra lösning därför vara att ha en spelare för första ytan på en frispark eller hörna som löper mot läggaren och öppnar dels upp ytan för andra löpningar, dels för skarv och dels för att komma ut och väggspela med hörnläggaren för att göra denne fri. En spelare på första ytan är därför generellt en bra positionering vid valet av sätt att få in bollen.

2. Hörnor

En ständig fråga är om ett lag ska ha stolparna positionerade eller ej i försvarsspelet. Det vi vet statistiskt är att ett lag som positionerar stolparna får fler avslut emot sig men färre mål per avslut. Problemet är däremot att ett lag med spelare på stolparna släpper in fler mål totalt eftersom de får fler avslut på sig eftersom de är färre spelare som hindrar avslut. Övriga frågor kring stolpar lämnar vi till målvaktstränaren. För övrigt anser vi inte att det finns mer specifikt att redogör för hörnor i denna artikel då ovan redogörelse till stor del kan läsas som hörnor.

3. Frisparkar

Som vi skrev tidigare kan en frispark slås på flera sätt vilket kan kombineras på olika sätt. De flesta varianter som redogjorts ovan kan även göras på frisparkar men unikt för frisparkar är att offside gäller och frisparkar 10-30 meter från kortlinjen mot kant har därför en unik prägel eftersom försvarsspelet oftast lämnar en stor yta mellan sig och målvakten. Denna grunduppställning får en speciell utgångspunkt som vi kort vill kommentera. 

Försvarsspelet står nästan alltid i en linje som sätter gränsen för offside där linjen är viktigare än markering av spelare. Linjen kan däremot fortfarande vara fokuserad på spelare, yta eller inbördes medspelare. En del försvarslinjer väljer att bemanna alla zoner framför mål d.v.s. främre, bakre, central samt om en kort frispark slås medan en del försvarslinjer fokuserar mer på markering.

Beroende på val av försvarsspel bör även taktiken kring offensiva frisparkar anpassas. Om försvarsspelet är orienterat med markering kan anfallande lag har stor fördel att belasta främre, bakre eller central yta mer än om försvarsspelet är positionsorienterat. Om försvarsspelet är orienterat kring yta bör överbelastning vara en stor fördel. Att formera anfallet i klunga underlättar att få fria spelare eftersom det är svårt att markera om försvarsspelaren dessutom ska hålla en försvarslinje. Varianter på att bli fri är därför att stå i offside eftersom markering nästan aldrig sker då eftersom laget i så fall bryter linjen. Att stå i offside inför frispark underlättar även en block, som vi nämnt ovan.

I anfallsspel finns det många fördelar att ha spelare i muren offensivt. Dels kan anfallsspelarna täcka målvaktens syn vilket underlättar vid en direkt frispark på mål eller om spelarna flyttar sig och skapar en lucka. Att slå frispark direkt på mål, något mer centralt än vad bilden ovan utgår ifrån, är dessutom statistiskt bättre än att slå inlägg. Att ha anfallsspelare vid muren har också sina fördelar genom att passningsalternativ som sällan markeras öppnas. De flesta har ju sett Tomas Brolins mål från 1994 men varianter på denna har gjorts i mängder även i modern tid. Försvarsspel kring muren lämnar vi till målvaktstränaren.

4. Inkast

Vi kan alltid diskutera vinsten i ett bra inkast men även om Lane menar att lag bör prioritera att lägga tiden på större nyttoeffekter är marginalerna i elitfotbollen så pass små att om det kan finnas en vinst i att träna en detalj är det värt att förbättra den. Så är det med inkast, där bl.a. Liverpool har gjort inkast till en viktig del av sitt spel genom inkastspecialisten Grönnemark. Det har visat sig att det inte funnits någon direkt effekt såsom exempelvis mål men däremot har bollinnehavet vid ett inkast ökat, vilket i sig inte har ett direkt samband med att vinna matcher men åtminstone med att kontrollera boll och inte riskera en kontring emot sig. Att få behålla bollen kan bara det vara en vinst i vissa fall. Enligt spielverlagerung.com ökade Liverpool sitt bollinnehav från 50% som är snittet efter offensiva inkast i Premier League till 70% efter offensivt inkast. Eftersom Liverpool dessutom var bland de sämre lagen på att behålla boll efter inkast innan Grönnemark kom in i bilden har utväxlingen varit ännu högre för just Liverpool.

4.1 Positionering på inkast

Positioneringen på inkast varierar något beroende på var på plan laget befinner sig. Oftast är ytterligare en central spelare delaktig på offensiv tredjedel som man inte vågar utnyttja på sin mittback p.g.a. risken av att tappa boll. Av de spelare som kan få boll är det viktigt att dessa alla i grunden inte närmar sig boll utan att någon annan tar avstånd eftersom det annars blir en osund överbelastning som vid eventuellt bolltapp kan orsaka stor skada. Positioneringen är därför viktiga att försöka kvarstå i den mån det går så lagets formation kvarstå när spelet väl fortsätter men om någon spelare behöver möta måsta annan spelare lämna. Att kasta snabbt på fri spelare är därför en bra variant eftersom spelet kan fortgå utan att lagets formation måste anpassa sig till inkastet. Ett snabbt inkast förutsätter såklart att anfallande lag var i anfall när bollen övergick till inkast bollen eftersom de sannolikt annars inte är organiserade för ett snabbt inkast.  

Positionering kan förutom de nämnda på hörnor även tillåta positionering offside för att dels blockera motståndare och dels slippa markering. En skillnad med inkast som anfallsvapen och behålla boll är just att på offensiv del av plan kan laget utnyttja offside mer för att stretcha motståndet samt använda central forward i större utsträckning än på egen planhalva eftersom det kan vara värt att chansa på offensiv del av plan.

Bortsett grundposition finns det därefter olika metoder för att fortsätta inneha bollinnehavet. En metod är att finta. Finta kan göras både kollektiv och individuellt såsom kroppsfinter, tittfinter m.m. eller kollektivt såsom byte av kastare eller låtsas missförstå varandra och därefter kasta till en tredje spelare. Vissa lag väljer att inte vara så kollektivistiska i sin lösning utan väljer mer individuella metoder för att bli fria såsom v-löp, ryck, o.s.v. vilket vi redogjort för kring rörelser generellt ovan. 

En annan viktig aspekt är att kastaren sällan blir markerad vilket innebär att tillbakaspel sällan är en dålig idé. Värt att tänka på är däremot att om spelaren som spelar tillbaka bollen gör det i samma vinkel som mottaget inkast kommer ifrån finns det risk att försvararen kan fortgå sin press linjärt och snabbare komma upp i press mot kastaren. Kastaren bör därför byta position och komma i vinkel vid tillbakaspel.

Att hitta lösningar för att behålla bollinnehavet genom att kasta hemåt mot eget mål brukar vara vara enklare på offensiv del av plan eftersom dessa spelare ofta slipper markering.

Avslutande ord

Denna överskådliga artikel är nu slut och det finns mycket kvar att skriva om. Förutom varianter och djup i det redogjorda har vi inte skrivit om matchplan, träning och tillämpning i praktiken i stort i form av scouting och uppföljning av utförandet.

Ämnet är minst sagt spännande men mycket av hemligheten med fasta är samma som allt annat, arbete och erfarenhet samt känslan av att kunna ta rätt beslut vid rätt tillfälle utifrån den kunskap man samlat på sig. Vi avslutar ändå med att påpeka vad Istvan Beregi sagt (specialist på fasta situationer), fasta situationer är både överskattat och underskattat beroende på vem du frågar. 

Återkom om ni har tillägg, frågor eller inte håller med!

I denna artikel ska vi fokusera på det populära men så svåra höga försvarsspelet. Det helt klart vanligast att lag vid hög press övergår i ett kombinationsförsvar. Det finns en del olika vägar att pressa högt och vi kommer i denna artikel ta upp en del lösningar och problemställningar. 

I artikel 2 beskrev vi hur ett klassiskt lågt positionsförsvar brukar arbeta och vi måste även tillägga att samma principer såsom överflyttning som ett rep, spelare närmast presspelare sätter linjen, referenser i sid- och djupled, styra utåt som standard o.s.v. även finns med som grund i ett högt presspel. Vi vill i denna tredje artikel gå djupare i den höga pressen eftersom ett lågt positionsförsvar ofta ger skenet av ett se stabilt ut fram till att det testas med överbelastning, 1vs1, spelvändningar m.m. och helt plötsligt inte är så stabilt som formationen verkar visa. När ett positionsförsvar utsätts för numerärt överläge sker nämligen oftast en kedjereaktion som inte alla positionsförsvar klarar av att hantera och i synnerhet inte om de är högt upp i plan. 

Hög press i icke-linjär formation

Det finns lag som håller fast vid positionsspelet i form av linjära system även högre upp på plan där Atletico Madrid är ett typexempel även om de släpper linjerna sista ⅓-delen eftersom det i princip är praktiskt omöjligt då. I många formationer ligger fortfarande en förhindrande tanke kvar genom att invänta triggers som central del i försvarsspelet och därav är försvarsspelet fortfarande hindrande i sin karaktär. Detsamma gör Atletico och om de övergår i ett förstörande försvarsspel släpper de sina linjer. När laget pressar högt blir ytorna att försvara mycket större än vid ett lägre försvarsspel. Den stora ytan att försvara får konsekvensen att de flesta lag som pressar högt väljer att byta till icke-linjära system för att täcka upp i djupled i enlighet med vad vi nämnt tidigare. Denna formation leder till att laget består av minst fyra försvarslinjer istället för tre lagdelar. I detta fall blir det en definitionsfråga om laget spelar med fyra lagdelar eller icke-linjärt spelsystem men vi väljer att använda det senare. Ett sådant system blir som vi sa i förra artikeln oftast lite mindre brett och på så sätt ofta svagare i sidled vilket får följden att ett djupledsfokuserat försvarande lag har ett flera alternativ att försvara högt med framgång. 

Alternativ vid hög press

Press utåt

En möjlighet, som också är den vanligaste, är att pressa utåt vilket vi även nämnde i förra artikeln. Att pressa utåt riskminimerar och är enklare som grund. Press utåt sker genom att tvinga uppspel mot kant genom att styra pressen och därefter se till att anfallande lag inte lyckas med en spelvändning. När anfallande lag hamnat på kanten kan det försvarande laget antingen tvinga motståndaren till en lång boll därifrån alternativ släppa in genombrott centralt som då bemöts med man-man-markering eller positionsförsvar med trigger. 

Om laget väljer man-man-markering blir försvarsspelet mer förhindrande eftersom det blir uppenbart att försvarande lag inte vill ha spel centralt och därmed tvingar laget motståndaren till misstag genom exempelvis långbollar. Om laget istället väljer att ha ett positionsspel, där centrala spelare kommer upp i press, öppnar man istället för två alternativ. För det första kan motståndarna tro att de kan spela in bollen centralt och därefter startas pressen vilket får ses som en typisk trigger för förstörande försvarsspel. För det andra har ett centralt positionsförsvar fördelen att kunna styra pressen och därav ofta få numerära överlägen centralt som kan leda till att det finns spelare över i försvarsspelet som enklare, än i en man-man-lösning, kan sätta press mot målvakt vilket också får ses som en mer förstörande lösning.

Ett klassiskt sätt att starta en styrande press är med så kallad cover lane shadow eller skuggpress som syftar till att en forward, när vi diskuterar att press i motståndarens uppspelsfas, gör en båglöpning från en mittback till den andra för att sätta den icke-bollhållande mittbacken i passningsskugga av forwarden. En viktig del i styrning av press är att laget är svaga mot lobbar/chippar eftersom spelaren bakom presspelare till skillnad från annan press är helt ostressad vilket innebär att om bollhållaren når spelare i passningsskugga genom en lobb/chip är laget väldigt sårbart därefter. En lobb/chips kan endast förhindras med att ha understöd men poängen med cover lane shadow är just att stänga passningsvägar genom passningsskugga och då finns inte nödvändigtvis understöd. Eftersom press på båda mittbackarna är väldigt svårt utan att vara i numerärt likaläge alternativ underläge närmare sitt eget mål är just skuggpress en lösning som många lag vågar sig på. 

Ett alternativ är att skapa ett numerärt likaläge med motståndarnas mittbackar, vara numerära centralt och istället vara numerärt underläge på kanterna. Ett exempel är om motståndaren ställer upp 4-2:3-1(breda yttermittfältare) och försvarande lag svarar med ett 4-3-2:1. Risken med att styra pressen utåt är i istället att motståndarna är i överläge där och i detta fall bör pressen istället ske inåt. 

Stänga kanterna

Ett annat alternativ är att fortsätta stänga kanterna men istället tvinga motståndaren att spela in centralt som i så fall bemöts med samma centrala två lösningar som ovan, positions- eller markeringsförsvar. 

Lite mer om pressfällor

Som vi nämnt i första artikeln finns det taktiska och generella triggers. Pressfällan startar ofta med en trigger men övergår i ett mönster av rörelser som ska leda till bollvinst. Ett lag som har triggers men inte har kommunicerat hela aktionen med laget har alltså ingen pressfälla. Triggers handlar om när och hur laget startar press men inte hur det ska fullföljas. När tränaren scoutar fram andra triggers än de generella gäller det att även tänka på motståndarens motdrag vid en eventuell trigger. När eventuella motdrag är kartlagda gäller det att även förutse vad motståndaren gör när försvarande laget försöker sig på en pressfälla. 

Många pressfällor handlar om att styra anfallande lag mot kant eller centralt i enlighet med ovan redogörelse men med förstörande försvarsspel, d.v.s. att försvarande laget tar initiativet.  En del pressfällor är mycket enkla och kan exempelvis bestå i att två försvarare löper på vars en sida av bollhållaren och pressar från både höger och vänster samtidigt och på så sätt tvingar denna spelare att spela framåt eller bakåt. En sådan enklare aktion kallas pinch. En pinch kan även användas i form av att en forward pressar framåt(!) genom att exempelvis stänga av anfallande mittbacks passning till målvakt och pressa mittbacken till spel i djupled, något som bl.a. Leicester gjorde mot Arsenal i årets första Premier League-möte. 

De flesta pressfällorna sker däremot oftast genom att försvarande lag styr spelet mot kant och det är därför viktigt att förhindra spelvändning eftersom laget offrar spelare mot den kant man vill vinna boll och är därmed sårbar på motsatt sida. Svag motsatt sida gäller oavsett om laget har förhindrande eller förstörande mentalitet. 

Det som är viktigt i en pressfälla är att hitta syftet för fällan d.v.s. hur man ska vinna boll. Bollvinst kan ske på flera olika sätt som exempelvis bortspelad boll nära eller långt ifrån bollhållaren, ut över linjen eller genom brytning. Om det vinnande laget inte vet syftet med vart man ska vinna boll kan laget av misstag tvinga motståndaren till något som spelarna inte är beredda på. Ett exempel kan vara att laget vill vinna boll över långsidan och få ett inkast men tvingar motståndaren till långboll i spelyta 3 och är inte beredd på att falla och därmed får ett snabbt anfall mot sig istället. 

En del lag väljer att fortsätta anfalla på samma kant och därefter nå mitten på en yta som laget skapat genom att exempelvis lura bort försvarande balansspelare med en avledande bindning (mer om detta nedan). En bindning är ett motdrag som laget måste vara medveten om vid användandet av en pressfälla eftersom motståndare, ff.a. på elitnivå, ofta har gedigen kunskap om varandras spel. Det är därför viktigt att inte utgå ifrån att motståndaren slår en klassisk crossboll för att komma ur pressfällan eller bara skickar ut bollen över linjen utan att försöka förutse hur de reagerar på pressfällor mot kant eller mitten. En del lag väljer istället att spela sig ut med exempelvis djupledsbollar på samma kant i spelyta 3 eftersom det innebär en betydligt mer förutsägbar bollförlust samtidigt som det kan vara en bra variant att komma till en farlig yta. I sådant fall kan det vara bra att ha koll på det…

Ett typexempel på taktisk pressfälla mot kant där motståndaren scoutat markeringstyp på försvarande central mittfältare var matchen Barcelona – Napoli i CL 2019/2020. I detta fall valde Barcelona att stänga av centrala uppspel och hota ut mot kant eftersom Ospina i målet inte är grym på fötterna. Situationen ledde till en förväntad spelvändning i Napolis försvarsspel. Barcelona valde att ha markerande roller centralt vilket skulle hindra korta spelvändningar via mitten. Problemet var att Napoli visste detta och eftersom Busquets, Rakitic och De Jong man-man-markerade valde Napoli att flytta sina positioner från central spelyta 2 vilket ledde till att Barcelona missade att täcka av den centrala ytan vid spelvändningen vilket Napoli utnyttjade. Se bild nedan.

För den som vill läsa mer om pressfällor rekommenderar vi Spielverlagerungs artikel om pressfällor i ett 3-4-3. 

Pendlande forwards

Beroende på försvarsspel kommer alltså anfallande lag att ha olika anfallsmöjligheter. En typisk förhindrande variant är att pendla med antalet forwards för att motståndaren ska behöva falla ner med spelare och skapa numerära överlägen i sin uppspelsfas. Ett exempel är ett 4-4-1:1 som möter ett 4-1:2-3 där den anfallande defensiva mittfältaren sjunker ner som mittback i uppspelsfasen om försvarande laget har två forwards men där forwarden endast gör denna rörelse för att locka ner den defensiva mittfältare och därefter sjunker ner framför mittfältet. Denna pendling leder till att motståndaren har två spelare mer än försvarande lag i uppspelsfasen (två mittbackar och en defensiv mittfältare mot en forward) vilket innebär att det förhindrande laget istället har 9vs7 spelare i de resterande anfallsfaserna. Ett pendlande antal försvarande forwards leder däremot ofta till lite lägre position på plan eftersom man sällan lyckas pressa i uppspelsfasen utan snarare störa. Alternativet är att ändå stå högt men då krävs långa löpningar för att hindra motståndarens genombrott eller spelvändningar. En sådan metod är inte ovanlig att se Atletico Madrid använda och i vissa fall Tottenham med Mourinho. 

Hög press med förstörande mentalitet

Att bedriva en hög press med förstörande karaktär är svårare än att invänta misstag. Att vinna bollen centralt, pressa målvakt eller styra in motståndaren mot kant genom att det försvarande laget tar taktpinnen är därför desto vanligare att se de bättre lagen i en liga än de svagare. För att lyckas med hög press med förstörande mentalitet krävs smarta spelare som kan utvärdera och anpassa sitt spel under tiden på ett betydligt snabbare och mer krävande sätt än att försöka hålla linjer eller täcka centrala uppspel och invänta misstag. För att klara av en hög press krävs större, vad som klassiskt sätt ses som, risker. Som exempel måste ett lag vara benäget att släppa en kant helt, släppa in motståndarna centralt eller att våga stå 3vs2 mittbackar mot forwards.

Fördelen med hög press är däremot stor. Förutom att öka chansen till bollinnehav minskar man också motståndaren chans att göra mål eller ens komma till avslut genom att börja förstöra för deras speluppbyggnad långt ifrån eget mål. Till detta kan en bollvinst på fördelaktig position ge bra chanser till farliga kontringar. Hög förstörande press stressar också mycket vilket kan skapa frustration hos motståndaren under ge mentala överlägen. Vidare kan hög förstörande press användas som “anfallsvapen” eftersom en bollvinst högre upp i plan ger större chans till att skapa målchans eftersom laget dels är närmare mål och dels har färre försvarsspelare mellan bollhållaren och målet. Hög förstörande press är däremot fysiskt jobbigt och i perioder brukar de flesta lag behöva sjunka ner lite för att vila och för att minska risken att missa press på bollhållaren eftersom ett högpressande lag som inte har press på bollhållaren ofta är väldigt sårbara. I den vilande perioden kan man använda falsk press, d.v.s. att närmsta presspelare går upp i press som tidigare vilket stressar motståndaren men där övriga i försvarande lag väljer att stanna kvar och inte fullfölja den höga förstörande pressen för att istället vila. Denna typ av press brukar fungera ett par omgångar efter en period av hög förstörande press.

Nedan följer lite aspekter på ett högt försvarsspel som kan vara bra att ha med sig vid försvarsspel.

Bindningar – bli inte lurad

En bindning innebär att en anfallsspelare närmar sig en försvarsspelare i strategisk anfallszon och hoppas att försvarsspelaren vill markera denna. Därefter löper anfallande spelare från ytan och hoppas på att få med sig försvarande spelare som i så fall tappar sin yta. En sådan bindning leder till en avledande manöver som anfallande laget senare anfaller mot. En lockande passning är en liknande aktion men med boll som istället tvingar en försvarare att gå upp i press men som då lämnar sin försvarsposition som anfallande laget sen utnyttjar.   

En bindning kan också göras genom att exempelvis låsa två försvarsspelare vid en anfallare genom att stå emellan de eller på en yta. Detta skapar ett numerärt överläge på annan del av plan. En bindning med avledande manöver skedde väldigt typiskt Manchester City – Tottenham CL 2018/2019 och i ovan match med Barcelona – Napoli. En binding ska inte blandas med offensiv markering som istället handlar om att anfallande spelare väljer att genom def-i-off förbereda en markering av spelare som kan vara farlig vid bollförlust. En sådan avser istället att hindra en farlig kontring medan en bindning med avledande löpning handlar om att få bort en försvarande spelare från sin position för att anfalla där. Ett mer klassiskt exempel är avledande löpningar från främre stolpen på offensiva hörnor mot hörnläggaren för att få första ytan fri.

Spegling av spelsystemet

Låt oss ta ett praktiskt exempel. Tänk er en motståndare som formerar sig 4-2:3-1 i anfall. Utifrån denna formation kan Bielsas lag ställa upp 4-1:2-3. Det skulle så se ut enligt bilden nedan.

Tanken med detta sätt att försvara sig är att laget dels har numerärt överläge på den mest vitala delen av plan, central defensiv men samtidigt har möjlighet att enkelt följa motståndaren med någon form av zonmarkeringsförsvar. Vidare kan ett lag i detta system även genom en bra styrande skuggpress från forwarden hindra den ena utav mittbackarna att få boll och därmed hindra alla uppspel och därav sätta en förstörande press. Genom att den offensiva centrala mittfältaren dessutom sätter en skuggpress/shadow lane cover på mitten kan han eventuellt skugga bort passningsvägen till det anfallande lagets defensiva spelare och sätta press på den andra mittbacken. Laget skulle i så fall kunna hamna i ett 2vs2-läge i pressen mot mittbackarna. Systemet är ett man-man-markeringsförsvar men istället för libero väljer han två mittbackar som jobbar mer konventionellt.

Ett mer extremt exempel är Gasperinis Atalanta som ofta speglar motståndarens anfallsformation till 100%. Ett anfallande lag, Liverpool i Champions League-mötet 2020, som ställer upp 4-1:2-3 bemötte Gasperini med att ställa upp med ett 3-4-1:2. Formationen innebar därmed man-man-markering på hela plan utan numerära överlägen (2 forwards vs 2 mittbackar, 1vs1 mellan försvarande 10:an och anfallande 6an, 4 mittfältare mot 8:orna och ytterbackarna samt 3vs3 mellan mittbackar och forwards. I första mötet förlorade dock Atalanta med 5-0 men lyckade exempel finns också och Atalanta lyckades trots allt ta sig vidare till åttondelsfinalerna.

Om vi kombinerar pendlande forwards och speglar formationen skulle laget kunna hamna i ett läge där man hamnar 9vs7 i resterande anfallsfaser där varje lagdel, mittfält och backlinje skulle dels skulle kunna man-man-markera men dessutom ha en spelare över i varje lagdel för att täcka yta.

Presstyper

Det finns flera sorters orienteringar när vi diskuterar positionsförsvar. Dessa är boll, medspelare, motståndare och yta och kan antingen rangordnas eller vara alternativa till varandra beroende på vilken modell laget väljer i enlighet med vad vi skrev i artikel 2. Dessa orienteringar av hur laget inbördes orienterar olika parametrar ska inte förväxlas med presstyper. 

Presstyper handlar istället om hur man väljer att gå i press efter att ha orienterat laget efter någon parameter. Presstypen handlar om hur laget vinner bollen d.v.s. om laget pressar genom att

• styra av passningarvägar – skuggpress/cover lane shadow, 
• genom att stänga alternativen att passa genom markering,
• genom att stänga/minska alla ytor att hitta utvägar kring
• genom att pressa bollhållare med flera spelare,
• i kombination med ovanstående
• eller annan metod

De två översta är klar inriktning på motståndaren utifrån de orienteringar vi diskuterat i första artikeln medan ytor och press med flera spelare mer förhåller sig till ett försvar orienterat på medspelare, yta eller boll d.v.s. positionsförsvar.

Presstypen behöver vara uttalad i generell mening för laget men kan vara situationsanpassad men tydligheten behöver inte vara lika klar som vid en scoutad pressfälla. Presstyp är däremot viktig att ha bestämt vid direkt återerövring eftersom dessa baseras på extremt snabba beslut. En hög press som baseras på kombinationsförsvar kommer i vissa fall att innehålla flera presstyper eftersom olika spelare på plan kommer att ha olika roller. Exemplet ovan i bild ett som visar hur kanterna stängs av innehåller dels presstypen markering på mitten, dels styrning av passningsvägar medan backlinjen försöker stänga/minska spelyta 3. Presstyp kan därför ses som en flytande försvarsinriktning precis som att lag sällan har en 100% orientering i man-man-försvar eller yta, boll eller medspelare. Presstyp är däremot viktig att poängtera för spelarna så varje roll har uppfyller sitt syfte så att spelarna vet hur de ska övergå från sin markering eller position till press. Det blir därför viss skillnad om en spelare som täckt en yta ska övergå till press genom att styra av passningsalternativ mot högerkanten eller om denne ska pressa men samtidigt fortsätta täcka ytan. 

Asymmetrisk formation

Det är inte ovanligt att man idag ser lag som Juventus under Sarri eller Real Madrid under Zidane som arbetar med asymmetrisk formation d.v.s. en oregelbunden formation. Den icke-linjära formationen ska inte blandas med en asymmetrisk formation eftersom den icke-linjära fortfarande är balanserad i bred, vilket inte den asymmetriska är. En asymmetrisk formation görs ofta av tränare som använder sig utav ett spelartypsorienterat spelsystem. Som exempel ville Sarri ibland använda Ronaldo centralt i plan utan att vilja skicka ut Higuain på kanten. Följden blev att Cuadrado fick en större yta att försvara. Asymmetrin medför att laget kommer att ha en öppnare kant där Ronaldo inte deltar i försvarsspelet i samma utsträckning som andra kanten eftersom Sarri inte tvingade honom att delta i försvarsspelet. En sådant system kan ha fördelar dels eftersom Ronaldo kan vila lite mer i försvar men även vid pressfällor och kontringar. Pressfällor eftersom den ena kanten kan ses som underbelastad men i gengäld kanske balanserad med bättre försvarsspelare. Kontringar eftersom Ronaldo kan ha en högre utgångsposition när kontringen börjar. 

Andra alternativ

Beroende på val kan olika typer formas. Thomas Tuchel är känd för att försöka ha arbetat in fiskbenspress. Pressen skulle innebära, baserat på hans pressmetod i Dortmund, på att att pressa rakt framifrån, istället för att styra i sidled, för att ge motståndaren alternativ till antingen höger eller vänster om presspelaren där understödjande spelare tydligt följde upp med täckning av ytan.

Guardiola är vidare känd för sin mer extrema passing lane cover som han utförde i perioder i Barcelona där han hindrade flera passningsalternativ genom att stå emellan nästan alla passningsvägar, se bilden.  På så sätt kan laget hindra alla passningsalternativ men är som ovan sagt svaga mot lobbar samt om, motståndaren passerar en spelare eftersom alla i så fall kommer att stå i fel position förhållande till passningar. Pressmetoden bör dock ändå vara effektiv i form av att den stressar motståndare och förvånar eftersom det är en ovanligare metod. Om den utförs högre upp i plan kan eventuella misstag även kompenseras i lägre delar av plan.  

Det finns fortfarande väldigt mycket att skriva om i varje specifikt moment men för att göra detta är vår uppfattning att man måste göra en jämförelsestudie eller analys av specifikt fall för att få ut mer. I en sådan artikel kan man förutom att illustrera ovanstående även visa hur olika lag väljer att pressa olika ytor vid olika tillfällen, fylla i linjer när spelare blir passerade, när de faller och täcker istället för att fortsätta pressa, avvägning mellan hög och låg backlinje, fördröjande och förstörande press vid olika skeden av spelet samt position på plan osv. Listan kan göras lång.

Denna artikelserie har haft till syfte att på ett mer objektiv sätt belysa viktiga begrepp inom ett försvarsspel för att i senare artiklar gå in på djupet av hur specifika tränare väljer att lösa olika scenarion med spelare. Något vi velat skilja på hittills eftersom exemplen kan bli oändliga i sådant fall. 

Vänligen återkom med synpunkter på denna tredje artikel inom försvarsspel. Ni når oss här i kommentarsfältet eller på detgronafaltetsschack@gmail.com 

Denna artikel är en uppföljning av Förhindra speluppbyggnad – en teoretisk diskussion del 1

Positionsförsvarets grunder

Tanken med denna artikelserie är att belysa grunder i försvarsspelet för att i sista artikeln gå mer på djupet i det höga försvarsspelet. Vi avslutade förra artikeln med att belysa att ytan att försvara är mindre om laget har ett lågt försvarsspel. För att kunna fördjupa oss i det höga försvarsspelet krävs en viss förståelse av grunderna i ett lågt försvar vilka även måste fungera i ett högre försvarsspel men ofta i en annan form. Vi utgår i nedan exempel från ett lågt förhindrande 4-4-2 för enkelhetens skull.

Som utgångspunkt i lägre försvarsspel sätter laget ofta en presslinje att utgå ifrån när pressen ska starta. Ofta är tränare med fokus på lägre försvarsspel ofta medvetna om risken att hamna för lågt vilket medför att uppflyttning och pressfällor ofta är frekvent återkommande för att få upp laget i plan. Därav brukar en presslinje ofta sättas en bit in på offensiv planhalva för att laget inte som utgångspunkt ska hamna för lågt. Denna presslinje fungerar som så att när motståndare träder “över” denna linje startar pressen på ett klassiskt sätt som – närmast boll pressar och övriga i linjen ger understöd/täcker yta. Denna första presslinje består i ett 4-4-2 av två forwards samt yttermittfältarna även om linjen sällan i sådant fall är linjär i bredd utan sjunker ner en bit på kanterna. Det är viktigt att hela linjen sjunker för att hjälpa till i försvarsspelet om denna presslinje passeras men att uppflyttning sker så fort som möjligt därefter för att laget inte ska sjunka för lågt.

Signifikant för de linjära försvaren är att de först vid press byter struktur. Detta sker ofta genom att den första presspelaren lämnar linjen och resterande i lagdelen sluter upp bakom presspelaren med understöd genom att hamna bakom presspelaren i en förflyttning. I den bästa av världar ska den spelare som går upp i press lämna linjen i djupled så övriga i presslinjen slipper att falla in bakom utan snarare endast behöver flytta i sidled för att inte falla ner. För att linjen ska kunna ge understöd till presspelaren utan att sjunka in bakom krävs att presspelaren agerar snabbt och aggressivt för att inte låta motståndaren komma för nära presslinjen och då tvinga linjen att falla för att få ett bra understöd till presspelaren. Denna överflyttning eller centrering när en spelare lämnar linjen kallas ofta vaggan, att följa som ett rep eller bara följsam överflyttning men kärt barn har många namn… Typiskt för denna aktion är att lagdelen i detta fall har delats i två, en första presspelare och resterande spelare i en understödjande linje som har centrerat eller överflyttats för att prioritera understöd. Den spelare som är närmast i understöd om exempelvis vänsterback pressar blir den spelare som sätter linjen för övriga i den lagdelen vilket i detta exempel blir vänster mittback. Denna spelare kallas ofta spelaren närmast första presspelare och sätter linjen av anledningen att denna har bäst uppfattning av vilket avstånd som krävs för att ha ett bra understöd. Spelaren närmast första presspelare har ofta också bollhållande spelares närmsta passningsalternativ nära sig vilket medför att denna spelare bör ha bäst koll på situationen för att sätta linjen. En annan teori är däremot att bortre mittback(höger), sätter linjen eftersom denne har bäst syn över hela plan och även kan orientera vad anfallande lags spelare längre ifrån situationen gör. Problemet med att bortre mittback ska sätt linjen är just att denna är längst ifrån bollhållaren samt dess närmsta passningsalternativ samt att det är lättare för bortre mittback att anpassa sig till en linje än att styra den närmaste mittbacken. 

Många lag har, beroende av orienteringspunkter, någon form av orientering kring egna medspelare och brukar ofta ha någon form av avstånd i djup- och sidled i meter. Det är inte ovanligt att dessa avstånd är ca 10-12 m i djupled och 5-6 meter i sidled för ett kompakt lågt lag. Även de lag som inte har orienteringspunkt på medspelare utan istället yta, motståndare(kombinationsförsvar) eller bollen har ofta någon form av distanshållning mellan medspelare ändå. Vidare har i princip alla lag referenser i djup och bredd för att inte göra för stora överflyttningar såsom att bortre ytterback inte ska flytta längre än bortre stolpe eller att backlinjen aldrig i motståndarens genombrottsfas eller förberedande avslutsfas ska falla lägre än eget straffområde eller, som vi nämnde ovan, vart pressen ska starta. Referenserna är olika och varierande men de flesta lag, speciellt låga positionsförsvar, brukar följa ovanstående referenser i någon form. 

De flesta försvarsspel styr även spelet utåt. Vissa lag väljer att pressa inåt på offensiv planhalva i vissa fall vilket vi kommer att visa senare men de lägre positionsförsvaren pressar i 99% av fallen utåt på egen planhalva. De få undantag som finns är när ett lag gillrar en pressfälla i form av att tvinga den anfallande spelaren till att endast kunna passa inåt där dessa anfallsspelare i så fall är markerade eller närmsta presspelare är väldigt nära men det vanliga är i så fall att detta sker på offensiv planhalva.

De flesta försvar har också klart för sig vem som fyller i linjer som bryts. Som vi nämnde ovan ska överflyttningen täcka upp understöd till presspelaren. Om försvarsspelare i stället blir passerade i djupled blir de då felvända. En sådan spelare, säg en ytterback, måste löpa mot eget mål för att komma på rätt sida igen men om denne inte är närmast i press kan ytterbacken ge understöd till mittbacken och ett platsbyte har i sådant fall skett på ett tydligt sätt. Ett annat exempel är att bollen passerar ytterback som löper tillbaka för att komma i press men nu närmare eget mål. I dessa fall är det inte givet att mittback ger understödet eftersom många lag tenderar att vilja ha mittbacken i avslutszon och istället låter defensiv mittfältare ge understöd till ytterbacken. Alternativet att mittback ger understöd och defensiv mittfältare tar mittbacksposition i avslutszon är mindre vanlig om inte defensiv mittfältare är van att spela som mittback. Dessa roller ska vara tydliga när linjer bryts. 

Forwards arbete i ett lägre positionsförsvar har ofta uppgiften att dels försöka styra anfallande lag mot kant samt hindra centrala inspel. Vidare har de även en viktig roll som första presspelare vid triggers och på så sätt visa när pressen ska starta. Det är även forwards som ofta startar eventuella pressfällor samt som måste orka göra en uppflyttning och sätta fördröjande press på bollhållare för att laget inte ska hamna långt ner i plan. 

Fördelarna med ett kompakt lågt positionsförsvar är många. Det är enkelt, det är svårt att anfalla mot och det ger bra passningsavstånd mellan spelarna om de vinner boll för kontring. Nackdelarna finns men är enligt oss mindre i många fall färre än vid ett högre försvarsspel med tanke på den enkelhet och effektivitet som trots allt finns i ett lågt positionsförsvar. Fördelarna med ett högre försvarsspel kan däremot vara större om ett lag får det att fungera vilket är desto mer avancerat. Vi ska därför i det kommande övergå till att illustrerar andra former av försvarsspel för utvecklingens skull. 

Icke-linjära system, förstörande försvarsspel, landslag och ungdomsfotboll

Som vi beskrev i förra artikeln har en del försvarsbegrepp ingen egen terminologi för exempelvis luckor, fickor eller spelytor utan försvarsspelet handlar snarare om att täcka eller förhindra motståndaren från att utnyttja dessa. För spelytor innebär detta att exempelvis minska ytor inom och mellan lagdelar för att på så sätt förhindra anfallsspelet snarare än att förstöra anfallsspelet i sig. Det finns i detta sammanhang två skolor. Den första varianten är att bli kompakta och minska spelytor, luckor och fickor och förhindra anfallsspelet medan den andra är att istället förstöra anfallsspelet mot dessa ytor genom att genomföra ett aggressivare presspel i försvarsspelet som förstör möjligheterna att nå dessa ytor för anfallande lag. 

För de lag som väljer att spela med ett lågt positionsförsvar kan laget dels vara organiserat och förhålla sig till sina närmsta spelare i linjära former som vi nämnde ovan och i artikel 1. Detta medför däremot att laget blir kompaktare i djupled vilket gör att laget, om det pressar högt, får väldigt stora ytor att försvar som vi nämnde i slutet på artikel 1. Dessa linjära former kan därför med fördel brytas till så kallade icke-linjära former för att skapa fler lagdelar i djupet och därmed kunna täcka av större del av ytan som ska försvaras vid ett högt försvarsspel.

I Sverige har vi en tradition av att vara organiserade generellt men även i bemärkelsen tydliga linjer d.v.s. linjära system. Detta ska inte förväxlas med organisation i icke-linjära former som kan vara minst lika organiserat även om det inte syns på samma sätt. Skillnaden är att spelarna har mer specifika roller i formationen som gör att deras roll inte ska förhålla sig till medspelare på samma sätt som i en linjär formation. Därav finns organisationen, men inte i linjer utan snarare i rolluppdelning. Ett typexempel är ett rakt 4-4-2 mot ett 4-1:3-2 enligt bilden ovan. De icke-linjära systemen behöver inte tvunget utgå ifrån en 1:3 på mittfältet utan kan utgå ifrån ett rakt 4-mannamittfält där en av de centrala mittfältarna alltid ska markera eller täcka ytan bakom linjen, d.v.s. positionsförsvar med orientering av yta eller motståndare. 

Fördelen med icke-linjära system i positionsförsvar, eftersom det nästan automatisk sker i markeringsförsvar, är att det förhindrande försvarsspelet tydligare täcker fickor, luckor och spelytor. Genom att balansera varje lagdel med defensiva och offensiva spelare, d.v.s. att spelarna positionerar sig i olika nivåer inom lagdelen, får laget en större flexibilitet även om det kan se mindre strukturerat ut. Principen kan liknas vid ett positionellt överläge i anfallsspelet, d.v.s. att positionera sig på ett sätt som ger fördelar gentemot motståndarnas positionering. Dessa icke-linjära system kan te sig dels med balans inom lagdelar och därigenom mer hamna i 4 eller 5 lagdelar i djupled, precis som inom Positional Plays grunder. De icke-linjära systemen kan även förhålla sig icke-linjärt i sidled genom att antalet spelare per lagdel är olika som i en 3-5-2-formation. Denna icke-linjära struktur, som blir icke-linjära i sidled, bör också vara linjära i djupled. När vi syftar till icke-linjära system menar vi därför både i djup-och sidled eftersom det icke-linjära blir tydligare för vår  illustration men undantag kan förekomma. 

Det icke-linjära försvarsspelet förhåller sig på ett mer effektivt sätt till ett förhindrande försvarsspel enligt oss eftersom ytorna att anfalla på blir otydligare. Icke-linjära försvarsspel kan dessutom vara effektivare i ett förstörande försvarsspel eftersom laget har en längre struktur som kan täcka större del av plan vid en högre press. Ett icke-linjärt försvar kan välja att placera spelare i spelytor och fickor på ett sätt som förhindrar försvarsspelet bättre men om laget väljer att göra det högre upp i plan ökar möjligheterna för ett förstörande försvarsspel på ett säkrare sätt eftersom ytorna i djupled är bättre täckta. Vi skulle vilja påstå att det är praktiskt omöjligt att bedriva en hög press med ett linjärt positionsförsvar och har själv inte lyckats hitta något lyckat exempel, men är nyfikna om någon har ett att ge. Många tänker här på Atletico Madrid men de övergår vid en hög press till icke-linjär formation. 

Enligt oss är ett linjärt försvarsspel lättare att spela igenom eftersom det är en tydligt ensidig förhindringsstrategi eftersom förhållandet till varje medspelare i ett linjärt strukturerat försvarsspel mycket enklare kan bli överbemannat eftersom linjerna lättare blir igenomspelade vid ett högre försvarsspel. Såklart kan ett lag välja att göra som Mourinhos Inter i Champions League 2010/11 mot Barcelona och sjunka väldigt lågt för att på så sätt verkligen optimera ett förhindrande försvarsspel men nackdelarna kan ändå vara större än fördelarna. Bland annat kommer ett så lågt försvars kontringsmöjligheter att vara väldigt dåliga eftersom det är längre till motståndarens mål. Vidare kommer ett lågt försvarsspel att vara mycket svaga för trycket för inlägg och crossbollar eftersom inläggen lätt kommer in i farliga ytor samt överflyttningarna på crossbollar blir långa för ett kompakt lågt försvar. Till detta talar statistiken för att låga försvar släpper in mer mål. 

Som vi beskrev ovan är den vanligaste lösningen vid ett högt förstörande försvarsspel att ett lag övergår i någon form av kombinationsförsvar d.v.s. med inslag av markering på offensiv planhalva. Denna övergång medför ofta svårighet för lag som normalt arbetar linjärt i försvarsspel eftersom markerande inslag automatiskt övergår i icke-linjära formationen. Ett lag som därför från början har en tydlig organisation icke-linjärt bör därför enligt oss ha en bättre förmåga till ett högre förstörande försvarsspel.

Problematik med icke-linjära system

Vad kan vara problemet med dessa icke-linjära försvarsspel? I grunden är ett sådant svårare eftersom laget måste klara av att kommunicera och agera på ett korrekt sätt utan att förhålla sig till tydliga linjer. Just enkelheten i linjära formationer försvinner delvis i icke-linjära formationer vilket kan bli en nackdel om tränaren inte är skicklig nog. En viktig del i detta är därför att inte släppa kontrollbehovet som tränare utan tillåta att sig att kontrollera spelet och spelarna utan linjerna även om det för en oskicklig tränare är svårare att se mönster och följa sin modell. 

Givetvis tar det även något längre tid att få spelarna att bli säkra i sina roller eftersom försvarsspelet i sådant fall blir mer relativt till motståndarna i form av var ytorna finns eller motståndarna om man har inslag av markering. Landslag har större fördel av linjära spelsystem eftersom de har färre träningar än klubblag vilket medför tiden kan vara ett hinder för att få icke-linjära system att fungera bra. Att landslag har fördel av en linjär formation behöver självklart inte vara sant men om ett land har nära till hands för en viss filosofi, som Sverige har till linjära system, har landslaget mycket vunnet att följa den. Liknelser kan göras till Positional Play som i det omvända är svårare att få till i anfallsspelet men om både exempelvis Barcelona och Real Madrid spelar på ett liknande sätt kan spanska landslaget, som till stor del består av dessa spelare, ha fördel av att spegla dessa spelsystem även om de är svårare att få att fungera på färre träningar.

SvFF har nått framgång med att förenkla spelet genom att i de senaste världsmästerskapen för dam och herr vara det enda landet i världen som varit i kvartsfinal eller mer med båda lagen. Vi spekulerar i om det kanske kan bero på just den organisation och kommunikation som Sverige är känt för både i samhället i stort och i fotbollen. 

Som vi sagt tidigare tycker vi inte att ungdomsfotboll ska spela den enklare fotbollen, d.v.s. linjärt, efter att man har tränat upp grunderna eftersom enkel fotboll inte utvecklar spelförståelsen på lång sikt för unga spelare även om det resultatmässigt ofta ger snabbare resultat. Anledningen är att vi absolut tror att Spanien eller Frankrike kan spela Sveriges fotboll men Sverige inte kan spela deras fotboll. Vi tror det eftersom utbildningen för att spela linjärt förhindrande fotboll är betydligt enklare även om det är konst att få rätt på detaljerna. Denna fotboll bör därför inte prioriteras för mycket i ungdomsfotboll även om den är ett bra sätt att lära sig grunderna i försvarsspel. För landslaget har det däremot visat sig att de kommer att ha mest framgång internationellt sett. Den svenska modellen ska därför vara bekant men inte allt laget tränar på i ungdomsfotbollen enligt oss.

De linjära försvarssystemen är inte det mest sannolika att vinna på sett till ett större perspektiv. Den mest avancerade fotboll är ofta den som är mest flexibel och därmed mest anpassningsbar. Exempelvis är Barcelona, Real Madrid, Bayern München, PSG, o.s.v. alla lag som spelar icke-linjärt. Man kan dock spekulera i om dessa lag spelar så p.g.a. att det är mest effektiva försvarsspelet eller om de har bäst spelare och därför vinner p.g.a. det eller om dessa spelare inte klarar av denna kollektiva linjära struktur? De flesta storklubbar har däremot oftare det mer flexibla försvarsspelet, icke-linjärt och förstörande, av anledningen att det är större sannolikhet att vinna med ett sådant försvar dels för att det ökar bollinnehavet men även för att det ger mer utrymme för spelarnas egenskaper vilket inte linjära system gör i samma utsträckning. Soccerment.com gjorde en djupdykning i korrelationen mellan bollinnehav, skapade målchanser och vunna fotbollsmatcher i de fem stora ligorna där de drog slutsatsen att det fanns ett starkt samband, framförallt i antalet passningar som passerade motståndare och passningar som genomfördes i motståndarnas tredjedel och seger. Eftersom sådana passningar lättare sker vid fyra eller fem anfallslinjer likt Positional Plays grunder, kan vi se en fördel i att ha fler linjer i försvarsspel än de klassiska lagdelarna dels för att lättare kunna förhindra eller förstöra motståndarens fyra eller fem linjer men även för att kunna göra en snabbare och effektivare kontring genom det soccerment.com kommit fram till.

En klassisk diskussion är om alla spelare ska delta i försvarsspelet eller ej. I dag deltar flesta stjärnorna i försvarsspelet men beroende på modell kan vissa spelare få väldigt betydande roller med mycket löpning. Fullt deltagande i försvarsspelet behöver ske i de icke-linjära systemen eftersom de ofta tillåter vissa roller med mindre löpning men fortfarande med viktiga uppgifter som att hindra spelvändning, styra press, hindra vissa ytor o.s.v. Eftersom icke-linjära försvarsspel har fler linjer i försvarsspelet finns det även fler möjligheter till off-i-def-situationer eftersom det finns fler linjer bakom presspelaren som kan bryta bollen och snabbt spela passningar framåt. I detta fall är Liverpool och PSG är tydliga exempel eftersom lagen snabbare hamnar i fyra linjer i anfallsspelet efter att ha vunnit boll. 

Försvarsspelets faser 

Vi skiljde i artikeln om speluppbyggnad på spelets skede speluppbyggnad och komma till avslut och göra mål och faserna i anfallsspelet. Dessa faser kallar vi uppspelsfas, genombrottsfas/etableringsfas (beroende på spelidé), förberedande avslutsfas samt avslutsfas i enlighet med bilden. 

Frågan är om dessa faser kan användas även i försvarsspelet? Vi tror det. Uppspelsfasen är den fas i anfallsspelet som är framför förstapressen i laget. Detta innebär att ett lag med en förhindrande försvarsmentalitet inte kommer att pressa i uppspelsfasen. Mentaliteten i ett förhindrande försvarsspel skiljer sig mot lag som har en förstörande försvarsmentalitet. Uppspelsfasen har därmed en viktig funktion även i försvarsspel. Vidare har genombrottsfasen och etableringsfasen skilda roller beroende på om det anfallande laget vill vara rättvända i denna fas för att ta mer yta i djupled eller försöka etablera sig och skapa ny uppspelsfas högre upp i plan. 

Normalt sätt har ett förhindrande försvarsspel någon form av smärtgräns över när laget är för lågt ställda och börjar arbeta med uppflyttning. Vissa av dessa lag lägger därpå triggers eller kombinerar med en pressfälla för att i kortare perioder övergå till ett förstörande försvarsspel. Det som är intressant i genombrottsfasen är att denna fas är nyckeln för hur ett lag agerar i valet av uppflyttning eller fortsatt falla ner. Genombrottsfasen är även nyckeln till om det anfallande laget lyckas att komma igenom luckorna eller hittar fickorna. 

Den förberedande avslutsfas är ofta den fas som skiljer höga och låga försvarsspel. Denna fas är väldigt sårbar i försvarsspelet och därför väljer vissa tränare att inte riskera att hamna i denna yta alls och istället stå lågt. Guardiola var känd för att ha ett högt försvar med en hög backlinje i Barcelona men valde att sänka den när han var i Bayern eftersom de ofta fick kontringar i den förberedande avslutsfasen emot sig när backlinjen stod för högt. Detta är ett sätt att reglera möjligheterna för anfallande lag i förberedande avslutsfas utan att för den delen välja att spela med ett lågt försvarsspel. Ett annat sätt att undvika farorna med en stor förberedande avslutsfas är att anpassa sin backlinje till att vara numerära i centralt mot försvarande forwards och på så sätt ändå kunna stå högt med backlinjen men åtminstone klara av anfall i denna fas.

I avslutsfas finns också anledningar att ha anfallsfaserna som utgångspunkt för försvarsspelet. Ofta har alla lag en viss filosofi i försvarsspelet kring straffområdet där kombinationsförsvar, d.v.s. positionsförsvar med inslag av markering, ofta är viktigt. I detta skede, förhindra och rädda avslut, som består av avslutsfas samt förberedande avslutsfas bör strategier för att hindra laget att komma in i straffområdet finnas för försvarande lag oavsett val av modell gällande förstörande eller förhindrande mentalitet. I ff.a avslutsfasen bör blockering av inlägg, block av skott, styrning av press, understöd vid 1mot1-situationer, undvikande av instick m.m. vara stora delar av fokus. Enligt Marcelo Bielsa finns det 28 sätt att ta sig förbi en backlinje och därmed bör det även finnas motangrepp mot dessa kombinationer. 

Försvar i djupled och bredd

Om vi använder begreppen linjära och icke-linjära försvarsspel kan vi nu se på försvar i djupled och sidled på ett annat sätt. Grunden är att ett lag ska anfalla i fem korridorer och försvara i 3, d.v.s. centrering och överflyttningen sker så laget håller sig inom 3 korridorer.

I djupled kan försvarande lag välja vart presslinjen ska starta pressen och på så sätt bestämma hur stor motståndarens uppspelsfas ska vara. Att sätta presslinjen som ett klassiskt lågt försvarsspel en bit in på motståndarens planhalva ger motståndaren ca 40 m gratis yta att ta fram boll på. När press därefter sätts och första försvarsspelare passeras måste laget veta hur man ska agera i anfallande lags genombrottsfas/etableringsfas. När motståndaren kommer i genombrottsfas finns det två alternativ. Det ena är att falla vilket framstår som det säkrare alternativet men som i långa loppet är osäkrare eftersom laget faller lägre och lägre vilket slutar med att laget hamnar i ny uppspelsfas fast närmare det försvarande lagets mål. Att falla skulle vara ett bra exempel på ett etablerande anfall för anfallande lag eftersom de har lyckats ta mer yta i djupled. Det andra valet försvarande lag har är att istället komma upp i press på genombrottsspelaren för att få denne att vända tillbaka. Fördelen med press på genombrottsspelaren är att laget hindrar motståndaren från att närma sig sitt eget mål samt att laget inte faller närmare sitt eget. Risken i detta fall är istället att hamna i ett läge där linjer blir passerade och anfallet övergår i förberedande avslutsfas och målchans på ett snabbare sätt.

De icke-linjära systemen riskerar att vara mindre effektiva mot spelvändningar eftersom överflyttningarna generellt blir längre när laget har färre spelare per linje som kan täcka sidled. Givetvis kan laget välja att i exempelvis ett 4-2:3-1 spela de tre offensiva mittfältarna med stort mellanrum för att inte vara svaga vid överflyttning. En problematik kan istället vara att det uppstår genomspel eftersom det kommer att bli enkelt att spela igenom de tre försvarande mittfältarna samt forwarden eftersom de har större avstånd i sidled. Å andra sidan kan de två balanserande spelarna få tydligare roller i att förhindra detta genom aggressiv press vilket kan vara en bra metod för pressfälla. Risken ligger däremot i att fyra försvarsspelare redan är passerade(1 forward och 3 offensiva mittfältare) när denna pressfälla blir aktuell och det kräver att laget är väl organiserat för att inte bli bortspelade. En 4-2:3-1-uppställning skapar däremot en otydligare struktur för anfallsspelarna att hitta spelytorna, fickorna och luckorna, eller mer korrekt, tydliga att hitta men svåra att komma ifrån eftersom defensiv mittfältare kommer upp i press väldigt tydligt. 

Vi tror därför att ett lågt icke-linjärt försvarsspel absolut kan vara förhindrande men har större vinster i att vara förstörande. Som högre förstörande försvarsspel har de icke-linjära systemen enklare att få till press-fällor, aggressiv uppflyttning och instängningar (stoppa spelvändningar) eftersom icke-linjära system täcker spel i djupled bättre. 

Andra begrepp 

Tyska pressen 

Tyska Fotbollförbundet har en mall av press som ser ut enligt följande.

Varje tredjedel är indelad bakifrån där gult är backlinjen, grönt är mittfältet och forwards röda. Varje tredjedel är därefter indelad i en mörkare färg som ska motsvara den djupare pressen i den tredjedelen för den lagdelen. Ett lag som pressar i mörkröd del måste alltså ha sina forwards väldigt högt upp i plan medan en lägre press kan tvinga tillbaka lagets backlinje i gul zon vilket i så fall innebär att forwards antagligen är i mittfältszon vilket i detta fall inte är eftersträvansvärt. 

Man kan alltid diskutera om modellen har ett djupare område att fungera på men den kan fungera i vissa sammanhang. Likaså gäller de begrepp vi har diskuterat tidigare att även de om laget väl anpassar sig till den verklighet de förklarar så blir det pedagogiskt likväl. Precis som när vi diskuterade korridorer i anfallsspel och jämförde dessa med hur Nagelsmann, Bielsa och Guardiola använder sig utav dessa på olika sätt gäller även försvarsspelet på samma sätt. Ett förslag är att basera försvarsspelet på enklare terminologi i enligt följande exempel.

I grunden handlar försvarsspel att ta tillbaka bollen. Utifrån denna aspekt behövs orientering kring vart bollen är, vart den ska och vart den inte ska vilket behövs för att kunna förhindra eller förstöra anfallsspelet. Ett försvarsspel skulle utifrån dessa begrepp kunna se ut enligt följande.

Förstörande försvarsspel

1. vart är bollen,
2. vart ska bollen,
3. vart kan vi vinna bollen.

Förhindrande försvarsspel

1. Vart är bollen,
2. vart får den inte hamna,
3. vad gör vi om den hamnar där ändå.

För varje individuell spelare finns det normalt pressteknik och markeringsteknik att träna på. Det som inte anses vara en teknik i denna bemärkelse men dock en aktion inom försvar för den individuella spelaren är bl.a. block, styrning, täckning, tackling, brytning, orientering av med och motspelare, fördröjande press som alla också måste tränas på. Enligt Adin Osmanbasic har varje presspelare fyra val i ett positionsförsvar. Dessa är pressa för att tackla alt vinna boll, täcka yta, förhindra passage utan att tackla samt styrning av bollhållare. Sett till försvarsspelets grunder press, täckning, understöd och markering förhåller sig varken de olika försvarsaktionerna ovan eller Osmanbasics syn inom försvarsspelets fyra grunder. Inte heller tränarutbildningen i Sverige har en logisk uppdelning på aktionernas inbördes prioritering eller ordning. Detta bör göras, inte minst vid ett beaktande av spelarutbildning.

Ett förslag är därför att dela upp försvarsspelet i individuella och kollektiva aktioner istället för tekniker där press, täckning, orientering av med och motspelare, styrning, markering, blockering, tackling, brytning, understöd, fördröjning alla har ett fokus på individen men där endast markering, press, blockering, tackling, brytning går att träna individuellt 1vs1 medan resterande måste göras i samarbete med annan försvarsspelare för att få önskad effekt. Uppdelningen blir såhär:

Individuella

• Press, blockering, markering, tackling, brytning,

kollektiva

• orientering av med- och motspelare, styrning, täckning, understöd och fördröjning

Om dessa individuella och kollektiva aktioner därefter kombineras med ovanstående prioritering av fördröjande och förhindrande försvarsspel får vi en intressant modell. 

Förstörande försvarsspel

1. vart är bollen
   1. orientering av med och motspelare
2. vart ska bollen
   1. orientering av med och motspelare
   2. styrning av press, uppflyttning
3. vart kan vi vinna bollen
   1. press, understöd, täckning, tackling, brytning,

Förhindrande försvarsspel

1. Vart är bollen
   1. orientering av med och motspelare
2. vart får den inte hamna
   1. orientering av med och motspelare
   2. fördröjande press, styrning av press, centrering, överflyttning, nedflyttning.
3. vad gör vi om den hamnar där ändå.
   1. press, understöd, täckning, markering, blockering, tackling, brytning,

Ovan modell skulle kunna vara en del av svensk spelarutbildning och är enligt oss tydlig i vilka grunder laget och spelarna måste fokusera på genom en enkel terminologi. 

Vänligen återkom med synpunkter på denna andra artikel inom försvarsspel. Ni når oss här i kommentarsfältet eller på detgronafaltetsschack@gmail.com 

Vad är försvarsspel och dess första skede, förhindra speluppbyggnad, och vad innefattar detta skede för begrepp? I denna första artikel kommer vi endast att teoretisera ämnet och begrepp kring skedet förhindra speluppbyggnad för att i senare artiklar ge praktiska exempel samt gå på djupet med hjälp av dessa begrepp. Genomgången av begreppen kommer att vara ytterst grundläggande och enkel.

I  vår artikel Speluppbyggnad – en teoretisk diskussion granskade vi grunderna för speluppbyggnaden på ett sätt som vi även avser att göra gällande försvarsspelet. Till en början måste vissa gränsdragningar göras mot andra skeden av spelet. Det är inte ovanligt att man ser statistik på att själva övergången mellan skedena, omställningen, är en typ av scenario som avser en stor del av en fotbollsmatch. När spelet passerar olika skeden är det svårt att sätta upp regler för lagets beteende. Precis som vi sagt i tidigare artiklar handlar teoretiseringen av spelet inte om att försvåra utan att förenkla spelet. Därför är det inte vår avsikt att diskutera spelets skeden som om dessa vore en självklarhet i vilket skede ett lag befinner sig i eller ej. I praktiken är skillnaden mellan skedena inte självklara utan stora delar av matchen hamnar i mellanlägen i form av omställningar. Dessa gränsdragningar kommer alltid att finnas och vi kan inte på annat sätt i denna text beskriva de klara fall som uppstår medan alla gränsdragningar får bli upp till varje spelare och tränare att avgöra situationen på. Dessa individuella gränsdragningar av spelare är det som kallas spelförståelse, eller speluppfattning beroende på vart man som tränare är skolad, men den ökar i samband med att kunskapen om fotboll ökar. Vi har beskrivit i Talang – därför letar vi efter fel spelare att man sett just dessa samband, att ju större exponering av liknande situationer, ju bättre är en spelare eller tränare på att känna igen situationen. I grunden riktar dessa artiklar sig dock till tränare snarare än spelare. 

Strukturen på begreppsbildningen inom försvarsspelet är i grunden lik anfallsspelet. Dels har spelets skeden en motpol i vartdera skede i enlighet med bilden ovan i form av att försvarande lag försöker förhindra speluppbyggnad och vid bolltapp försöker det nya anfallslaget kontra och det nya försvarande laget att återerövra boll. Till detta finns försvarsspelets grunder, kollektiva försvarsmetoder samt planens indelning i korridorer. 

Försvarsspelets grunder är press, understöd, täckning och markering och de kollektiva försvarsmetoderna är uppflyttning, centrering, överflyttning och retirering/falla. Det som skiljer sig lite från anfallsspelet och därefter skapar skillnader är hur tränare väljer att använda begrepp som är utöver detta. Exempelvis spelytor, fickor eller luckor har inte motsvarande begrepp i försvarsspelet utan används snarare motsatsvis i form av att täcka, understödja eller förhindra motståndaren från att utnyttja spelytor, fickor eller luckor. Försvarsspelet har därmed inget eget motangrepp för vissa anfallsmetoder utan snarare ett stopp av anfallstermen. Det finns däremot vissa egna termer som inte finns motsvarande i anfallsspelet såsom exempelvis positionsförsvar eller markeringsförsvar och vad vi kommer in på i senare artiklar.

Vidare finns det tydliga inriktningar inom försvarsspelet såsom högt och lågt försvar vilket inte tvunget kan liknas vid annan typ av anfallsterm utan försvarsterminologin får i mångt och mycket anses självständig i vissa begrepp och situationer. I vår artikel den invasiva sporten fotboll görs liknelser mellan termer och scenarion till andra sporter med utgångspunkt ifrån schack och där visar sig det att det finns många termer eller åtminstone scenarion som liknar fotboll. Vi är av tron att fotbollen har en del att lära sig i denna bemärkelse och eftersom det uppenbarligen finns begrepp inom andra sporter som i modern tid kommer in i fotbollen kan vi inte annat än vara ödmjuka till att vi inte kommer att göra en fullständig artikel om försvarsspel baserat på att det finns mer att lära i andra sporter.

Grundbegrepp i försvarsspel

Försvarsspelets grunder är som sagt press, understöd, täckning och markering. Dessa, till skillnad från anfallsspelets grunder, har även en individuell prägel och kan tränas i teknikträning vilket innebär att spelare ofta har tidig uppfattning av att försvarsspel handlar om press och med någon form av täckning eller understöd bakom. Det tydliga sambandet mellan grunderna och teknik samt att det finns betydligt färre försvarstekniker än för anfallstekniker leder till att man ofta tidigt börjar mer pressteknik individuellt på träning. Stegringen är därefter enkel till att arbeta kollektivt i par och då med understöd eller täckning vilket för att en större del av försvarsspelets terminologi tränas tidigare. Markering är också en teknik vilken ofta tidigt instrueras vid igångsättning, fasta situationer eller andra mer uppenbara situationer där tränare och föräldrar vid låg ålder skriker “markera”. Motsvarande tidig träning sker inte vid anfallsspelets grunder eftersom dessa inte baseras på teknik även om såklart bredd och spelbarhet ganska tidigt introduceras av antingen föräldrar som skriver på kanten eller tränaren. Grunderna är mer kollektivt fokuserade och därav lär sig spelare begrepp som passa, skjut eller dribbla tidigare som endast är tekniker. 

Oavsett vad är försvarsspelets grunder, precis som vi i tidigare artiklar sagt om anfallet, grundstenar och fundament för att få försvarsspelet att fungera. Det är inte sällan övningar och taktiska drag fokuseras kring pressfällor, hög press eller direkt återerövring utan att spelarna instinktivt kan grunderna för press och understöd samt täckning av farliga ytor. Såklart, ur inlärningssynpunkt, måste spelarna få gå vidare i sin utveckling och prova nya moment innan de tidigare utförs i perfektion men vår uppfattning är att det enkla ofta inte är fel väg. 

Skillnaden mellan landslag och klubblag skiljer sig just i hur mycket grunderna i försvar- och anfallsspel blir ett fundament mot hur mycket grunderna blir tråkiga och måste vidareutvecklas i klubblag. Ett landslag har begränsat med tid och prioritering måste ofta ligga i att inte träna för mycket på annat än grunder. Detta innebär däremot inte att försvarsspelet tvunget blir bättre på klubblagsnivå eftersom det ofta finns en hårfin gräns mellan avancerad nivå och otydlighet. 

Att försvara sig – processen

Att försvara sig är en tvungen åtgärd i en fotbollsmatch. Det är därför viktigt att veta vad syftet är och hur laget ska försvara sig eftersom det oftast bara görs slentrianmässigt utifrån de grunder spelare och tränare lärt sig från låg ålder. Alla individuella aktioner består av vad Svenska Fotbollförbundet kallar informationsprocessen som består av: 

1. uppfatta
2. värdera
3. besluta
4. agera

Med denna process menas att en spelare kommer att göra följande steg för att utföra en aktion. Inom både försvar- och anfallsspel är det viktigt att en individuell aktion sammanhänger med vad resterande laget gör. Det är därför viktigt att spelaren dels hinner göra ovanstående men att även laget hinner gå igenom sin process. Det är inte ovanligt att någon i ett lag har i uppgift att “starta pressen” eller att laget ska vara redo för press. En viktig parameter i processen är att laget är: 

1. förberett för aktionen
2. kan göra aktionen i hög fart samt,
3. att det finns en uppföljning av aktionen. 

Det händer inte alltför sällan att lag går in i press utan att ha funderat på alla dessa skeden av aktionen. I anfallsspel skulle det kunna innebära att spelare passar bort bollen eller inte har någon att passa till. Om spelare passar bort bollen är det viktigt att laget kan övergå i försvarsspel, s.k. återerövring vilket kräver många samordnade beslut. Inom försvarsspel innebär en dålig förberedelse att spelare antingen blir bortspelad eller gör löpningar helt i onödan. En sådan följd kommer bli kostsam i längden. Det är därför viktigt att laget är förberett för hur formation ska vara när laget går in  i press, hur laget sen gör det och vilka roller alla spelare har inför pressen är också ett måste. När laget väl är redo för press måste laget utföra pressen snabbare än vad motståndaren hinner agera. En aktion som utförs av varje individ för sig själv kommer antagligen ge tillräckligt med tid för motståndaren att korrigera sitt anfallsspel. Farten i den kollektiva aktionen är därför nödvändig förutom varje individs teknik i aktionen. Om laget därefter vinner boll eller inte klarar att vinna boll måste spelarna veta vad de ska göra. Det är viktigt att kunna känna av när det inte går som man tänkt sig och kunna värdera om laget ska avbryta exempelvis en pressfälla eller en förstörande press. Om bollen sen erövras slutar inte försvarsspelets aktion där utan övergår i anfallsspel. Det är därför viktigt att tänka på vad som ofta kallas “off-i-def” vilket innebär att spelarna ska tänka på va de ska göra om de vinner boll. Det är inte ovanligt att lag och spelare som vinner boll ibland inte har funderat på detta och missar att göra nästa aktion, d.v.s. kontringen i hög hastighet vilket kan betyda att hela fördelen med att vinna bollen högt i plan kan gå förlorad och laget måste spela hemåt. Det är därför viktigt att, förutom att veta formationer och pressteknik även ha bra kommunikation inom laget så ovanstående delar av en kollektiv aktion kan göras på bästa sätt.

Positionsförsvar eller markeringsförsvar – prioritering

Det finns inom Svenska Fotbollförbundets utbildning i grunden två modeller av försvarsspel. Dessa två är positionsförsvar och markeringsförsvar.  Dessa två prioriterar försvarsspelets grunder i olika ordning. 

Termen positionsförsvar har en förmåga att bli missförstådd eftersom det av den gamla skolan kallades zonförsvar men idag är zonförsvar istället menat som zonmarkeringsförsvar. För att förvirra ytterligare heter positionsförsvar zonal defense på engelska. Ofta behöver man därför idag skilja mellan zonmarkeringsförsvar och positionsförsvar eftersom det första innebär ett kombinationsförsvar av markering inom zoner, d.v.s. ett förhållande mellan både motståndare och boll och eget mål. Positionsförsvaret  däremot fokuserar på bollen, det egna målet och därefter positionen på spelaren och dess position till sina medspelare. Positionsförsvaret har därför en orientering kring positionering och inte motståndare, som markeringsförsvaret kännetecknas vid. 

I ett positionsförsvar prioriterar försvarsspelets grunder enligt följande:

1. press
2. understöd
3. täckning och 
4. markering

Markeringsförsvar har fokus på den närmaste anfallsspelaren och först därefter på positionering av medspelare, målet och bollen. Prioriteringen av försvarsspelets grunder är därför istället:

1. markering
2. press
3. täckning och 
4. understöd. 

Markeringsförsvar ska inte missförstås med tron att press, täckning och understöd är ointressant. Beroende på vem som är närmast bollhållare sker olika typer av markering på plan vilket leder till att spelare som är långt ifrån bollhållaren sannolikt utför en avståndsmarkering istället för närmarkering. Försvarsspelare långt ifrån bollhållare kan därför välja att ge understöd till närmaste presspelare eller täckning av farliga ytor även om dessa deltar i ett markeringsförsvar. 

Inom markeringsförsvaret generellt finns de flera sorters markeringsförsvar såsom kombinations-, man-man- eller zonmarkering som är mer kollektivt taktiskt inriktade termer. Tekniskt sett kan markering utföras med när- och avståndsmarkering.

Ett zonmarkeringsförsvar delar in planen i zoner där varje försvarsspelare markerar den mest offensiva eller farliga offensiva spelare i sin zon. Ett zonmarkeringsförsvar består ofta av prioriterade ytor där spelare närmare bollhållaren helst ska markeras med närmarkering medan de mindre prioriterade zonerna ska kontrolleras genom avståndsmarkering så försvarsspelarna i dessa zoner kan övergå i press, understöd eller täckning om första presspelare blir passerad.

Ett man-man-försvar markerar den spelare som är närmast över hela plan enligt teorin men oftast brukar markeringsförsvar endast utföras i kombination med andra försvar och därmed endast utföras utvalda delar av plan. Om ett lag ändå har man-man-markeringsförsvar över hela plan brukar man likväl välja att ha en libero längst bak och istället hamna i numerärt underläge mot anfallande lags mittbackar.

Ett kombinationsförsvar innefattar en uppdelning av plan där laget försvarar både i positions- och markeringsförsvar. Det vanligaste är då att laget väljer att följa med i man-man-markering i vissa delar av plan, normalt kring straffområdet, hög press, fasta situationer eller utvalda delar efter scouting men utöver ett positionsförsvar i resterande delar. 

Orienteringspunkter

I praktiken är det få lag som utövar ett ensidigt markeringsförsvar eller positionsförsvar utan oftast varierar försvarstypen beroende på position, positionering, yta samt taktiska val. Inom ett positionsförsvar finns det ofta en mer huvudsaklig orienteringspunkt fram till att det anfallande laget hamnar i avslutsfas där skedet övergår till förhindra avslut och göra mål. Arrigo Sacchi ska ha sagt att hans spelare har fyra orienteringspunkter i ett positionsförsvar vilka är 

• bollen
• ytan
• motståndaren och
• medspelarna

Man kan även diskutera om det egna målet ska vara en orienteringspunkt. Orientering efter egna målet kan å andra sidan ses som en självklarhet att anpassa sig till eftersom begreppet ingår i definitionen av ett positionsförsvar. Orienteringarna ska inte blandas med prioriteringarna av försvarsspelets grunder som anger ordningen när laget väl vet vilket försvar de har. Orienteringarna innebär istället att ett lag som har ett positionsförsvar kan ha olika huvudsakliga orienteringar och därmed likna ett kombinationsförsvar om laget orienterar sig till motståndare men även varianter av positionsförsvaret i sig. Om orienteringen är motståndaren kommer laget mer sannolikt att likna ett zonmarkeringsförsvar. Om orientering istället är yta, boll eller medspelare är fokus på försvaret att ses som ett mer rent positionsförsvar och lagets utgångsformation kan vara densamma mot alla motståndare. Med orientering kring medspelare, boll eller yta kommer däremot försvarsspelet variera eftersom ett lag som orienterar sig kring yta kommer att vara mer kompakta såsom exempelvis Mourinhos Inter var mot Barcelona i Champions League-semifinalen 2009/10. I ett lag som orienterar sig till yta kommer avstånd inbördes och förhindra inspel i luckor, fickor och spelyta att vara i fokus. Ett lag som orienterar sig kring medspelare fokuserar däremot på formationen och avstånd och position i förhållande till laget oavsett motståndare. Ett klassiskt exempel är Lars Lagerbäcks landslag samt svenska landslaget med Janne Andersson. Ett lag som orienterar sig kring boll kommer istället att fokusera på att täcka ytor i förhållande till den centrallinje som skapas mellan bollen och det egna målet. Positionering kommer därefter att fokuserar på att täcka utefter denna linje och kan då hamna ur position förhållande till medspelare samt mindre fokus på att täcka ytorna långt ifrån centrallinjen.

Till ovan fyra orienteringar finns det de som menar att man inte ska orientera sig i en av ovanstående utan att alternativen boll, yta, motståndare eller medspelare ska prioriteras situationsanpassat. Detta skulle i praktiken innebära att om ett försvarande lag plötsligt skulle möta ett tydlig central överbelastning skulle motståndare prioriteras. Vidare skulle som exempel en dubbel spelvändning som felpositionerar någon spelare i laget istället prioritera att organisera sig istället för att komma i press mot motståndaren om motståndaren inte är en fara för stunden men sätta press oorganiserade om bollhållaren anses vara farligare än att laget är oorganiserat. Denna alternativa orientering som blir situationsanpassad är som många andra taktiska val sällan något en tränare bör arbeta in fullt från början utan snarare addera två orienteringar efterhand som de är presenterade med tiden. 

Att orientera sig kring motståndare behöver dock inte innebära att laget utövar ett kombinationsförsvar om laget pressar med passing lane cover/cover shadow d.v.s. skuggpress. Detta skulle i så fall innebära att laget istället stänger av bollhållande spelares passningsvägar men orienterar sig fortfarande kring boll och medspelare utan att markera motståndare. Ett sådant försvarsspel är inte ovanligt vid styrning av press på offensiv planhalva men kan även användas i större utsträckning. Om endast få spelare utövar skuggpress bör lagets orientering fortsatt vara yta, boll och medspelare och räknas som ett positionsförsvar och detta får mer ses som en rollspecifik presstyp (se artikel 3).

Förhindra eller förstöra – lågt eller högt försvarsspel

Ett försvarsspel brukar ofta innehålla flera former av principer av hur laget ska agera på plan. Förutom valet av prioritering av ytor, boll, medspelare eller motståndare ska laget även veta om de ska försöka vinna bollen genom  att förstöra speluppbyggnaden eller endast förhindra motståndaren från att klara en speluppbyggnad. Att minska ytor mellan lagdelar och spelarna inom lagdelen är ett sätt att förhindra motståndarens speluppbyggnad men förstör inte speluppbyggnaden förrän det skapas triggers för försvarande lag att vinna boll eller kliva högre upp i plan. Följden blir att ett lag med ett hindrande försvarsspel eventuell aldrig vinner tillbaka bollen eftersom det eventuellt inte skapas triggers som de kan agera på. Ett förhindrande försvarsspel har ofta mer fokus på att sätta in en fördröjande press istället för en boll aggressivare press. 

Ett hindrande försvarsspel med inriktning på positionsförsvar har egentligen inte press som första prioritetsordningen av försvarsspelets grunder. Press i ett förhindrande försvarsspel har sitt syfte att mer fördröja anfallsspelet vilket egentligen innebär att press är viktigt men understöd, täckning och motståndare är viktigare. Press kan ändå diskuteras vara första prioritet om man räknar fördröjande press men inte annars. 

I en intervju med Mourinho efter semifinalen mot Barcelona i Champions League 2009/10 sa han att lagets mål var att “inte vilja ha boll alls” eftersom deras inbördes position och orientering på ytor då skulle brista. Detta får absolut ses som ett förhindrande positionsförsvarsspel där press inte är prioritet. Det är normalt sett annars viktigt att ett lågt försvarsspel har flera triggers eftersom laget annars riskerar att inte kunna kliva upp och i så fall hamna för långt ner i plan. 

Ett förstörande försvarsspel syftar istället till att försöka vinna tillbaka bollen med egna initiativ. Laget väntar då inte på att motståndaren gör misstag. Ofta förknippas förstörande försvarsspel med högt försvarsspel men det behöver inte vara samma sak. Ett förstörande försvarsspel brukar ofta stå högt men ett högt försvarsspel behöver inte nödvändigtvis vara förstörande. Ett högt försvarsspel kan vara förhindrande för att på så sätt stoppa motståndaren högre upp i plan och därifrån invänta triggers eller bara sätta en fördröjande press. 

Skillnaden mellan förstörande och förhindrande försvarsspel bör därför snarare handla om avsikten eller mentaliteten med försvarsspelet eftersom även ett högt försvarsspel ofta hamnar en bit ner i planen under delar av en match. Den stora skillnaden bör därför vara mentaliteten till att vinna boll med egna aktioner eller ej. Beroende på val av försvar orienterat i position eller markering kommer ett högt försvarsspel te sig olika. Om ett lag väljer att pressa högt för att vinna boll med positionsförsvar skapas antingen ytor bakom laget om laget är kompakt eller emellan lagets lagdelar om laget väljer att övergå att täcka passningsvägar för att vinna boll. Ett försvarsspel som orienterar sig med inslag av markering på offensiv planhalva får ofta större framgång med att vinna boll högt upp i plan eftersom passningsalternativ kan markeras bort men viktiga ytor ändå täckas av. Risken är dock att centrala och farliga ytor kan prioriteras lägre än i ett rent positionsförsvar. Detta leder till att om en markeringssituation misslyckas kan ett markeringsförsvar blir mer utsatt för farliga attacker men å andra sidan kan ett kompakt högt positionsförsvar vara sårbart för långa bollar i spelyta 3.

Det är därför inte ovanligt att många lag väljer att antingen pressa högt endast i vissa situationer som ger möjlighet att pressa motståndaren mot kanterna på plan för att på så sätt kunna kvarstå kompakta i ett positionsförsvar alternativ använda ett kombinationsförsvar där vissa spelare markerar bort de bästa passningsalternativen för motståndaren samtidigt som en del försvarsspelare prioriterar de farliga och centrala ytorna genom positionsförsvar. Det finns likväl situationer som talar för att lag bör pressa inåt plan på offensiv planhalva eftersom detta skulle underlätta vinst av boll på fördelaktiga kontringsytor. Ett lag som är numerärt överlägsna centralt skulle därmed kunna skära av alla passningsalternativ mot kanterna och vinna boll centralt genom markering men detta fördjupar vi oss om i senare artiklar. En sådan inåtstyrd press kan även ha en inlärningseffekt i försvarsspel på ungdomsnivå. 

Kort om triggers

En trigger ska svara på när och hur laget ska starta sin press. Det finns generella och taktiska triggers där generella står för klassiska starter av kollektiv press såsom passning bakåt, passning i luften, dålig mottagning o.s.v. De taktiska triggersen handlar mer om att pressa vid vissa delar av plan, mot viss spelare eller i andra situationer tränaren på förhand sett att anfallande lag kan ha svårt för att lösa. Pressfällan kan ses som en taktisk trigger eller metod av försvarsspel som uppmuntrar anfallsspelet till ytor som försvarsspelet senare kan omvandla till fördel för bollåtervinning. I grunden är däremot triggers och pressfälla skilda moment eftersom triggers är starten av press och pressfällan en bollvinningsmetod. 

En omvänd trigger skulle kunna sägas vara Klopps “gegenpress” i Dortmund där laget i vissa fall valde att spela djupled i spelyta 3 så motståndaren blev felvänd mot eget mål för att därefter sätta press. Denna press är en tydlig direkt återerövring men kan också ses som en provocerad trigger eller nästan en anfallsmetod eftersom denna direkta återerövring också blev ett tydligt exempel på när laget skulle sätta press. 

Kollektiva försvarsmetoder

Försvarsspelets grunder är alltså press, understöd, täckning och markering men även inom försvarsspelet finns kollektiva metoder för att uppnå ett bra försvarsspel. Dessa är överflyttning, centrering, uppflyttning och nedflyttning/retirering. Uppflyttning är den enda kollektiva termen som används både i försvar och anfall men däremot förhåller sig försvarstermen överflyttning och anfallstermen spelvändning väldigt korrelerade precis som djupledsspel och retirering. 

Beroende på vilken typ av försvarsspel tränaren väljer såsom positions- markerings- eller kombinationsförsvar samt kombinationen med högt och lågt samt förstörande och förhindrande kan dessa metoder användas väldigt olika. Det finns ingen generell prioriteringsordning av de kollektiva metoderna vid valet av positions- eller markeringsförsvar likt försvarsspelets grunder. Man kan dock tänka sig att prioriteringen skiljer sig något beroende på försvarsspel. Som exempel är uppflyttning för ett lågt försvarsspel väldigt viktigt för att inte hamna för lågt men lika viktigt kan det vara för ett högt försvarsspel som inte vill bli för utdragna utan vill stanna kompakta. Likaså kommer en nedflyttning kräva mer av ett högt försvar än av ett lag med lågt försvarsspel eftersom laget är lägre upp i plan.

De kollektiva metoderna är grundläggande för ett lag men oftast är grunderna desamma oavsett taktiskt utgångspunkt även om utförande kan skilja sig väsentligt. Ett förhindrande försvarsspel kommer att lösa överflyttning och centrering på ett annat sätt än ett högt försvarsspel eftersom det är svårare att hålla ihop laget högre upp i plan med beaktande på att ytorna att försvara är större vid ett högt försvarsspel eftersom det anfallande laget har en större yta att anfalla på, se bild.

Med detta i åtanke slutar vi denna artikel här för att i nästa artikel gå igenom fortsättningen på grunderna i försvarsspel samt länka samman problematiken med att pressa högre upp i plan med att hålla en struktur samt förslag på lösningar kring att försvara högt. 

Vänligen återkom med synpunkter på denna första artikel inom försvarsspel. Behöver något utvecklas? Håller ni med? Är det för överskådligt eller för svårt?Ni når oss här i kommentarsfältet eller på detgronafaltetsschack@gmail.com

Vad är anfallsspelet och dess första skede, speluppbyggnad, och vad innefattar detta skede för begrepp? I denna första artikel kommer vi endast att teoretisera ämnen och begrepp kring en speluppbyggnad för att i senare artiklar ge praktiska exempel på speluppbyggnad med hjälp av dessa begrepp. 

Kort bakgrund fotbollsteori

Att teoretisera anfallsspelet är en populär företeelse som inte sällan görs i flertalet poddar och bloggar. Vi tänkte börja med en enklare start för att i senare delar gå på djupet vilket vi delvis avsett att göra i våra artikelserier Positional Play och Den invasiva sporten fotboll som båda syftar till att teoretisera djupet av fotboll. I många aspekter handlar dessa artiklar just om anfallsspelet och då oftast skedet speluppbyggnad och komma till avslut och göra mål. Denna artikel syftar istället till att gå igenom många av de begrepp som idag används i förhållandevis otydlig mening på TV eller i mer konkret mening men inte helt korrekt genom SvFF:s tränarutbildning enligt vår mening. 

I vår artikel Klyschor – detta är inte sant! diskuterar vi begreppen fakta och kunskap och att många tränare är fel ute när de står och skriker instruktioner som inte är kopplade till verkligheten. Vi avslutar den artikeln med att klargöra att det viktiga är att spelarna får tydliga instruktioner och att denna djupa teoretiska diskussion inte tvunget är något som spelarna behöver ta del alls. Det vi däremot är övertygade om är att det är viktigt att vi tränare måste kunna fördjupa och konkretisera olika scenarion av spelet för vår utvecklings skull. Det kan för vissa tränare därför framstå som dumt att försvåra en sport som egentligen bara går ut på att skjuta bollen i mål där borta, men vår tro är mer komplex och i behov av denna diskussion. 

Ett exempel på komplexiteten i fotboll är att studera en possession-övning som en kvadrat 8 mot 8 spelare utan mål. Genom att studera spelarnas rörelser självständigt och inbördes och förhållande till boll kommer vissa mönster att urskiljas. Om ytan därefter förlängs och skapar en rektangel där vi placerar mål på kortsidorna kommer mönstret att förtydligas ordentligt med bl.a. positioner rent spontant och en struktur kommer att skapas utan en enda instruktion från tränaren. Efter denna ändring i övningen tror vi att en teoretisering av anfallsspelet kan förbättra lagets och spelarnas beteenden ytterligare eftersom vi därefter inte kan förändra planen i fler aspekter utan nästa steg till utveckling av spelet är att instruera och lära spelarna mer om fotboll. Man kan såklart också ändra planen mer genom olika lärandemetoder men det är ett eget kapitel. Vi tror att tränarens roll får en större innebörd när instruktioner och inlärningen tar vid. Vi ska nu sortera lite begrepp som de flesta redan är bekanta med men där vi vill lägga in lite personliga reflektioner. 

Spelets skeden

En första aspekt bygger på tron att dela upp fotbollen i olika skeden som för de flesta tränare idag är bekanta genom tränarutbildningen i enlighet med nedan bild.

Till bilden ska fasta situationer tilläggas någonstans på båda sidor också. Som första utgångspunkt i spelet bör tränaren/spelaren konstatera om laget har bollen eller inte. Om vi utgår ifrån att vårt lag har bollen utövar vi anfallsspel mot motståndaren. Detta faktum går inte alltid att tydligt urskilja men i teorin är det enklare. När vi konstaterat att vi har bollen under kontroll uppkommer nästa steg som innebär att laget måste konstatera (för att förstå ovan bild) om motståndaren är organiserad eller inte. Ordet “måste” är egentligen inte nödvändigt om en tränare väljer att använda sig utav en annan begreppsbildning vid en indelning av spelets skeden eller om man inte har någon sådan. Vi väljer i denna artikel att utgå ifrån den vanligaste synen på uppdelning av spelet samt den som SvFF väljer i sin tränarutbildning, d.v.s. ovan bild. I detta fall “måste” vi konstatera om motståndaren är organiserad eller inte. Om inte, räknas anfallet som en kontring. 

En kontring är ett snabbare anfall mot ett oorganiserat motstånd. Ett dåligt organiserat motstånd bör därför bedömas utifrån betraktarens ögon och det viktiga är därför inte att vi “måste” konstatera om motståndaren är organiserad eller inte utan snarare att konstatera om motståndaren är lättpasserad eller inte. Detta borde vara relativt till det egna lagets skicklighet och på så sätt skulle man kunna säga att i en teoretisk match mellan exempelvis PSG och Djurgårdens IF (som klarat ett kval till CL till hösten) hade eventuell PSG kontrat under stora delar av sitt anfallsspel eftersom de sett Djurgården som oorganiserade förhållande till sin skicklighet. Just oorganiserad kan vidareutvecklas  genom att exempelvis tänka sig scenariot att Mbappe överbelastar på Neymars sida. Skulle en ytterback i Djurgården klara den situationen utan att bli överspelad? Om svaret är nej kan denna kvalitativa/dynamiska överlägsenhet i sig få Djurgården att vara så pass underlägsna i sin struktur att de skulle anses som oorganiserade. Om anfallen då fortsätter mot denna kant kan det liknas vid en kontring per definitionen om motståndaren är lättpasserad eller inte. 

Oavsett, i teorin, brukar man skilja på kontring och speluppbyggnad med skillnaden ett snabbare anfall mot ett oorganiserat försvarsspel och en speluppbyggnad mot ett organiserat försvarsspelet (relativt sett) men speluppbyggnad kan förstås fortfarande vara snabb eller mer uppbyggd. Denna uppdelning har gjorts för att en del lag valt att ha olika versioner av sitt anfallsspel där det ofta finns ett större djup taktiskt sett i en speluppbyggnad än en kontring. Vi lämnar därmed kontringsbegreppet för denna artikel.

Speluppbyggnad är därför den del av anfallsspelet som inte är kontring. I den bemärkelsen innebär det allt anfallsspel från egen målvakt till motståndarens målvakt mot organiserat försvar. I den översta modellen, bild 1, övergår dock speluppbyggnad och kontring till komma till avslut och göra mål. Spelets skede är därför speluppbyggnad eller kontring och en av dessa övergår därefter till skedet komma till avslut och göra mål. När skedet övergår från uppbyggnad till komma till avslut och göra mål är inte solklart alls. På något sätt kan man tänka – kan en spelare avsluta/göra mål härifrån? – vilket skulle kunna vara en definition men det räcker inte helt för oss…

I SvFF:s utbildningar är det en tolkningsfråga om ett lag har övergått till skedet att komma till avslut och göra mål och om laget kommit till lägen där laget kan använda avsluts-strategier som inlägg, instick, distansskott m.fl. och när motståndarna övergått till att förhindra komma till avslut och göra mål från förhindra speluppbyggnad. Frågan är om en anfallsspelare som positionerar sig i mittcirkeln och ser att målvakten är långt ute är i skedet komma till avslut och göra mål? Tänk Ola Toivonen mot Frankrike i VM-kvalet 2017 på Friends… Var Ola i skedet komma till avslut och göra mål eller vad är specifikt för detta skede som innebär att andra principer eller regler ska gälla? Vidare, kan en definition vara att färre spelare är bakom motståndarnas lagdelar än i andra skeden av spelet. Bortsett definitionerna som eventuellt har några bra svar på frågan bör den mer komplexa funderaren fundera kring om definitionen dels är nödvändig och om så är fallet – varför?

Om vi menar att det är nödvändigt skulle vi säga att det viktiga i så fall är att andra begrepp/taktiker/principer ska gälla vilket skulle omdefiniera anfallsformen. Ett sådant exempel kan vara att anfallsvapen kommer att vara mer tillämpbara i avslutsskedet eller att lagets sätt att förhålla sig på plan förändras mot tidigare skede. Som exempel är det få lag som utför inlägg eller mer chansartade passningar i djupled närmare sitt eget mål men kanske i ett avslutsskede? Nödvändigheten i att definiera skedena är i sådant fall att laget ska agera på annat sätt om det visar sig att det är avslutsskede.

Vidare leder frågan varför en definition skulle vara nödvändig vidare till frågan om motståndaren byter formation i försvar? Om motståndaren övergår i en annan formation eller rentav tappar sin formation kanske laget istället övergår till en oorganisation och därmed gäller kanske kontringsprinciper istället för avslutsprinciper? Eller förutsätter avslutsskedet att motståndaren hamnar i annan organisation? En definition av avslutsskedet borde därför vara nödvändig för den som vill använda andra principer i avslutsskedet.

En icke-besvarad fråga är också om avslutsskedet skiljer sig om laget hamnar i avslutsskedet från kontring respektive speluppbyggnad. Ska laget ha olika regler för detta och vad är skillnaden i så fall? Kontringar i sig borde bara vara den tiden som pågår till det att laget hamnar speluppbyggnadsskedet eller avslutsskedet för att inte komplicera skedena för mycket eller, rättare sagt, för att det är mest logiskt så. Detta eftersom avslutsskedet i sig kan vara snabb eller långsam men om den skapas via en kontring borde skedet därefter övergå till att vara en avslutsskede. En del oklarheter föreligger helt klart med dessa skeden med andra ord. 

Grundbegrepp i speluppbyggnad

Speluppbyggnad brukar innehålla grunder för anfallsspel som brukar förkortas som de “fyra S:en” – speldjup, spelbredd, spelbarhet och spelavstånd. Till dessa begrepp brukar man inom tränarutbildningen prata om kollektiva anfallsmetoder och anfallsvapen. Planen delas numera ofta in i tredjedelar samt korridorer för att visa eller beskriva olika ytor och positioneringar på plan. Spelsystemet innehåller därefter arbetssätt, spelartyper och roller (samt utgångspositioner, enligt en del, men detta har vi diskuterat tillräckligt i artiklarna Ett spelsystem – en personlig reflektion och Ska tränaren anpassa sin spelidé efter spelarna eller ska spelarna anpassa sig till tränaren och just detta är en för komplex diskussion för denna artikel). Vi avser nedan att fördjupa oss något i ovan kursiverade begrepp. 

Anfallsspelets grunder

För att överhuvudtaget lyckas med ett anfallsspel måste grundförutsättningarna i anfallsspel finnas. Dessa brukar som sagt vara spelbarhet, speldjup, spelbredd och spelavstånd. Tre av anfallsspelets grunder uppfylls om spelarna håller sina utgångspositioner någorlunda positionssäkert. Dessa tre är spelbredd, speldjup och spelavstånd. Spelbredden uppnås eftersom ett spelsystem oftast innehåller någon utav följande positioner: ytterback, yttermittfältare eller ytterforward. Speldjupet uppnås också genom utgångspositionerna eftersom spelsystemet oftast innehåller minst tre lagdelar, som därmed ger olika djup i spelet. Den tredje grunden, spelavstånd sker automatiskt genom att spelarna håller sina utgångspositioner eftersom avstånden härigenom varierar betydligt. Det man kan tänka på är dock att positionerna avgör ofta vem som ska hålla bredd och djup men hur brett och hur djupt beror fortfarande på motståndarna eftersom bredd egentligen bara borde vara bredare än motståndaren efter syftet är att få motståndaren i förflyttning eller komma förbi denna. Att många lag väljer att hålla bredden långt utanför motståndaren vilket såklart är frivilligt är ett tecken på att viss relativitet finns trots att dessa tre S i grunden är statiska. 

Det S som definitivt är relativt till motståndaren och inte uppfyller sig själv är spelbarheten. Spelbarhet är det som stora delar av dagens modernare anfallsfotboll syftar till att uppfylla. Begrepp som positionella, numerära överlägen och dynamiska överlägen syftar alla till att skapa fördelar för bl.a. spelbarhet och tid för beslut. Just spelbarhet kommer att vara utrymme för egna artiklar eftersom det är ett alldeles för komplext ämne att beskriva i denna artikel. I våra artiklar kring Positional Play och Den invasiva sporten fotboll kommer ni hitta mer fördjupning inom spelbarhet och olika principer kring detta. 

En viktig aspekt med grunderna är att de är just grunder. Grund ska inte tolkas som lätt eller det kan vi vilket tyvärr ofta är vår erfarenhet. Precis som vi nämnde tidigare ska tränaren skilja på att fördjupa sig och sin omgivning och fördjupa spelarnas kunskap. Det är därför viktigt att inte avancera begrepp och träning till en djupare nivå än att spelarna förstår det. Grunderna ska därför inte tolkas som lätta eller det kan vi eftersom så fort dessa grunder försvinner kommer hela spelet att haverera. Ett annat begrepp för grund, om detta inte är tydligt nog, är skelett, stomme, skrov etc. med innebörden att om det försvinner kommer allt annat gå åt helsike. Det är därför viktigt att istället för att fokusera på avancerade övningar och begrepp istället se till att spelarna i grunden verkligen uppnår och förstår anfallsspelets grunder och istället avancera möjligheterna att uppfylla dessa i alla lägen än att börja använda nya begrepp som tredje spelare, dynamiska överlägen, bindningar o.s.v. 

Spelytorna

En annan parameter i begreppsbildningen kring speluppbyggnaden är de s.k. spelytorna. Dessa ytor är relativa till motståndaren och inte statiska som korridorer och tredjedelarna som beskrivs nedan och beskriver ytan bakom motståndarnas lagdelar, med undantag för utgångsytan som är framför motståndarnas forwards, i enlighet med bild 3. Spelytorna har därmed fördelen att finnas i praktiken och ofta lätt urskilja men även dessa kan försvinna om motståndarna exempelvis har fler lagdelar eller inte organiserar sig i linjer i försvarsspelet. Det kan därför ifrågasättas hur användbara spelytorna är i praktiken om ett lag inte spelar klassiskt positionsförsvar i linjer. Vi är förtjusta i spelytornas användning men det kan såklart diskuteras om det inte finns bättre definitioner och begrepp i den terminologi som idag skapats via importen av Positional Play. Som huvudsak gillar vi likväl dessa eftersom de alltid visar på vilken yta man menar, i många fall åtminstone, men mer än så kommer vi inte att beskriva spelytorna eftersom dessa kommer att falla in under spelbarhetsbegreppet och de andra artiklarna vi skriver om inom Positional Play m.fl. Vi kommer däremot diskutera andra ytor som är intressanta i förhållande till motståndaren längre ner i artikeln.

Kollektiva anfallsmetoder

Som vi nämnde är några av grundbegreppen i anfallsspelet inom tränarutbildningen de kollektiva anfallsmetoderna. Precis som anfallsspelets grunder kommer kollektiva anfallsmetoder ganska tidigt som begrepp vid anfallsinlärningen och som ett svar på grunderna också en nödvändig begreppsbildning som ett lag måste förstå eller använda sig utav innan nya begrepp eller metoder används. Just orden i sig är inte syftet utan snarare syftet att spelarna och laget vet att de kan vända spelet för att hitta större ytor, flytta upp laget för att ge understöd i anfallsspelet, använda sig utav olika typer av uppspel och djupledsspel för att avancera i planens vertikala led. Vad begreppen därefter kallas är mindre intressant. 

Vad är en spelvändning? En strategisk förflyttning av boll från en sida till en annan skulle kunna vara ett svar. Ska bollen gå från kan till kant? Nej, det är för betraktaren ointressant utan mer av taktisk betydelse. I Sverige pratar vi en del om att söka fri yta vilket i bemärkelsen spelvändning kan uppfyllas men om den fria ytan endast är halvvägs (från kant till mitten) borde en spelvändning inte ha skett men åtminstone en fri yta funnits. Syftet med spelvändning är en strategisk överflyttning av boll men om denna inte är från kant till kant är det inte just en spelvändning. I vissa skolor benämns spelvändning därför som directing the game towards favorable spaces/switch of play vilket enligt mig är en bättre definition av hela företeelsen. Att byta kant/yta handlar just om att hitta något mer favorable vilket en spelvändning gör men utesluter de passningar som inte går från kant till kant. 

Om en boll går från innerkorridor till innerkorridor, är det en spelvändning då eller vad krävs för att det ska få kallas spelvändning? Enligt Rene Maric är den effektivaste spelvändning en vändning från ytterkorridor till bortre innerkorridor. Att bollen inte ska över i ytterkorridor beror på att alternativen för bollhållaren i detta fall blir betydligt färre om inte syftet är just att avancera på den ytan. Om syftet med spelvändning är att hitta nya ytor kommer en vändning till ytterkorridor definitivt försämras eftersom alternativen därifrån är färre än i innerkorridor. Det är därför roligt att läsa artikeln som handlar om Steven Gerrards lack of intelligence där hans kända crossbollar statistiskt sett visats sig vara mindre smarta när man i efterhand räknade på vad de gav för resultat. Tyvärr hittar vi inte artikeln men om någon läsare hittar den får ni gärna posta i kommentarsfältet nedan. 

Men vad är i så fall favorable space eller spelvändning? Det är inte sällan vi hör tränare prata om spelvändning hit och dit men mest för sakens skull. Det finns ett antal scenarion kring varför en spelvändning kan vara bra men det finns stora fördelar om spelarna vet dessa så laget inte vänder spelet på måfå för att det är bra att göra spelvändningar eftersom det finns det inget som talar för enligt mig. Spelvändningar har fördelar av flera anledningar men en fördel är att om ytan är större på andra sidan har spelaren på denna sida mer utrymme för att exempelvis avancera. Detta under förutsättning att spelaren är en spelare som vill och vågar avancera. Om inte, är det ju helt meningslöst att spela över på andra kanten. En annan fördel är att utnyttja dynamiska och kvalitativa överlägen. Om den spelaren eller samarbetet mellan två spelare är bättre på en sida och bollen är på den andra bör kanske bollen byta sida. En tredje kan vara att förändringen i sig skapar nya ytor att spela sig igenom motståndarens försvarslinje på.  

Det är därför enligt oss viktigt att veta varför man vill gör en spelvändning för om inte kan det skapa problem om bollen exempelvis byter kant till en kvalitativt underlägsen spelare eller om ytor inte finns på den sidan. Det är enligt oss inte ovanligt att detta sker p.g.a. slentrianmässiga instruktioner som ofta leder till nackdelar istället för fördelar. 

Vad är en uppflyttning? En uppflyttning bygger på principen understöd i anfallsspelet. Uppflyttning är den enda kollektiva metoden som används i både försvar och anfall och just understöd är den gemensamma faktorn. I den äldre tränarutbildningen är understöd en försvarsspelsterm men idag tror vi att offensivt understöd, djupled bakåt, är precis lika vanligt förekommande som begrepp och brukar betraktas som en generell princip för de som bygger sin spelidé kring principer. Detta för att bl.a. gardera sina pjäser för att använda schack-terminologi. 

Uppflyttning som anfallsterm har vi inte läst och diskuterat särskilt mycket om i ärlighetens namn. Det vi kan säga är att den oftast används som en princip kring att närvara i anfallsspelet och kan användas både positionsspecifikt, för en grupp, en lagdel och lagspecifikt. Uppflyttningen kan göras antingen framför bollhållare eller bakom bollhållare. Om den görs av spelare framför bollhållare handlar det om att ge speldjup framåt eller skapa yta för spelarna närmare bollhållare i djupled. Ett exempel skulle kunna vara en forward som löper in mot spelyta 3 (djupledslöpning) när en anfallsspelande mittback har bollen vilket borde medföra att försvarande backlinje borde falla och anfallsspelande mittfältare kan ta yta högre upp i plan (uppflyttning). 

Det omvända skulle istället vara att göra en uppflyttning för de som är bakom bollhållare för att förkorta speldjupet bakåt alternativ ge speldjup framåt genom att passera bollhållaren.

Uppflyttning handlar ändå i grunden om att följa med för att minska avstånden till bollhållaren eller ytor som kan vara bra antingen i anfall eller genom att tänka def-i-off och täcka av en yta som kan vara farlig att ge motståndaren under en kontring. Det kan däremot i detta senare fall diskuteras om det är en uppflyttning i försvar eller anfall men det bör vara inom anfall eftersom spelaren som gör uppflyttningen tillhör anfallande lag i detta exempel. På visst sätt kan man också säga att uppflyttning i anfallsspel är en term för överbelastning om det sker i närheten av boll medan en def-i-off-term om bollen är längre ifrån situationen. I överbelastningssynpunkt handlar det i sådant fall om att uppfylla spelavstånden och inte begränsa djupled bakåt till alltför långa avstånd förutsatt att bollen är framför den uppflyttande spelaren. Uppflyttning skulle vi säga blir mer specifikt när praktiska exempel används och kommer därför exemplifieras mer i mer praktiskt inriktade artiklar framöver men avslutningsvis i denna teoretisering är räknas ofta behålla formation och avstånd samt support i både anfallsspel och försvarsspel ses som en universell nödvändig princip enligt de som orienterar sig fotboll kring principer vilket ofta görs i spanska och portugisiska skolan. 

Vad är uppspel? Uppspel är anfallsspel från utgångsytan förbi motståndarens förstapress till annan spelyta (se bild 3). En inspark är därför ett uppspel även om det också kan räknas som är en fast situation i form av igångsättning från inspark. 

Uppspel likställs ofta med olika passnings- och rörelsemönster där vissa förutbestämda rörelser och passningar ska ge möjlighet att ta sig framåt. Detta bygger enligt oss på en något äldre form av fotboll som syftar till att man har sina varianter av uppspel för att avancera i plan. I dag har de flesta lag fortfarande sådana variationer och inte sällan från inspark som ofta ger lagen vissa givna utgångspositioner som därefter leder till ett par bestämda uppspelsalternativ.

Vi tycker givetvis att uppspelsfas har utrymme i modern fotboll och som begrepp men kanske inte med innebörden att vårt lag har 3 uppspelsvarianter utan kanske mer i form av att fotbollen blir mer taktiskt och scoutad och därmed mer varierad än specifika varianter. Uppspelen kanske inte ser ut som förr i form av långboll på felvänd forward som bröstar tillbaka till innermittfältare och sen ut på kanten utan snarare i en form av principer istället för fasta mönster och rörelser. 

Dessa principer kan exempelvis vara att ta vissa ytor, numerära överlägen på vissa positioner (antalet centrala spelare….se över)att prioritera att spela över, genom eller runt om beroende på motståndarnas press. Att utöva uppspel är inget vi kommer att förklara i denna teoretiska artikel men i en mer praktisk artikel kommer exempel på uppspel att illustreras vilket också gjorts i vår artikel Positional Play där vi visar exempel på hur uppspel kan ske när ett anfallande 4-3-3 möter ett 4-4-2. 

Frågan kring djupledsspel är desto mer avancerad och kommer att belysas i andra artiklar eftersom djupledsspel i princip är hela sportens mening och därför inte kan avklaras som en del i denna artikel. Underkategorierna av djupledsspel är bl.a. uppspel som är från utgångsytan till annan spelyta eller andra underkategorier såsom de tekniska lobb, inlägg, instick m.m. finns också men dessa fördjupar vi oss i en annan artikel kring skedet komma till avslut och göra mål. 

I grunden är begreppen ovan väldigt grundläggande och säger egentligen ingenting om inte laget fått instruktion varför, när och hur det ska gå till. Behövs tvunget uppflyttning? De flesta skulle säga ja men tänk er ett lag som arbetar med ett konstant lågt försvarsspel och är trygga i det och använder sina 3-4 bästa anfallsspelare på kontring. Skulle de tvunget vilja flytta med upp vid en kontring? De flesta skulle påstå att det vore det smartaste eftersom en direkt återerövring efter kontringen skulle underlätta om exempelvis backlinjen kommit med upp men å andra sidan kanske det laget inte vill detta utan är trygga i att ha en backlinje lågt stående oavsett. Enligt en principbaserad spelidé bör dock behålla formationen vara en universell princip och därmed nödvändig.

Djupledsspel och spelvändning är desto svårare att argumentera för att inget lag skulle behöva. Man skulle kunna tänka sig ett scenario med att anfallande lag med en stark högerkant inte skulle vilja vända spelet men förr eller senare måste bollen dock in i mitten och på så sätt vänder spelet trots allt. Inte från kant till kant men från kant vilket i sig talar för att en strategisk överflyttning av boll har skett och det bättre exemplet directing the game towards favorable spaces/switch of play som definition tyder ändå på att en spelvändning har skett. 

De kollektiva anfallsmetoderna är nu teoretiskt åskådliggjorda för att i andra artiklar kunna ges perspektiv genom exempel eller praktiska tillämpningar.

Planens delar

Vi har tidigare pratat om spelets skeden i enlighet med bild 1. Eftersom definitionen av när skedet speluppbyggnad övergår till skedet komma till avslut och göra mål ska vi nu istället prata om faser. En fas är istället ett stadium, likt skedena, men som enligt oss kan delas in i en mer detaljerad nivå än skedena. Inom tränarutbildningen finns en bild av planens delar såsom tredjedelar och vi ska börja med att gå igenom dessa.

Under anfallsspelet delas planen populärt in i statiska tredjedelar, se bild 4.1. Den första ytan är den fas av speluppbyggnaden som vi vill kalla uppspelsfas medan vi vill kalla den andra ytan för genombrottsfas eller etableringsfas. Den tredje ytan är ofta den yta där spelets skede – komma till avslut och göra mål – sker.

Som vi problematiserat tidigare kan det vara viktigt att avgöra vilken fas man är i och detta beror ofta på motståndaren. Att spelet inte utgår ifrån dessa linjer utan från motståndarens agerande innebär att bilden 4.1 inte kan gälla. Att dela in planen i statiska tredjedelar  kommer därför inte att ge hela sanningen och därför en mycket dålig utgångspunkt och slutsats. Att dela in planen utan iakttagande av motståndarens placering borde därför vara helt meningslöst och kan liknas med att prata spelbarhet utan motståndare. Ett annat problem med tredjedelarna handlar om deras statiska struktur kring vad definitionen av dessa är. Problemet att dessa delar inte finns i verkligheten utan lagets olika principer i arbetssättet kan gälla oavsett vilken tredjedel laget spelar i. Ett exempel är att laget kan göra ett genombrott i den första tredjedelen om motståndaren har högre press och uppspel i andra tredjedelen om motståndaren har valt att fall ner i en lägre press. 

Till tredjedelarna, men som eget begrepp, benämns ofta positionering i korridorer, som illustreras i bild 4.2. Korridorer är till för att beskriva positionering på plan i förhållande till planen (och inte motståndaren d.v.s. också ett statiskt begrepp) vilket medför att även korridorerna blir en utgångspunkt som inte är helt överensstämmande med verkligheten, även om de är bättre än tredjedelarna.  

Mer om tredjedelarna

Som ett svar på tredjedelarna tycker vi därför att man ska prata om faserna uppspel, genombrott-/etablering och avsluts. Min mentor, Tom Prahl, pratar ofta om uppspelsfas som första tredjedel och därefter genombrottsfas istället för etableringsfas och med en avslutande avslutsfas. Tredjedelarna är inte statiska utan relativa i bemärkelsen att genombrottsfasen startar först när det anfallande laget har passerat den första pressen. Första pressen definierar ofta försvarsspelande forwards, eller om så är fallet att försvarsspelande mittfältare hjälper till i linjen, den första linjen av press. Frågan är vad genombrottsfasen innebär?

Lite beroende på din filosofi som tränare kan du välja att kalla fasen just genombrottsfas och i sådant fall borde denna fas bli aktuell först när spelaren som mottagit bollen på andra sidan presslinjen även vara rättvänd. Att vara rättvänd är viktigt av aspekten att spelaren med boll på andra sidan presslinjen i så fall kan fortsätta framåt genom att driva eller passa och laget vinner på så sätt mer yta snabbare. Ett genombrott skulle i detta fall vara en definition av en snabbare fotboll. Ett alternativ i detta fall är en övergång till “kontring” med definitionen att motståndarna inte hänger med i försvarsspelet och blir oorganiserade. 

Om spelaren som mottagit bollen på andra sidan presslinjen inte är rättvänd talar mer för att ett genombrott inte kan ske. Det som sker är snarare ett övertag som leder till en etablering från den positionen. En etablering förutsätter att bollen inte spelas tillbaka till andra sidan presslinjen igen eftersom laget i så fall hamnar i samma läge som innan etablering d.v.s. uppspelsfas. Det som sker istället är att presslinjen antagligen i sådant fall faller bakom bollhållaren vilket talar mer för att en etablering högre upp i plan har skett. Detta eftersom bollhållaren har boll på samma plats efter mottagen passning och bollen under kontroll. 

Begreppet genombrottsfas borde därför innebära att det finns alternativ i djupled såsom yta att driva på eller yta att passa på. Om fallet inte är så kommer bollhållaren att stanna uppe och då etablera sig på den ytan. Skillnaden på etablering och genombrott torde därför vara om det finns en fortsatt progression eller inte. Det som ska beaktas är dock att vid en etablering påbörjas en ny uppspelsfas, men denna gång högre upp i plan, till skillnad från genombrottsfasen, som förutsätter fortsatt progression i plan. Detta är en anledning till att statiska tredjedelar därför är helt meningslösa.

En tanke kring faserna är precis som vi skrev i Ett spelsystem del 2 att ett lag eller en tränare som kan bemästra ett skede men utvecklar sig till att bemästra två skeden har otroliga möjligheter till framgång. Ett exempel i den artikeln var Jürgen Klopps direkta återerövring (Gegenpressen) och hans utveckling till att idag lyckas väldigt bra även i speluppbyggnadsskedet i Liverpool. Vidare kan denna analogi även göras inom faserna inom ett skede och som exempel kan vi se hur Pep Guardiola inom speluppbyggnadsskedet lärde sig att inte endast använda sig utan etableringsfasen utan även genombrottsfasen när han kom till Bayern München, d.v.s. en snabbare fotboll. 

Efter spelskedet speluppbyggnad som innehåller faserna uppspel, etablering/genombrott övergår skedet till att komma till och göra mål. Vi presenterar därför nu ett alternativ som stället baseras på att använda faser över hela plan istället för att prata om skeden. Detta av anledningen att dels tredjedelarna inte behövs och dels för att definitionen av skedena speluppbyggnad och komma till avslut och göra mål är så svår att definiera i verkligheten.

Målsättning är att göra mål vilket vanligen görs genom att nå ytan på bilden (5) alternativ få friläge (även om frilägen ofta avslutas inom golden zone ändå).

För att nå dessa ytor på ett bra sätt bör laget nå följande ytor för att kunna komma till avslut och göra mål:

1: Ytan framför mittbackar

2: Ytan framför ytterbackar

3. Ytan bakom ytterbackar

Genom att nå dessa ytor hamnar laget i en annan fas eller skede som inte finns i ursprungsmodellen i bild 1. Ytan framför mittbackar, framför och bakom ytterbackar  är skilda från assistytorna och golden zon. Vi vet att mål görs i Golden zone och assistyrorna men i ytorna ovan finns ett mellanrum som inte definerats och inte självklart kan definieras till någon specifik fas eller skede. Vi skulle därför vilja lägga in begreppet förberedande avslutsfas som den fas som nämns ovan men där laget inte är i direkt avslutsfas, d.v.s. inom golden zone och assistytorna som vi vill kalla avslutsfas. Vårt resonemang definieras i bild 6.

Allt utanför förberedande avslutsfas och avslutsfas är alltså en del av skedet speluppbyggnad eller kontring eller som vi hellre uttrycker det, uppspelsfas eller etableringsfas/genombrottsfas beroende på hur laget vill spela.

Det innebär att ett lag som försvarar med exempelvis en 5-3-2-formation i lågt försvar lätt kan hamna i skedet förhindra och rädda avslut eftersom motståndarna ofta kan hamna framför ytterbackar, däremot är det svårt att skapa en bra målchans eftersom det både finns understöd på kant samt många försvarare som kan hantera inlägg och hindra centrala genombrott. City kan på så vis sägas vara i förberedande eller avslutsfasen stora delar av vissa matcher snarare än speluppbyggnad. Medan ett lag som har ett högt försvar eller mittplanspress mer sällan är förhindra och rädda avslut. I gengäld, när pressen passeras på ett högt pressande lag (mittfältet är passerat) övergår fasen till förberedande avslutsfas eftersom de rättvända framför mittbackar eller ytterbackar och har goda möjligheter för målchans även om de är långt ifrån målet. 

Ett ytterligare alternativ för faserna är det coachdogge redogjort för på sin blogg (se bild  7 nedan) men denna modell är något mer statisk vilket många gillar av anledningen att den illustrerar något konkret. Att statiska modeller inte alltid är helt tillämpbara i praktiken åsidosätts lite oftare. Just denna modell är snygg och något som absolut kan vara svaret när genombrotts-/etableringsfasen övergår till avslutsfas enligt oss.

Med ovan alternativ är vårt förslag därför att prata om uppspelsfas, genombrotts-/etableringsfas (beroende spelidé), avslutsförberedande fas och avslutsfas. De två sistnämnda faserna ska skiljas genom fasen lagen inte är inom assistytorna eller golden zone men ändå i avslutsfas eftersom denna avslutsförberedandefas statistiskt inte är en avslutsfas men ändå enligt våra två alternativ bör betraktas som avslutsfas mer än genombrott/etablering eftersom målchans skapas inom kort. 

Sammanfattning speluppbyggnad och dess faser

I grunden är de statiska enligt bild 4.1 men vår syn är annan. Spelets skede speluppbyggnad är spelet som inte är kontring eller fasta situationer och därmed försvinner igångsättningsbegreppet. Skedet speluppbyggnad övergår i komma till avslut och göra mål och denna fas kallar vi gärna avslutsfas men skapa målchans fungerar också bra men att prata om faser ger större logik till vart laget anfallsmässigt befinner sig och vi föredrar därför att använda avslutsfas som sista steg i anfallsspelet. Den första delen av spelet sätter ofta igång med en inspark eller liknande men innan det anfallande laget har passerat förstapressen befinner de sig i uppspelsfas. Så långt inga konstigheter.

Därefter tycker vi att beroende på vilken spelidé eller typ av anfallsspel du som tränare väljer ska man skilja på genombrotts- och etableringsfas i form av att genombrott tar mark snabbare och etablering långsammare men mer kontrollerat. Efter denna fas tycker vi att man övergår i avslutsfas men att avslutsfasen bör delas upp i två delar, eller egentligen tre men det tar vi i avslutsartikeln, förberedande avslutsfas och avslutsfas. Den förberedande avslutsfasen är fasen då laget har passerat motståndarens backlinje eller är i position att passera denna och gå mot mål. Skillnaden är att man inte är inne i assistytorna eller golden zone och därför statistiskt inte gör mål i denna förberedande fas. Denna förberedande fas kan även, förutom att passera motståndarens backlinje vara framför försvarande mittbackar eller ytterbackar eller Coach_Dogges Creation/assists V. 

Spelet handlar därmed om hur laget ska passera första press, ska laget därefter etablera sig eller passera vidare snabbt. Därefter, hur gör vi mål? Är vi redan framme i zon för detta eller ska vi ha en strategi för att närma oss assistytorna och golden zone? Praktiken kring detta tar vi i nästa artikel om speluppbyggnad men några exempel när ett 4-3-3 möter ett 4-4-2 ha illustrerats i vår artikel Positional Play.  Nedan avslutar vi sammanfattningen med en video.

Korridorerna

Korridorerna är inte lika missvisande som tredjedelarna. Detta därför att bredden fortfarande kan ange en placering i bredd oavsett motståndarens placering. Djupet är nästan uteslutande beroende på motståndaren p.g.a. vår offsideregel men det är inte bredden. Korridorerna kan även ge möjlighet att reglera spelavstånd inom laget i bredd vilket medför en tydlig tillämpning av just placering i korridorerna. Det finns många andra fördelar med korridorerna, såsom diagonala passningsalternativ, 180-200 graders synfält framåt i planen, lagets kompakthet i försvar o.s.v. Bland annat beskrivs innerkorridoren som den perfekta ytan att exempelvis hitta djupledspassningar från vilket man ofta ser Guardiola utnyttja i sina uppspel där offensiva mittfältare ofta kliver in i innerkorridorer i spelyta 2. Korridorerna har också fördelen att förklara avstånd i sidled samt vinklar i förhållande till placeringar i korridorerna. Ett alternativ är att en spelare i en innerkorridor har djupare vinklar i djupled till både centrala spelare och kantspelare än vad en ytterkantsspelare har vilket medför att innerkorridorerna har en stor fördel. Fler fördelar kring korridorerna finns i en väldigt intressant artikel på  Spielverlagerung.com. 

Problemet med korridorerna är likväl fortfarande att dessa inte är relativa till motståndarna utan statiska. Detta innebär att korridorerna förhåller sig väldigt bra om man ser varje linje för korridorerna som en försvarsspelare i en lagdel i enlighet med bild 8.1. I detta fall blir det anfallande lagets positionering väldigt fördelaktig i innerkorridorerna och den centrala korridoren (se anfallande forwards). Den fördelaktiga positioneringen ter sig bra av tre anledningar. Dels är fyra spelare lika nära varje anfallsspelare vilket gör försvarsspelet svårt eftersom att bestämma vilken spelare som ska plocka eventuell markering eller principen om närmast boll pressar inte är helt självklar. En andra anledning till den fördelaktiga positioneringen är att avståndet till varje försvarsspelare är större än i bild 8.2 eftersom avståndet är diagonalt (hypotenusan) istället för rakt (kateten) om man använder Pythagoras sats för avståndsberäkning. Som förtydligande har alltså försvarande ytterback, mittback, yttermittfältare och innemittfältare både lika långt till anfallande ytterforward men även längre än om anfallande forward stått på korridorlinjen. En tredje är att anfallsspelarna kommer att vara i vinkel till motståndaren när de tar emot bollen vilket ger dem större möjlighet att vända och vända bort en motståndare i ryggen.

Problemet är att det sällan ser ut så i verkligheten utan snarare som i bild 8.2 I detta fall är positioneringen av anfallande forwards fortfarande bra (i generell mening eftersom vi inte har en bollhållare placerad än) men en passning till spelare i innerkorridor är kanske inte det mest fördelaktiga passningsalternativet. I detta fall är central forward fortfarande av de ovanstående två anledningar bra placerad men ytterforwardsen har tappat båda anledningarna eftersom de dels har kortare avstånd till försvararna och dels endast har två spelare närmast till press istället för fyra spelare som i bild 8.1. 

Än värre blir det om laget har en tre-/fembackslinje eftersom de tre centrala korridorens mening i denna aspekt (avstånd till presspelare samt antalet spelare som är närmast i press) fall helt försvinner, se bild 8.3. I detta fall har principerna närmast press blivit tydligare och enklare för försvaren och avstånd till anfallsspelare blivit kortare. Anfallsspelaren kommer dessutom inte att ha någon vinkel förhållande till motståndaren när bollen är mottagen vilket kommer att försvåra djupledshotet.

Alternativ till korridorerna

Ett förslag till lösning är därför att istället göra korridorerna relativa. Detta skulle innebära att laget genom sin uppställning istället anpassar sig till att alltid ha en forward mindre än motståndarens backlinje. Detta av flera syften men främst två. För det första måste laget enligt Marcelo Bielsa, om laget ska uppfylla Positional Play:s grunder, alltid ha en mittback mer än motståndarens forward. Denna spelare ska laget ta från forwards som utgångspunkt. För det andra kommer laget därmed ha en forward färre än motståndarens mittbackar backar och kan då placera denna mellan dessa. Genom att göra detta kommer forwarden att hamna i diagonalt läge mot backarna och därmed utnyttja fördelarna med att hamna i mellan individerna inom en försvarslinje enligt bild 8.1 vid en fyrbackslinje och bild 8.4 om en fembackslinje. 

Vårt förslag är därför att dela upp den centrala korridoren i två om motståndaren har en eller tre mittbackar för att placera motståndaren backar på en korridorslinje och därefter placera anfallsspelarna emellan dessa. Därigenom  uppfyller man både Positional Play grunder och de fördelar som finns kring försvarsprinciper och matematik som redovisats ovan. Till detta kan en instruktion som placera spelarna i korridorerna fortsatt ha en mening eftersom detta blir relativt för varje motståndare.

Korridorerna ger dock inte svaret på om bredden ska ges utanför eller innanför motståndaren utan detta får vara en separat taktisk instruktion som är relativ till motståndaren. Vårt förslag är därför att ytterkorridor alltid ska vara utanför motståndarens yttersta spelare enligt bild 9 där varje korridorslinje motsvarar en försvarsspelare. Ytterkorridoren blir därmed förflyttad till utanför motståndarens ytterback oavsett var på plan denna är. 

Med andra ord tycker vi att korridorerna är relativa och ett bevis på detta är att se Guardiola, Bielsa och Nagelsmanns egna versioner som passar deras spelsystem. Korridorerna eller planindelning som helhet kan därför ses som ett pedagogiskt verktyg för spelare och tränare som därför bör bli relevant för varje lag beroende på dess spelidé och varje tränare bör ha en för sin metodik relativ till motståndet efter hur de väljer att strukturera sina principer till positionering och planens yta. 

Andra begrepp?

Den eftertänksamme tänker kanske nu – men vad heter den yta som uppstår mellan försvarsspelarna inom varje lagdel (bild 11.1). Som komplement till spelytorna är en vanlig position just mellan motståndarna inom försvarsspelande lagdelen. Detta är en attraktiv för att kunna förflytta sig och göra sig spelbar både framför och bakom motståndarnas lagdel samt för generellt djupledsspel och uppspel. Även vid användning av så kallade bindningar som finns i Positional Play och schack är denna yta högst relevant. Beroende på pressen på bollhållaren kan denna positionering därefter utnyttjas genom att möta framför eller bakom utgångspositionen. Vi kommer att diskutera dessa begrepp mer i artiklar kring spelbarhet. 

Positioneringen mellan lagdelar och 3-4 försvarsspelare kallas för att “spela i boxen”, “fickan” eller i “hålet”. Ytan som uppstår mellan försvarsspelarna i varje lagdel kallas för gaps, öppningar eller lucka skulle kunna vara ett svenskt alternativ och annars används termen bryta linje för att passa, dribbla eller driva förbi en lagdel eller presslinje.

I vår mening är dessa avstånd eller ytor minst lika viktiga som spelytorna eftersom de specificerar en mer definitiv position relativt till motståndaren. Ett förslag är därför att arbeta med relativa korridorslinjer och på så vis prata om korridorerna i relativ mening. Därmed kan varje yta mellan motståndarna definieras som inner-, ytter- eller central korridor. Till detta kan man kombinera med spelyta. Vad skulle i sådant fall exempelvis spelyta 3 i höger central korridor innebära? Jo först skulle det innebära att det finns en linje mer eftersom vi har en linje per försvarsspelare d.v.s. 5 backspelare. På så vis syftar vi här på ytan bakom och mellan central mittback och höger mittback enligt bild 13.

Den klurige inser då att det blir olika korridorer bakom varje lagdel om de inte är strukturerade på samma sätt och ja, det stämmer, och detta är endast ett förslag. I praktiken tror vi att man kan lösa detta på andra sätt exempelvis genom att prata om fickor för varje lagdel.

Andra principer eller grunder

I anfallsspelet idag pratar vi om en hel del andra begrepp i samband med speluppbyggnad som vi inte nämnt här. Vi vill därför påpeka att denna del kommer att vara återkommande i våra andra artiklar och många av dessa andra begrepp kommer att lyftas i vår artikelserie om Positional Play. 

Vidare har vi även alla de begrepp som i sammanhanget får inkluderas i andra grunder men som också kan användas i annan fotboll än den som kallas Positional Play. Begrepp som återmobilisering, Guardiolas 15-passningsstrategi, kort-lång-passningsstategier, överbelastning, rytmanpassning till spelet, med många flera… samt ungdomslandslagets passningsprioriteringar och spelbarhetsprinciper som vi inte diskuterar här men som kommer att tas upp i senare artiklar. 

Sammanfattningsvis har vi nu illustrerat en teoretisk diskussion kring grunderna i anfallsspelet och avser framöver att ge mer praktiska exempel på anfallsspelet. Som vanligt vill vi gärna ha feedback på artiklarna. Vad tycker ni? 

Vad skulle hända om Lars Lagerbäck tog över Barcelona? Eller hur skulle Falkenberg spela under Pep Guardiola? Frågorna är såklart helt hypotetiska men att ställa en tränare och spelartrupp mot varandra öppnar för en intressant diskussion om det egentligen är tränaren eller spelarna som ska ligga till grund för lagets sätt att spela?

Denna artikel kommer att titta på hur olika tränare och lag bygger sitt spelsystem, hur utveckling gått från en period där formationen drev spelsystemet, till en tid där arbetssättet står i centrum och hur vissa tränare helt väljer att bygga sin idé helt kring spelarna och hur framtidens spelsystem kan se ut.

Som beskrevs i ett spelsystem – en personlig reflektion del 1  består ett spelsystem av arbetssätt, spelartyper, roller och utgångspositioner (men även begreppet relationer kommer att inkluderas här). Där argumenteras också för att stryka utgångspositioner och ha ett arbetssätt som är strukturellt (alltid samma), roller och spelartyper semirelativa (bör likna varandra men kan variera) och utgångspositioner relativa (matchberoende). 

För att kunna jobba långsiktigt som tränare i en klubb, bör enligt mig, tränares startpunkt vara att se hur klubbens idé matchar den egna tränarfilosofin när denne tar ett uppdrag. Om klubbens och tränarens filosofi inte är synkade kommer det att skapa flera utmaningar i frågor som värvningsstrategi, syn på utveckling av unga spelare och förväntningar på sätt att spela från spelare, fans och styrelse. 

Om klubben och tränarens spelidé matchar blir nästa fråga om spelarna i truppen kan spela på detta sätt? Om inte, kommer klubben ge de resurser som krävs för ta in nya spelare eller är de beredda att ge tillräckligt med tid för att utveckla spelarna och arbetssättet?

Två typer av tränare, läraren eller managern?

Alla tränare har olika idéer och vissa är mer benägna att anpassa sig än andra när de tar uppdrag. Den holländska fotbollstränaren och periodiseringsexperten Raymond Verheijen beskriver i boken How simple can it be? två typer av tränare, läraren eller managern.

Enligt Verheijen ser läraren visionen och sitt arbetssätt som det centrala i sitt spelsystem och spelarna ses som utvecklingsbara medel för att nå den visionen. Verheijen menar att läraren gör sig bäst med yngre spelare och en formbar trupp där utvecklingspotentialen är större och spelarna inte är fasta i alltför tydliga vanor eller mönster. Denna typ av tränare beskrivs oftast som intensiva och krävande. Louis Van Gaal och Marcelo Bielsa är exempel som passar in på Verheijens definition på läraren, Guardiola är en annan. I dokumentären Take the ball, pass the ball berättar Guardiola om just taktik och sitt arbetssätt som sin drivkraft för att vara tränare.

Motsatsen till läraren skulle istället vara managern. Denna typ av tränare är mer intresserad av spelarna och ser arbetssättet som en metod av att få ut det mesta av truppens kunnande och är villig att anpassa sin egen idé för att passa spelarna. Enligt samma logik som tidigare skulle denna tränartyp enligt Verheijen passa bättre med en mer erfaren trupp som besitter mer kunskap och rollen som tränare blir snarare att förvalta och förädla spelarnas befintliga färdigheter än att själv driva utvecklingen. Spelarna ses därför som det centrala och formar lagets arbetssätt. Exempel på denna typ av tränare är Carlo Ancelotti eller Guus Hiddink.

Enligt den portugisiska tränarsynen (som baserar sig på taktisk periodisering som utvecklas längre ner) ska tränaren förhålla sig till klubbens kultur och filosofi men likaså måste klubben ta hänsyn till tränaren och välja en tränare som passar med dess nuvarande trupp.

Verheijen menar att läraren eller managern ska vara bra för olika delar av truppens utveckling och de kan också fördelaktigen följas av varandra där läraren utvecklar och driver gruppen hårt med nya idéer som formar om spelare och till viss del även klubben för att sedan följas av en manager som förvaltar och förädlar.

I boken Pep Confidential diskuterar Bayern Munchens klubbdirektör Karl-Heinz Rummenigge att Bayerns nästa steg efter Jupp Heynckes, som då hade vunnit trippeln, var Guardiola eftersom de behövde en annan typ av tränare som kunde utveckla spelare på nytt. 

Bayerns tillsättning av tränare (ej inräknat tillfälliga) de senaste tio åren har ständigt pendlat mellan traditionella lärare och managers. 2011 tog Heynckes över efter Van Gaal (lärare) som flera menar lade grunden för Heynckes (manager) framgångsrika era som följdes av en ny lärare i Guardiola. Efter det anställdes återigen en ny managertyp i Ancelotti (som sedan ersattes av Heynckes). Efter att Heynckes förvaltat truppen igen letade Bayern efter ytterligare utveckling och tittade återigen på nya lärartyper i Nico Kovac och nu Hansi Flick.

Jag kan se att det finns tränare som brinner mer för utveckling av idéer och spelare och de som hellre jobbar med “färdiga” spelare och även om Verheijens beskrivning är en generalisering väcker det en intressant fråga som alla tränare står inför.

Ska jag anpassa min idé efter spelarna som finns? Eller ska jag försöka utveckla eller värva spelarna för att kunna genomföra min spelidé? Eller ska jag hitta en mix av båda och hur ska det i så fall se ut?

Utgångspositioner och arbetssätt driver spelsystemet

Lagets spelsystem har under stora delar av fotbollshistorien varit strukturellt uppbyggd. Alltså att utgångspositioner, arbetssätt och roller främst varit detsamma i spelsystemet och speltyper varierat fast utfört liknande roll i det systemet.

Här i Sverige har Lagerbäck blivit sinnebilden för tränarens som alltid ska spela med två forwards i sitt lag. Resonemanget bygger på att utgångspositioner är spelsystemets kärna och att olika tränare föredrar olika formationer. Detta var snudd på en sanning i stora delar av världen fram till den moderna taktiska revolutionen kring 2000-talet. Tränarens idéer över vilka prioriteringar denne ville göra i sitt anfalls- och försvarsspel tog uttryck i en formation med olika fördelar och nackdelar där positionerna utgjorde grunden för vilka ytor som skulle bemannas och uppgifter som spelarna skulle ha. Exempelvis skapar 3-5-3 flera naturliga möjligheter för central överbelastning men har utmaningar att pressa högt på grund av den dåliga täckning som erbjuds på kanterna vid ett högt försvarsspel.

Fram till 1974 hade Sverige ett tydligt sätt att spela fotboll som bestod av en trebackslinje med en sweeper och två markerade mittbackar, till stor del influerade av den tyska fotbollen. När engelsmannen Bob Houghton tog över Malmö 1974 och landsmannen Roy Hodgson två år senare tog över Halmstad såg vi vad som skulle bli vårt svenska 4-4-2 ta form och det cementerades 6-7 år senare med Sven-Göran Erikssons IFK Göteborg. Idén om ett kompakt positionsförsvar med raka linjer, direkta kontringar och inläggsspel hade på allvar fått fäste och spelarna fick tydliga roller som skulle genomföras på sin position och på sig vis göra spelet automatiserat genom att alla positioner var kopplade till en roll och uppgift. Väldigt organisatoriskt, industriellt och svenskt. I The Coaches Voice ger Eriksson en bra bild över vårt klassiska 4-4-2 och inställningen till den typen av spelsystem.

Processen för tränaren blir lätt något i stil med “min ytterback ska överlappa, hålla en hög backlinje och slå bra djupledsbollar och behöver därför vara snabb, löpstark och ha en bra passningsfot” om inte de finns i truppen tar tränaren den spelaren som passar beskrivningen bäst eller justerar rollbeskrivningen något för att passa de spelare som faktiskt finns i truppen. 

Eftersom ovan resonemang bygger mer på en förutbestämd organisation (utgångsposition och roll är alltid sig lik från match till match) med få förändringar blir det lätt för spelarna att snabbt förstå lagets sätt att spela vilket skapar en trygghet och igenkänning och kan tränas in snabbare än en mer dynamisk variant. Tränare som tar över ett lag mitt under en säsong där det krävs snabba resultat och tiden är begränsad att få resultat använder oftare ett enkel men tydligt spelsystem. Min upplevelse är också att tränare som bygger kring en specifik formation även tenderar att bygga kring förutbestämda mönster och rörelser. Lag som är konsekventa och skarpa i sitt sätt att spela kan därför vara svåra att stoppa även om motståndarna kan förutse vad laget ska göra.

När Leicester 2015/16 vann Premier League framstod deras spel som ytterst förutsägbart (mittplanspress, bra kant och djupledsspel, snabba kontringar bakom backlinjen) men också effektivt. Genom tydlighet i vad som krävdes av de olika rollerna i laget och en genomgående kontinuitet i deras sätt att spela uppnådde de snabbt en precision i tajming, beslutsfattande och samarbete spelarna emellan. Deras begränsning av alternativ gjorde att de snabbt kunna finna en framgångsrik organisation och spelmönster som kunde omvandlas till effektivitet, liknande paralleller kan dras till Malmö FF och IFK Göteborgs framgångar på 1970 och 80-talet.

Landslagsfotbollen som ett avskräckande exempel

Den uppenbara kritiken mot att välja en formation och köra på den är att det exkluderar spelartyper, hämmar de bästa spelarna och den kollektiva utvecklingen på sikt, det är därför ungdomslag enligt oss definitivt inte bör bygga sitt spelsystem kring specifika utgångspositioner eller roller, utan istället enligt principer kopplade både för arbetssätt och roller. 

Landslagsfotbollen som länge har varit tydligt formationsstyrt och kulturellt präglad har ofta hamnat i en situation där de tvingas spela bra spelare på “fel” position eller lämna dem på bänken. England som historiskt sett endast har anställt brittiska tränare (och den engelskinspirerade Eriksson och senare 4-4-2-tränaren Fabio Capello) hade det ständiga problemet att få ut det bästa av sina spelare och försökte trycka in Frank Lampard, Paul Scholes och Steven Gerrard i ett 4-4-2 med bara två centrala mittfältare vilket gjorde att en fick sitta på bänken eller spela på vänster mittfält, trots att det kändes uppenbart för många att det bästa hade varit spela med tre centrala mittfältare. Kieran Dyer säger såhär om situationen i sin självbiografi:

”Paul Scholes was the best player I played with and people like Xavi and Zinedine Zidane counted him as their favourite player,” Dyer said.

”Other nations would have used him as their fulcrum, but Sven Goran Eriksson’s first-choice midfield was always David Beckham on the right, Frank Lampard and Steven Gerrard in the centre and Scholes on the left. We didn’t have a football culture that appreciated him. So, we wasted him by putting him on the left and banished him to the margins. 

”It was disrespectful, one of the biggest crimes ever.”

Holland led av samma problematik och var trogna sin 4-3-3 eller 3-4-3-formation med en tydlig 9:a (central forward). De hade generationer med flera bra 9:or och skyttekungar i olika ligor men startade endast med en av dessa. Klass-Jan Huntelaar stänkte in mål i Europa men fick ofta se sig förpassad till bänken till förmån för Robin Van Persie. Roy Makaay som hade ett målsnitt på 0.8 mål/match i Bayern Munchen fick begränsad speltid i landslaget efter att först Patrick Kluivert och sedan Ruud Van Nistelroyd tog den ensamma 9:a-rollen. Det kan helt enkelt vara svårt att få sina bästa spelare att matcha med den formationen tränaren valt.

Ett undantag till ovan exempel borde däremot vara Spanien. Under deras framgångsperiod 2008-2012 (då de vann både VM och dubbla EM) byggde de sitt landslag kring ett arbetssätt istället för formationen vilket gav dem möjligheten att ha flera bra innermittfältare på planen samtidigt och spelade stundtals utan forwards och använde ett roterande mittfält med en falsk 9:a istället.

Sammanfattningsvis kan sägas att effekten av att låta utgångspositioner och arbetssätt styra spelet har sina fördelar. En stor fördel är möjligheten till att få fram en tydlig spelidé ofta inte kräver lika mycket arbete som andra exempel som kommer nedan. Att landslagen ofta väljer denna utgångspunkt är därför inte förvånande även om det i vissa fall hindrar laget en del. Detta har sen tidigare utvecklats i vår artikel ett spelsystem – en personlig reflektion. 

Tränare som Houghton, Eriksson och Lagerbäck kan ses som den tidigare generationens lärare som var tydliga i sina ideér och i sitt sätt att få ut det på planen genom sin formation men som nu ersatts av en ny generation lärare som Guardiola, Thomas Tuchel och Julian Nagelsmann som tror på ett arbetssätt kopplat till principer. Göteborg exemplifierar detta skiftet från den klassiska “IFK Göteborg-modellen” och tillsättningen av Poya Asbaghi ligger i linje med den utvecklingen.

Arbetssättet driver spelsystemet

När UEFA för något år sedan presenterade sin analys av trenderna i dagens toppfotboll påpekade de hur det i första hand är arbetssättet och tydliga roller som driver spelsystemet. Arbetssättet skapas i sin tur av kollektiva principer och sub-principer (principer inom och mellan lagdelar) och trenden pekar mot en ännu större variation och flexibilitet med utgångspositioner och formationer både mellan olika matcher men även under matchens gång. José Mourinhos diskussion här beskriver nyanserat bilden om ett arbetssätt byggt på principer.

Guardiola är kanske den tränaren idag som har tydligast spelidé, hans principer har varit genomgående i alla hans klubbar fast hans taktik och matchplaner har stor variation. I en intervju med Cano fotboll berättar Guardiola om sitt sätt att se på arbetssätt:

If you could give one message to the Pep Guardiola who was just starting at Barcelona B in 2007, what would you say?

“Great question. I think at the start I had a clear idea, saying “This is what I want to do”. After a few months I realized that the principles must always be in place, but you’ve got to continuously adjust. Different players interpret things in different ways; we must adjust constantly”

En hängivenhet till ett specifikt arbetssätt har några tydliga utmaningar. För det första exkluderar även detta sätt spelartyper. Ett väldigt specifikt arbetssätt kräver oftast specifika spelartyper.

Trots att Guardiola använt olika typer av kantspelare och forwards finns det vissa roller som kräver specifika egenskaper. Mittbackarna måste exempelvis alltid vara bra passningsspelare, presståliga och kunna hantera ett högt försvarsspel. Den första spelaren som fick flytta på sig när Guardiola kom till Manchester City var Joe Hart. Han var både en kulturbärare, skicklig målvakt och en populär spelare både bland fans och medspelare men hans egenskaper var inkompatibla med Guardiolas sätt att spela fotboll. Hans fotboll bygger på att en målvakt kan bjuda in och lösa press och som har en bra passningsdistribution över hela planen vilket Hart saknade.

Jürgen Klopps arbetssätt behöver explosiva forwards som är skickliga i press- och omställningsspelet. Diego Simeone kräver mångsidiga spelartyper som kan hantera flera olika matchbilder med hög kompetens i spelets samtliga skeden och vara lika bra i högt som lågt försvar, dominera bollinnehav eller spela en kontringsfotboll.

Att träna in ett spelsätt och kollektiva principer tar längre tid att lära sig än att lära sig en förutbestämd roll i en formation vilket gör att få med sig resultat under tiden som spelarna lär sig principerna blir en stor utmaning i en fotbollsvärld som bygger på kortsiktiga resultat. Speciellt om tränaren inte har möjligheten att värva spelare utan måste utveckla de spelare den redan har. Med det sagt går det såklart att göra och det räcker att titta på det arbete som Graham Potter gjort i de klubbar han varit för att se möjligheterna att bygga ett spelsystem på principer.

Med arbetssättet och idén i centrum finns mer utrymme för olika spelartyper, roller och relationer än i andra sätt att bygga sitt system och en idé är just det; en idé. Hur den idén förverkligas i praktiken kan genomföras med oändliga lösningar vilket skapar ett stort mått av anpassning innanför ramen för de övergripande principerna och kan variera beroende på spelarnas styrkor, svagheter, tillgängliga spelare, motstånd o.s.v. Detta ger möjligheten till utvecklingen av ett system och spelarna i den.

Ett exempel på hur ett spelsystem som kretsar kring ett arbetssätt har oändliga möjligheter och utvecklingsmöjligheter ses genom att jämföra Mourinho och Guardiola. Båda tränarna har enligt mig i grunden samma övertygelser och idé men helt olika syn på hur de når dit. Både två är vinnare och är besatta av kontroll. Kontrollera yta, kontrollera omställningar (framförallt mellan anfall till försvar) och kontrollera matchbilden. Där Klopp kan uppskatta och använda en kaotisk matchbild till sin fördel, vill Mourinho och Guardiola kontrollera matchbilden genom sin matchplan och anpassningar.

Hur de uppnår denna kontroll är från två totalt olika sätt att se på fotboll. Guardiolas fokus ligger som bekant kring att kontrollera bollen och bollinnehavet som ett verktyg för att formera sig optimalt gentemot motståndet. Detta för att påverka motståndarens försvarsspel men också för att ha spelare nära och tillämpa en direkt återerövring genom en tydlig kollektiv framåtrörelse.

Mourinho vill kontrollera ytan och har ingenting emot att låta motståndarna ha bollen för att på så vis använda ett kompakt försvarsspel som prioriterar form före press och invänta misstag. Mourinho är mycket mer mån om att gardera sig och kontrollera ytan bakom sig i sitt anfallsspel för att kontrollera bollförluster. Hans sätt att hantera de defensiva omställningarna är att alltid spela med flera spelare på egen sida boll för att på så vis både kunna bromsa kontringar framåt men även ha tillräckligt med spelare att kontrollera ytan bakom backlinjen. Detta innebär såklart att Mourinhos lag oftast ser väldigt baktunga ut i anfallsspelet eftersom de har många spelare på egen sida boll och färre att spela framåt i planen.

Båda tränarna använder väldigt anpassade matchplaner och är villiga att ändra spelartyper, roller och formation beroende på motståndarna. Guardiola anpassar sin matchplan främst utifrån motståndarnas försvarsspel och anpassar sina utgångspositioner för att få numerära, positionella och kvalitativa överläge medan Mourinho främst anpassar sin matchplan för att bemöta motståndarnas anfallsspel och förlitar sig mer på att förstärka sina kvalitativa överlägen i anfallsspelet.

Poängen med detta är att så länge idén och arbetssätt finns som riktmärke för laget finns det flera sätt att nå idén med olika formationer, roller och spelartyper. Trots att Guardiola och Mourinho är olika tränartyper där Mourinho är mer spelarcentrerad har de gemensamt att de styrs av en tydlig idé om fotboll. Ett tydligt arbetssätt lägger grunden för att skapa en långsiktig och hållbar strategi som ger utrymme för en flexibel taktik.

Spelarna skapar arbetssättet

I en intervju 2011 ställde journalisten Sid Lowe frågan till en av vår tids stora fotbollstänkare Manuel Lillo.

“In footballing terms, how do you set up your teams? The obvious, if simplistic, thing is that a coach gets to a club and thinks: who is my right-back, who is my left-back, who is my central midfielder and so on… ?”

“In my case, it’s not like that. When you get to a team 80 percent or more is already constructed; you have to see if you’re going to clash a lot with what is already there… you have to go and learn from the players, not the other way round. Everything has to work together, amongst them. My mentality is interaction and relation. If you say, ”let’s evaluate the right-back”, I say, ”but who’s alongside him? Who is in front of him? Who is nearest to him?”

Ur Lillos svar växer en helt annan syn på spelsystem fram än att bygga det kring utgångspositioner och arbetssättet. Istället bygger filosofin på att helt bygga sitt lag kring spelare; spelartyper och relationerna dem emellan.

I den spanska fotbollsskolan används uttrycket socio-affective superiority (relationsöverläge). Seirul-lo nämner det som ett av de fyra överlägen som ligger till grund för Positional Play, ihop med numerärt, positionellt och kvalitativt överläge som ni kan läsa mer om i artikeln Positional Play. I korthet handlar relationsöverläge om förmågan att skapa synergi och samarbete mellan spelare och spelartyper på planen. 

“Players make teams play in a certain way”

José Mourinho

Lillos resonemang liknar det som Mourinho för, när han får frågan om hur olika spelartyper påverkar lagets sätt att spela.

Enligt Mourinho blir utgångspositioner, arbetssätt och roller således en naturlig konsekvens av truppens spelartyper och inte vice versa som den gamla “Sven-Göran Eriksson-modellen”. Med skickliga kontringsspelare bygger du ditt arbetssätt på att vinna boll på ett förutsägbart sätt i en bra position för att kontra med dina skickliga spelare i offensiva positioner och tillämpar en indirekt återerövring (när du prioriterar att falla tillbaka och skydda ytor med laget vid bolltapp). Med spelare som är skickliga på att skapa målchanser och duktiga presspelare bygger du laget kring att ha bollen på offensiv planhalva och använda en direkt återerövring.

I The Guardian citerades Roman Abramovich’s rådgivare som rekommenderade Guus Hiddink till Chelsea såhär:

”not a coach who always demands the same system for his teams. He looks at the players, gets to know their best strengths and then decides the system.”

Hiddink är en tränare som spelat alla typer av fotboll. Från holländsk totalfotboll (där alla utespelare på planen kan rotera och flytande uppta varandras positioner) till defensiv kontringsfotboll i flera olika formationer. Ancelotti är också en tränare som arbetar enligt detta sätt och både spelare och klubbchefer beskriver honom som taktiskt flexibel, anpassningsbar som ofta lyckas få ut det mesta av den trupp han arbetar med. 

Att spelare får laget att spela på ett speciellt sätt kan vara en bra insikt att bära med sig och förmågan att anpassa sig till truppen kan vara viktig eftersom det är få tränare som har möjligheten att påverka sina spelare i form av värvning och utbyte av sina spelare. De flesta tränare är bundna till sin grupp och det är oftast inte så att en tränare enkelt kan byta sin trupp hur som helst. Inte ens på elitnivå eftersom ekonomin kan sätta stopp. På lägre nivå bör dock en stor övertygelse i sig kunna ge större utfall på din trupp eftersom spelarna eventuellt inte har drillats lika hårt men på högre nivå med bättre spelare bör en förändring av spelare vara svårare och värvning ett närmare alternativ.

En reflektion kan därför vara den portugisiska synen – att välja en klubb som tror det du tror för att på så sätt jobba med de 20 % procent som går att ändra, enligt Lillo, och därefter förbättra. Om en tränare försöker ändra hela klubben kommer sannolikt en tränare att få en alldeles för stor uppförsbacke innan resultat sker. Prova exempelvis att sätta Lagerbäck i Barcelona…

Spelarna är arbetssättet

2000 sprang Luis Figo in på Santiago Bernabeu och förkroppsligar starten för den första Galactico-eran. Real Madrids dåvarande president Florentino Perez hade slagit transferrekordet och tagit Figo från ärkerivalen Barcelona. Figo skulle sedermera följas av flera av dåtidens superstars: Zidane, Ronaldo, Beckham, Owen och Robinho, Cannavaro och Van Nistelroyd.

Tanken med Galacticos byggde (förutom på kommersiellt värde) på att klubben matchade ihop väldigt individuellt skickliga spelare med matchande och kompletterande egenskaper som  gavs frihet inom en gemensam idé om fotboll. I detta fall behövde inte positionering eller organisationen vara lika rigid och rollfördelningen behöver inte alls kopplas till spelarens position utan till spelarens egenskaper istället. Uppgiften som tränare blir istället att para ihop dessa spelare och se till att en balans upprätthålls i laget (använda matchande spelartyper, roller och relationer) för att på så sätt skapa kvalitativa och relationsöverlägen på planen.

Sir Alex Ferguson byggde sina främsta årgångar med Manchester United kring spelare och pratade ofta om friheten han ville ge sina spelare på planen. Även om många talar om Fergusons ledarskap som hans främsta egenskap som tränare är jag av åsikten att många underskattade hans taktiska förmåga och framförallt hans förmåga att använda de spelarna han hade tillgängliga för att skapa rätt roller och relationsöverlägen på planen för sina nyckelspelare. 

Brasilien har också alltid låtit sitt spelsystem kretsa kring spelarna och formation och roller har anpassats till de spelartyper och relationer som finns till hands. Under VM 1994 byggde Brasilien kring sin starka centrallinje med Bebeto och Romario som forwardsduo och Dunga och Mauro Silva i ett 4-4-2. Fyra år senare under VM 98 kretsade spelsystemet kring deras wingbacks Cafu och Roberto Carlos i ett 4-2-2-2.

Enligt Verheijens tränarstilar skulle dessa två spelarcentrerade spelsystem mer ligga i linje med tanken om managers där de nuvarande spelarna och deras kunskapsnivå utgör grunden för hur laget ska spelas.

Att låta spelarna helt skapa arbetssättet har sina fördelar. Klubben kan få ut det bästa av det som finns här och nu vilket kan ge kortsiktiga resultat men det skapar dock flertalet problem. Vilka spelare letar klubben efter? Både i en värvningsprocess men även att utveckla från sin ungdomsverksamhet. Om spelare blir skadade eller sålda ska klubben då byta idé? Denna typ av helt spelarcentrerade spelsystem blir lätt kortsiktiga och skapar ofta mer frågor än vad den ger svar.

En helhetssyn på spelsystem

Enligt Vitor Frade, den portugisiska professorn som agerade mentor för bland annat Mourinho och mannen bakom taktisk periodisering (som beskrivs kortfattat här och kan ses på bilden) ska bildens sju parametrar samverka för att bygga ett spelsystem.

De flesta tränare och klubbar tror jag försöker få så många som möjligt av dessa delar att passa ihop. Nu när tränarnas metodik är mer snarlik varandra än tidigare eftersom alla går samma utbildningar och får tillgång till liknande kunskap och samma hjälpmedel kanske det är just att få ihop helheten som skiljer en bra tränare från en topptränare. 

Alla tränare bör anpassa sig till spelartruppen oavsett hur trogna de är till sitt eget arbetssätt eller favoritformation. Tränare som Ancelotti och Hiddink gör det i en väldigt hög utsträckning medan tränare som Mourinho landar någonstans mitt emellan som en som har ett tydligt arbetssätt men är beredd att anpassa det till spelarna han har i sin trupp (vilket är rimligt med tanke på hans skolning inom taktisk periodisering).

Även lag som normalt inte anpassar sitt system mycket efter enskilda spelare tvingas ta hänsyn till speciella spelartyper. I Sverige var det länge inte givet vilken roll Zlatan skulle ha i landslaget. Zlatan gjorde sig bäst som ensam 9:a och trivdes bäst när han fick droppa ner i planen och vara delaktig i uppspelsfasen medan Lagerbäck föredrog två forwards som hade en stark relation och arbetade bra tillsammans. Här lyckades Sverige med tid bygga en relation mellan Zlatan och Henrik “Henke” Larsson som fungerade och både Lagerbäck och Zlatan fick anpassa sig till varandra, även om Zlatan säkerligen inte skulle erkänna det.

Sedan finns det de tränarna som inte är lika anpassningsbara till spelarna och truppen utan genom värvningar och utveckling av spelare ser till att spelartyperna passar med deras sätt att spela så de kan genomföra sitt arbetssätt till varje pris, likt Guardiola och Bielsa.

Jag upplever att de flesta tränare idag gör en mix. Tränaren har sitt arbetssätt som grund och tar viss hänsyn till spelarna som finns i truppen och väljer en formation där den tycker att de flesta av ens spelartyper kommer mest till sin rätt med övergripande fokus på sina spetsspelare. 

Sedan flexibla utgångspositioner fått genomslagskraft har fler lag börjat växla mellan olika formationer och många lag hanterar 2-3 olika, vilket gör att spelare och tränare i högre grad kan anpassa sig till varandra. Idag ser vi även flera lag som spelar asymmetriskt eller viktat där positionerna på högersidan av planen inte agerar eller har uppgifter liknande dem på vänstersidan. Något som i och för sig inte är nytt. Wenger gjorde det exempelvis framgångsrikt med Arsenal 2003/04 där de ständigt överbelastade vänstersidan offensivt genom att Pires rörde sig mot inre korridor, Cole överlappade och Henry rörde sig mot samma sida för att skapa en tydlig 3v2-situation samtidigt som Arsenals högerback gav defensiv balans och Ljungberg höll bredd och skapade djupledshot för spelvändning mot högersidan istället. Idag är det en vanlig strategi för flera lag där det kanske är tydligast bland de lag som tillämpar Positional Play som Man City eller PSG som ofta spelar asymmetriskt med en inverterad ytterback och en bred ytterforward på ena kanten och en bred ytterback med en inverterad ytterforward på andra kanten vilket öppnar möjligheten för att utnyttja speciella spelartyper och svagheter hos motståndaren.

Lärarens dilemma

Med tanke på hur få tränare som stannar längre i klubbar idag visar det bland annat hur svårt det är att producera resultat över tid och ständigt förnya idéer i en och samma miljö. 

Den äldre sortens tränare, som föredrar en fast formation och följer lärarstilen som Lagerbäck eller Eriksson, stöter lätt på problemet att även om de är framgångsrika riskerar spelsättet att bli tråkigt, odynamiskt och stagnera. Något Rikard Norling kändes vid med AIK och i en intervju med fotbolldirekt.com beskrev såhär:

“Sista fighterna mot Sundsvall och så hemma, så kände jag: “Fy fan, vad statiskt och trist! Det finns ingen dynamik överhuvudtaget i det vi gör”, säger Norling, slår ut med armarna och fortsätter: 

– Odynamiskt anfallsspel och låsta i det faktum att vi skulle ha spelare bakom bollen i princip hela tiden, oavsett när och var på planen.”

“Det funkade ju! Absolut. Men samtidigt är det så när man känner…., alltså, den stora fördelen med resan de senaste tre-fyra åren är att vi har skapat någonting som varit problematiskt för motståndarna. Men jag kände på slutet att det inte är problematiskt längre, säger Norling. 

– Sen är det ett faktum, det spelsättet (3-5-2) är väldigt specifikt och tydligt. Jag känner själv att jag är klar med det där nu. Jag är färdig.”

Den nyare typen av lärare som Guardiola, Bielsa och Mauricio Pochettino möter snarare problemet att genom ständigt implementera nya idéer och hålla en hög intensitet under lång tid bränner ut både truppen och sig själv vilket leder till att tränaren antingen lämnar eller får sparken trots 3-4 framgångsrika år i en klubb. Det är därför svårt att se Leeds, som genomgått en monumental förändring i sitt sätt att spela under Bielsa, ersättas av en lika intensiv tränare utan jag tror snarare han istället kommer och bör ersättas av en managertyp som kan förvalta den grund som Bielsa lagt. 

De bästa tränarna är kanske de som lyckas hantera båda rollerna som lärare och manager? Tränare som Ferguson och Simeone står ut som undantag som klarat båda. Både utvecklat idéer genom att driva gruppen hårt för att sedan ta ett steg tillbaka och förvalta. För att sedan lyckas genomföra ett nytt generationsskifte och byta ut delar av truppen för att utveckla  igen. Klopp ger intryck av att kunna göra samma sak och kan vara nästa tränare som lyckas genomföra ett lyckat generationsskifte genom att utveckla sin idé från ett överlägset omställningsspel till att nu dominera spelets alla skeden. Kanske är det den anpassningsförmågan framtidens tränare måste ha för att vara långsiktig i samma klubb…

Framtidens spelsystem

Hur framtidens spelsystem ser ut är naturligtvis intressant att spekulera i. En titt i backspegeln visar hur fotbollen gått från att vara formationsstyrd, till spelarcentrerat och nu befinner vi oss i en era där ett tydligt arbetssätt och en identitet präglar de bästa lagen. 

Med de resurser som är tillgängliga för de bästa lagen idag börjar fotbollstränaren mer och mer efterlikna managern för de amerikanska sporterna drivna av statistik och analys, där tränarens roll inte blir att träna laget eller ens säga vilken taktik som är bäst utan istället mer ha en övergripande arbetsledande roll där det gäller att samordna alla specialistteam och utnyttja alla de resurser som finns för att skapa en helhet driven av analys och data. Klopp säger själv att hans roll mer och mer handlar om att omge sig med bra människor, få ut det bästa ur dem och förvalta den kunskapen. 

Liverpool ligger i framkant just i att organisera andra bitar kring fotboll såsom fasta situationer, där de har Thomas Gronnemark, anställd som inkast-tränare samt Ian Graham som har en doktorsexamen i teoretisk fysik och är anställd som director of research bara för att nämna några. 

De flesta lag och tränare har idag tillgång till ett oändligt material och information. Det har lett till att idéer är lättare att bryta ner, analysera, kopiera, tolka och inspireras av vilket gör att den taktiska utvecklingen drivs framåt snabbare än någonsin. I The Numbers Game: Why Everything You Know About Football Is Wrong påpekar författaren hur innovation inte drivs av de främsta klubbarna med de största resurserna utan snarare av de mindre klubbarna som tvingas till det för att hävda sig i konkurrensen.

Som vi nämnt i artikeln Vad är talang? har både Brentford och Midtjylland länge haft en okonventionell strategi som drivs av en “moneyball-approach” till fotboll där data, statistik och analys ligger till grund för både värvningar av spelare och tränare men även spelsystem och arbetssätt. Detta är numera snarare regel än undantag i de flesta klubbarna.

De flesta känner numera till uttryck som “golden zon”, “zon 14” och “assist-zonerna” som är specifika zoner där mål och assist är mer sannolika. FC Nordsjälland är en av klubbarna som använder statistik, data och analys för att beräkna de mest framgångsrika strategierna att grunda sitt arbetssätt på. Ett exempel på det går att finna här: FC Nordsjälland 

Brian Priske beskriver hur hans roll som huvudtränare i Midtjylland skiljer sig från andra tränares uppdrag eftersom hans jobb främst är att genomföra arbetssättet han fått av klubben och han utvärderas på grunden av ett statistiskt underlag för att se om laget presterar eller inte. Kortsiktiga resultat eller en förlustsvit blir därför inte lika betungande utan ses endast som en statistisk avvikelse så länge matchdatan talar till deras fördel. Detta minskar tränarens roll som en viktig del av klubbens identitet när det gäller spelstil men gör tränaren viktigare i dennes roll och förmåga att samordna hur och vad som ska tränas i denna djungel av information och olika specialister.

En annan spekulation kring framtidens spelsystem är att “den klassiska pendeln svänger”. Med detta vill vi säga att det som förr var en bra metod för att spela fotboll men idag förlegad kan återkomma som en vinnande metod igen. Ett exempel är när Otto Rehhagel hittade tillbaka till den klassiska Liberon under EM 2004 i Portugal. Denna metod var sen länge bortprioriterad. Andra trender är markeringsförsvar över större delar av plan som de senaste 10 åren återkommit i klart större utsträckning och även om positionsförsvar fortfarande förekommer i stor utsträckning kan nog en tränare ha vinning att använda den metod som varit död länge såsom exempelvis Leicester 2015/16. En annan kan ju bara drömma mardrömmar om dagen då Egil “Drillo” Olsens fotboll blir modern igen och ett sådant lag vinner VM även om jag på något sätt ändå skulle älska det, för sportens skull. Inte tvunget för utvecklingen…

Vi tror att det finns utrymme för att ompröva vår definition av spelsystem och istället för att fokusera på den klassiska definitionen av spelsystem bör det tänkas om i grunden och präglas av frågeställningar som:

• Vilka skeden vill och kan mitt lag dominera?
• Vilka numerära och positionella överlägen prioriterar och vill vi alltid skapa och hur ska det se ut mot olika motstånd?
• Vilka kvalitativa och relationsöverlägen vill och kan vi skapa beroende på spelartyperna i spelartruppen och hur kan det se ut mot olika motstånd?

Låter tränaren dessa svar ligga till grund för lagets arbetssätt och principer skapas kanske en möjlighet för spelsystemet att både drivas av arbetssättet och spelartyper… 

Vi kommer fortsätta att utforska dessa möjligheter även i framtida artiklar. Vänligen återkom med synpunkter på artikeln och hur ni ser på avvägningen mellan tränaren eller spelarnas anpassning till ett spelsystem. Ni når oss här i kommentarsfältet eller på detgronafaltetsschack@gmail.com.

 

En del säger att charmen med fotboll är att det inte finns något rätt och fel. Just det argumentet är fel….

Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi på Stockholms universitet, skiljer på fakta och kunskap. Fakta är sådant som inte kan diskuterats såsom att en spelare kommer att falla till marken efter en hoppnick eller att bollen är rund. Kunskap är däremot vad vi vet om fakta. Om hur många som hoppnickar idag i världen eller om alla bollar verkligen är helt runda. Åsa Wikforss menar att problemet inte är att det finns fakta vi inte har kunskap om utan att det finns kunskap som vi inte tar till oss.

Många av oss är dessutom övertygade över våra uppfattningar. Det får man vara men om man ska vara det bör det utgöra en övertygelse om fakta och inget annat. För att något ska betraktas som kunskap krävs det att det är sant d.v.s. att det du tror baseras på fakta. Men sanna gissningar såsom att rörelse leder till spelbarhet, eller andra instruktioner vi ger på plan, behöver inte vara kunskap bara för att det stämmer för en gångs skull. Kunskap måste, förutom att vara fakta, också kunna bevisas. Detta innebär att vi behöver fakta och evidens.

Låt oss ta ett exempel. En sann gissning kan ibland vara att rörelse leder till spelbarhet. Jag hatar när tränare skriker “rörelse” när de vill ha spelbarhet. Låt oss se om detta är kunskap, d.v.s. om instruktionen rörelse utgör kunskap eller en sann gissning. Om du skriker “rörelse” till dina spelare kan det leda till fler spelalternativ och

därmed eventuellt ökade passningsalternativ för bollhållaren, se bild 1. Problemet är att om en anfallsspelare, tvärtom, står stilla på plan och motståndaren flyttar sig kan anfallsspelaren också bli spelbar, se bild 2. Ett begrepp som på spanska kallas la pausa. Instruktionen rörelse är därför inte kunskap   eftersom den varken baseras på fakta eller kan bevisas.

Vi vill bekräfta det vi redan tror. Detta är en överlevnadsinstinkt som hjärnan löst åt oss för att hitta en enklare väg och snabbare kunna ta beslut om vem som är ett hot eller inte för oss. Denna sökning efter bekräftelse skapar en del problem eftersom vi ofta har svårt att ändra vår övertygelse om något eftersom de i sin tur kan leda till flera andra beteendeändringar. Att ändra sin övertygelse upplevs generellt som jobbigt och kan evolutionärt sett vara farligt eftersom vi kan behöva ändra sida. I dagens samhälle finns otroligt mycket flöde av fakta och icke-fakta och genom att söka efter det du vill få bekräftat kan du lätt hitta ett argument för det du vill tro och inte det som är sant. Detta kallas bekräftelse-bias och innebär att vi omedvetet bekräftar och selekterar det vi vill ska vara sant och inte det som faktiskt är sant. 

Denna omedvetna bekräftelse sker hos oss för att få tillhöra samma grupp som tror det vi tror. Det är enligt Mikael Klintman, professor i sociologi på Lunds Universitet, viktigare att tillhöra en grupp än att ifrågasätta om våra övertygelser är sanna. Att känna grupptillhörighet leder till en inkludering för oss människor vilket rent evolutionärt har varit en överlevnadsinstinkt och nödvändigt för vår överlevnad. De som var ensamma blev ofta dödade och 10-15% av oss dog förr av våld från andra människor. Det har därför varit viktigare evolutionärt sett att tillhöra en grupp än att ha rätt. Det är alltså inte konstigt att vi inte ändrar vår åsikt hur lätt som helst.

Fotbollen har tyvärr en del typiska drag av detta och då blir bekräftelse-bias ett problem eftersom vi sällan dödas av de som kommer med nya infallsvinklar inom fotbollen… Jag arbetade med spelarutbildning i Landskrona BoIS under två år. Uppdraget byggde i stort på att spegla tränare och deras förmåga att vara tränare samt ge förslag på en röd tråd i utbildning av spelare genom hela akademin med hjälp av Svenska Fotbollförbundets Spelarutbildningsplan. Efter att ha iakttagit tränarna under flera pass under den första tiden sammanställde jag vad jag hört ute på plan och hade skrivit ner bl.a. detta: 

• Rörelse!
• Kvalitet!
• Fokus!
• Pressavståndet ska vara 1-1,5 m! 
• Luta dig framåt för att inte skjuta för högt!

Det intressanta är att jag eventuellt säger emot mig själv snart. Föreställ dig att jag förespråkar att en tränare inte får säga ovan. Betyder det att du inte kan säga något till dina spelare? Det menar jag givetvis inte utan jag raljerar lite, det är jag medveten om… Är instruktionspunkter ofta i behov av situationsanpassning? Ja, skulle en del säga eftersom det rättfärdigar synen på ingresstexten – charmen med fotboll är att det inte finns något rätt och fel – men då är vi fel på det. Situationsanpassat innebär att det finns ett rätt eller fel. När det är rätt och när det är fel är sannolikt solklart i de allra flesta situationer dessutom. Vad menar man med rörelse, kvalitet och fokus? Vad leder det till? Finns det kanske bättre instruktioner som inte är lika beroende av situationsbedömningen från dig som tränare? Ja, sannolikt.

Ovan begreppsbildning kan användas men de ska användas vid rätt tillfälle och inte slentrianmässigt för att hålla igång en träning eller verka vara aktiv. Instruktionspunkterna ovan kommer aldrig att ge spelarna något mervärde. Vad får de ut av att höra kvalitet! eller fokus! om de inte vet hur de ska utöva kvalitet eller fokus eller om andra parametrar hindrar dem såsom bollarna, medspelarna eller övningens struktur? 

Kontextens roll är också avgörande för vilka begrepp och instruktioner som är möjliga för en grupp. Kvalitet och fokus är fortfarande två usla begrepp men följs de upp efter en instruktion där kvalitet i passningsspelet förklaras som hårda passningar med precision på bortre fot(vilket kan diskuteras om det är rätt instruktion, eller kanske är det rätt instruktion till undantag behöver göras och förklaras), kan ovan begrepp eller påminnelse snarare kritiseras för att vara opedagogiska snarare än oanvändbara. 

Givet ovan redogörelse kan en anfallsspelare bli spelbar genom stillastående, la pausa, men visst kan det vid en markeringssituation också bli helt stillastående utan spelbarhet. I så fall krävs ju faktiskt rörelse. Skulle instruktionspunkten – bli spelbar! – kanske vara den universella instruktionspunkten till spelbarhet? Ja eventuellt, men här tillkommer en annan viktig parameter. Vet spelaren att det finns två varianter? Rörelse eller stå stilla och att en spelare i någon situation står bra där den står medan vid en annan situation borde flytta sig. Detta blir därav den andra aspekten. Har du utbildat spelarna till att förstå dina begrepp så du kan använda de?

Gör det inte för komplicerat. Genom att teoretisera kan dina instruktioner också bli för komplexa utan att du når resultat. Här finns ytterligare en modell som min far en gång presenterat:

Du kan uppnå visdom i något om du har kunskap och erfarenhet men du behöver inte uppnå visdom bara för att du har kunskap och erfarenhet, det krävs även att du analyserar över dina förvärvade kunskaper och erfarenheter.

Det är skillnad på kunskap, erfarenhet och visdom. Kunskap är som vi sagt ovan – vad du vet om fakta. Erfarenhet är dina upplevelser och prövningar. Vishet innebär enligt Wikipedia följande:

Visdom menas att veta exakt vad man ska göra, varför man ska göra det, hur man ska göra det, när man ska göra det och vad som händer efter att det är gjort. 

Var och en för sig av kunskap och erfarenhet skapar inte visdom utan först när du analyserar den kunskap och erfarenhet du har kan du uppnå visdom. Detta innebär att någon som varit med om mycket, stor erfarenhet, men som aldrig har analyserat dess innebörd inte kommer att nå visdom inom fotbollen. Anders Ericsson, professor i psykologi på Florida State University, hänvisar till en studie i sin bok PEAK som gjordes på läkares kunskap. Det visade sig i studien att nyutexaminerade många gånger hade mer kunskap i ämnet de utbildat sig i jämfört med de erfarna läkarna. Detta eftersom de erfarna läkarna inte valt att förnya sina kunskaper. Att de erfarna läkarna hade mindre kunskap innebar dock inte att de behövde vara sämre läkare men deras beslut byggde inte på kunskap och därmed fakta utan på kvalificerade gissningar som oftast var sanna. En sådan läkare kan då inte uppnå visdom enligt min fars modell.

Jag upplever ofta att fotbollsverksamma ofta refererar till sin erfarenhet. Erfarenhet är som sagt bra men inte användbart så länge man inte har reflekterat över den erfarenhet man fått. Jag upplever också att många fotbollsverksamma (tränare, styrelsefolk, publik, föräldrar, journalister) inte analyserar sina erfarenheter utan berättar bara hur det var förr och idag utan att egentligen leta mönster eller genom analys. Erfarenhet utan analys är dessutom extra farligt om man dessutom inte har förnyat sin kunskap eftersom flera beslut kan baseras på dubbelt felaktiga övertygelser som inte baseras på fakta.

Att bli vis innebär alltså ett optimalt stadium…men inget att egentligen eftersträva. Stephen Hawking, kosmolog och fysiker (eller Daniel J Boorstin som det egentligen var), har sagt:

The greatest enemy of knowledge is not ignorance, it is the illusion of knowledge.

Åter till Landskrona BoIS tränare 

Frågan kvarstår – förbjöds tränarna att instruera med begreppen, rörelse, kvalitet, fokus, pressavståndet ska vara 1-1,5 m eller luta dig framåt för att inte skjuta för högt? Nej, egentligen inte. Som jag sagt ovan tror jag inte de första tre utvecklar en spelare alls men låt oss ta de andra två begreppen. 

Ska pressavståndet vara 1-1,5 meter? En del verkar tro det men sanningen är att de måste vara relativt till försvarsspelarens kvaliteter, anfallsspelarens kvaliteter och tempot i aktionen. I Svenska Fotbollförbundets utbildningar brukar man dela upp en aktion i position, tajming, riktning och fart. Oavsett vad, kan inte pressavståndet vara 1-1,5 meter till motståndaren om du står still och motståndaren har full fart. Då kommer position, tajming och fart bli fel väldigt snabbt. Förhållandet och därmed instruktionen måste anpassas så att du kan ta bollen utan att bli passerad och ibland kan du inte göra båda samtidigt. Kunskap i detta fall måste vara just så här komplex. Vi kan inte hitta enkla svar på alla frågor. 

Vidare är inte bollens rörelse, d.v.s. högt eller lågt skott, beroende av om du lutar dig framåt eller bakåt. Det handlar endast om var på bollen du träffar. Var på bollen du träffar beror däremot delvis på om du lutar dig framåt eller bakåt men även på andra parametrar. Att instruera – luta dig inte bakåt, du skjuter över – är alltså fel. I dessa två exempel har tränare som använder sig utav denna instruktionspunkt fallit för fienden en illusion av kunskap (Stephen Hawkings citat). Denna illusion kan dessutom ha råkat bekräftas i verkligheten genom en bekräftelse-bias då tränaren endast försökt hitta de exempel då spelaren verkligen skjutit över mål när den har lutat sig bakåt. 

Som jag nämnt tidigare är jag rädd för att många fotbollsverksamma inte reflekterat tillräckligt över vad som är rätt eller fel eller vad som skulle kunna vara ett annat svar på frågor. Att inte göra detta är ett problem enligt Stephen Hawking och även Åsa Wikforss eftersom det leder till att vi tror att våra övertygelser är sanna trots att de inte är det.

Jag har därför listat några citat som jag tycker endast förvirrar och förstör och som ni själva kan fundera på om de kan formuleras annorlunda eller kanske inte ens är värda att använda. 

• Lyft blicken

• Upp med farten när du dribblar

• Skjut i bortre hörnet

• Skapa trianglar

• Det krävs mer rutin

• Vi måste back to basics

• Vi har ingen fighting spirit – vi behöver mer jävlar anamma

• Vi spelar med mycket bollinnehav

• Man kan styra upp försvarsspelet men anfallsspelet kräver mycket kreativitet

Mitt mål med denna skrivning är inte att raljera över gamla tränare eller att själv framstå som att jag har tänkt på allt. Det har jag inte och ofta slår det mig att jag instruerar i något som jag inte själv är säker på stämmer. Men detta resonemang kring att fundera på vår inställning och instruktionspunkter och om dessa verkligen stämmer ska inte förväxlas med att “göra det för komplext för spelarna”. Det är inte samma sak. 

Att bryta ner din spelidé eller fundera på de perfekta instruktionspunkterna är inget spelarna (tvunget) måste ta del av. Denna process är något du bör göra på din kammare eller med din tränargrupp för att konkretisera vad ni vill ha ut av spelarna. Alla vet att det inte räcker med för enkla instruktioner och då tror jag att vi inom fotbollen är skyldiga att bryta ner de förutsägelser som finns och på nytt utvärdera och omvärdera dessa. Det jag vill få fram är att fotboll är komplext och kan göras enkelt men det måste ändå beaktas med komplexa ögon och inte förenklas för sakens skull. En tränare som gör det enkelt kan såklart få effekt och till det även då en bekräftelse-bias på att det denne gör är rätt men det betyder inte att det är rätt…Mitt mål är alltså att öppna våra sinnen något och utveckla diskussion utan att för del delen försvåra för spelarna. Det är två olika saker…

I letandet efter en optimering av vissa begrepp och även hitta nya synvinklar på spelet fotboll ska vi dock inte missa en viktig poäng. Som vi skriver i positional play – del 1 ska man aldrig missa de grundläggande dragen för exempelvis anfallsfotboll. Det är inte ovanligt att man som tränare läser något eller ser en ny aspekt av spelet och därefter vill prova detta utan att fundera på om grunderna sitter. Ett typexempel är Guardiolas övning (4vs4+3) som utövas överallt i Sverige idag. Om inte grunderna i övningen sitter blir det svårt att diskutera de principer övningens djup har. Många tränare hamnar direkt på dessa fördjupade instruktioner innan grunderna sitter och det är inte min tanke med denna artikel att avancera fotbollen utan resultat. Gå inte in på djupet förrän grunderna sitter. Gör inte spelet mer komplext än vad spelarna förstår!

Viktigt att ta med sig är därför att förankra så att spelarna förstår vad du säger när du instruerar och varför du säger så. Om det inte finns ett enkelt svar – ge inte det då utan lägg över ansvaret till reflektion till spelaren att avgöra om denne ska ha ett pressavstånd på 1,2 eller 3 meter istället för att spelaren gör fel när den följer dina instruktioner. 

För att inte slås av Dunning-Kruger-effekten (omedveten dumhet) behöver jag feedback på denna artikel. Är det jag som är fel på det eller kan vi faktiskt börja ifrågasätta gamla sanningar för att ta fotbollen längre utan att göra det för svårt?

Vänligen återkom med synpunkter på denna artikel om förnyelse av fotbollens begrepp och instruktionspunkter. Håller ni med? Ni når oss här i kommentarsfältet eller på detgronafaltetsschack@gmail.com.

Det finns mycket åsikter men vad innebär begreppet? Hur kan man eventuellt tänka?

Personligen är jag allergisk mot begreppet talang eftersom begreppet grundar sig i otroligt lösa förutsägelser varför en person, mer specifikt i denna artikel en spelare, uppvisar färdigheter eller skickligheter. Dessa förutsägelser ska dessutom kunna avgöra om spelaren är bättre på att spela fotboll i framtiden samt varför spelaren är bra idag vilket i sig är helt orimligt. Begreppet är sällan definierat till varför någon är talang eller om det egentligen endast beror på att spelaren är bättre än sin nuvarande omgivning för stunden av iakttagande.

Enligt mig är parametrar som hur spelaren reagerar i en ny omgivning såsom ny tränings- och matchmiljö mer intressant. Denna parameter är till för att inte förväxla spelare som är bra för att de möter sämre med- och motspelare. En annan viktig parameter är att spelaren bedöms på rätt grunder och inte bara det som syns. Det är sällan så att unga spelare är helt kompletta och då kan viktiga egenskaper eller färdigheter förbigås såsom passion för fotboll, träningsvilja, målmedvetenhet, motgångshantering m.fl.. En annan viktig parameter är att avgöra om spelaren har mer att ge i form av potential utifrån den nuvarande nivån. Har spelaren utvecklingspotential? Om ovanstående parametrar inte bedöms kommer ordet talang vara helt meningslöst enligt mig.

Begreppet

Eftersom talangbegreppet därmed är relativt till situationen och komplext känner jag att jag inte med gott samvete kan avgöra talang hos en spelare. I mitt uppdrag som spelarutbildare kan jag avgöra vem som är bäst i en grupp på en specifik färdighet vid just det specifika ögonblicket med viss felmarginal. Detta är dock inte alls samma sak baserat på ovan redogörelse och ger mig aldrig svaret på om spelaren är den som är bäst för framtiden utan bara för tillfället.

Begreppet talang innebär enligt mig en så otroligt icke-allmängiltigt syn på en spelare. Begreppet talang är inte samma beroende vem du frågar vilket därför förutsätter att begreppsanvändaren syftar till en konstant eller “av annan bestämd” kunskapsnivå som innebär att någon är en talang och inte att det är någon man kan bli. Om begreppet talang därför är konstant kommer användaren av begreppet lätt fastna i synliga färdigheter som snabbhet, teknik och spelförståelse. Med synen av att man är en talang måste detta utgå ifrån att man som begreppsanvändare tror på något konstant. Det är alltså två frågor man måste ställa sig här.

1. Är nivån konstant som spelaren uppnått eller finns det mer att ge?
2. Ser vi alla spelarens egenskaper under vår kartläggning och vet på så sätt att spelaren har rätt inställning, passion för fotboll, träningsvilja, målmedvetenhet, motgångshantering m.fl.?

Det finns en enligt mig bra modell som bl.a. undervisas i svenska fotbollförbundets tränarutbildningar som beskriver “spelarens färdigheter” och ser ut enligt bilden.

Modellen beskriver vad en spelarnas färdigheter kan kategoriseras. Enligt mig är det svårt att se ff.a. psykologiska egenskaper men såklart även djupet av de andra tre vid få iakttagelser av en spelare.

För att återgå till frågorna ovan och om begreppsanvändaren vet om nivån är konstant eller ej samt om de kan se de psykologiska egenskaperna finns det ett undantag. Undantaget är såklart när begreppsanvändare antingen känner varandra och pratar om samma egenskaper eller om begreppsanvändare har definierat vilka egenskaper men letar efter och har flera tillfällen på sig att värdera alla färdigheter enligt modellen. I detta fall kan dessa personer mena samma sak och på så sätt möjligen konstatera att de menar samma sak när de använder begreppet talang. Min fråga är dock om dessa personer fortfarande kan kalla någon för talang trots detta?

Vad innebär träning?

Låt säga att en förening eller ett par scouter har kommit fram till att egenskaperna de letar efter är tekniska utförande, snabba spelare och spektakulära utförande. Ett klassiskt exempel är ett iakttagande av yngre spelare som syns på en fotbollsplan.  Det krävs sällan ett tränat öga för att se vem som syns mest eller har bäst teknik eller utför anmärkningsvärda aktioner. Detta är nog de flesta överens om. Frågan är då: är detta talang? Är de färdigheter som syns utåt de färdigheter som tar spelaren längst?

Tänk er scenariot att du som vuxen(låt säga 30 år) för första gången ska prova squash med dina tre bästa kompisar. Ingen av er har provat detta innan men den ena personen var högt rankad i tennis (tenniskompisen) som 15-åring, den andra personen var motsvarande duktig på golf (golfkompisen), den tredje på att spela schack (nörden) och du har själv spelat lite fotboll men intresserade dig för fotbollstaktik och blev tränare som 15-åring istället. Alla har ett allmänt idrottsintresse och tycker de har lika chans att vinna. Vem är “talang” efter er första träff? Sannolikt tenniskompisen eftersom likheten till tennis är tillräckligt nära för att resterande vänner inte ska kunna vinna. Låt oss säga att det blev så och att alla blir arga. Du föreslår då att ni spelar lite bordtennis istället. Det visar sig att tenniskompisen är bäst även här. Är han “talang” på bordtennis p.g.a detta? Alla tre vänner blir rasande och ni bestämmer att ni istället ska hyra Stand-up paddleboards och ro runt i en sjö. Ingen har gjort detta innan men golfkompisen är väldigt mycket bättre än ni andra. Det visar sig då att golfkompisen har provat detta en gång innan. Han hävdar själv att en gång är ingen gång…

I squash och bordtennis kan de flesta se likheten till tennis och att tenniskompisen har liknande grund för att därför vara bäst på båda dessa sporter. Men hur är det med Stand-up-paddleboarding? Är en gång ingen gång som när alla provade detta?

Om du jämför helt andra främmande parametrar såsom att en kompis får träna arabiska i två timmar innan du och kompisen ska prova arabiska tillsammans för första gången kommer sannolikt kompisen kunna lite mer. Detsamma om du får en timme på dig att läsa på om fraktala mönster innan ni ska få en föreläsning om det. Även i detta fall kommer kompisen att framstå som “talang” om du inte visste om att denne har fått lektionerna innan. Detta har inget med medfödd begåvning att göra utan vad kompisen har med sig i sitt bagage inför en jämförelsepunkt. Att golfkompisen är bra på stand-up paddleboard är därför ingen slump i ovan exempel men det har inget med talang att göra om definitionen av talang inte innebär att någon har tränat mer på färdigheten eller närliggande färdighet innan en färdighet utförs.

Du ser inte alltid rätt

Låt oss återgå till ett exempel där en yngre spelare som syns på planen p.g.a. tekniska färdigheter och anmärkningsvärda aktioner på plan. Den spelare som sticker ut på första klubbträningen som 6-åring kan mycket väl ha haft en storebror som personen i fråga har tränat mot i hela sin barndom. Den 6-åring som syns på plan under sin första klubbträning kan redan vid första träningen ha tränat 10, 100 eller 1000 timmar mer än de andra barnen. Har den spelaren “talang” då?

Min syn på talang är därför, att man inte endast kan studera utförandet utan även måste se vad spelaren har för omgivning omkring sig samt vad se vad spelaren har med sig sen tidigare. Om en spelare är bäst i sin grupp och dessutom aldrig har tränat någon form av bollsport innan och det dessutom visar att gruppen är den bästa i landet. Då har spelaren någon form av hög förmåga för stunden, absolut. Men talang?

Att luras av ackumulerad kompetens

Det är inte ovanligt, enligt mig, att de som är bra på exempelvis fotboll ofta är bra på andra bollsporter också. De kan röra sig med boll, beräkna rörelser på motståndare och medspelare och mycket annat vilket medför färdigheter som kan tas med i bagaget till andra sporter. Detta är ett av många argument för att komplexa sporter (i motsats till teknikspecifika såsom konståkning eller redskapsgymnastik) såsom lagbollsporter inte ska specialisera för tidigt. Detta eftersom likheten till andra lagbollsporter är stor och inlärningen av exempelvis spelförståelse och fysisk förmåga kan vara större genom variation i yngre åldrar. Det finns dock mer att säga kring specialisering som jag inte går in på mer i denna artikel.

Med ovan i åtanke ska man därför inte förväxla varför en spelare är bra för stunden med vad spelaren har för potential till att bli bättre. Detta är det viktiga vid bedömningen av vem som kan omvandla förmåga till framgång. Begreppet talang måste innebära vad spelare kan idag samt vad spelaren kan göra framöver och inte varför den snabbt kan tillämpa olika kompetenser från andra sporter.

Den mentala faktorn 

Viktigt är givetvis att en spelare som för stunden är riktigt bra på tekniska utförande eller anmärkningsvärda prestationer har en bakgrund som antagligen tagit tid att träna upp. Denna investerade tid kan såklart ingen ta ifrån spelaren och om samma spelare har intresse av att bli bättre och samtidigt inte har tränat andra fotbollsspecifika färdigheter såsom spelförståelse, fotbollspsykologi eller fotbollsfys kanske denna spelare har otroligt stor potential och därmed är en spelare som kan nå framgång. Detta ska dock inte förväxlas med en spelare som är bra för stunden och som alltid tränat hårt men blivit nonchalant och kaxig p.g.a. att andra kallar spelaren talang. Denna spelarens potential till förbättring är avmattad och kan påverka möjligheten att nå framgång negativt. Detta är ytterligare en anledning till att jag inte är bekväm i att använda begreppet eftersom du inte vet vad spelarna har för mentala förmågor innan du känner dessa och kan på så sätt förstöra en spelares syn på sig själv genom att ge den statiska attribut som talang eller kommer bli något stort.

Just inställningsfrågan ger fler aspekter än teknik, spelförståelse och fysik. De mentala eller psykologiska färdigheterna såsom medveten träning eller passion för fotboll är helt avgörande hur en spelare ska bedömas enligt mig. En kommande artikel på ämnet kan därför innehålla bl.a. Carol Dwecks och Anders Ericssons forskning kring vad som krävs för att nå extrem framgång och blir expert inom ett ämne. I Dwecks forskning framkommer bl.a problematiken med att titulera en spelare som talang vilket kort sagt kan ge en spelare med “talangstämpeln” en förstörd karriär p.g.a. att spelaren inte kan förhålla sig till förväntningarna. Även Ericssons forskning kring mängden träning i förhållande till medvetenheten att bli bättre kan vara intressant i en sådan artikel. Till detta kan jag även tillägga David Epsteins bok sports gene som tar sikte på frågan om genetik och idrott och om träningsmängd spelar roll om du har bra gener samt om alla idrotter påverkas av bra genetik. En ny artikel om idrott, genetik och psykologi inom talangbegreppet kommer därför skrivas framöver.

De psykologiska och sociala faktorerna för att nå framgång visar sig även i alla regler kring värvning av spelare. Exempelvis finns det värvningsförbud på att värva spelare innan de är 15 år i vissa länder om avståndet till fotbollsplan och hemmet är över en viss pendlingstid. Detta är sociala och psykologiska faktorer som påverkar en spelare negativt vilket de flesta som arbetar med unga duktiga spelare är överens om har en negativ påverkan på spelaren. Detta är enligt mig ytterligare ett argument till varför en spelares förmåga att nå framgång inte kan bedömas bara av att se spelaren utan att lära känna spelaren. Att anpassa spelaren till en bra social och psykologisk miljö är därför viktigare än individens behov av en bra tränings- och matchmiljö ur denna aspekt.

Lästips

Den före detta fotbollsspelaren Rasmus Ankersen som har skrivit boken, Gold mine effect, är en bra utgångspunkt i vad som gäller när förmåga blir framgång och Ankersen är en stor inspiration av denna artikel med fokus på potential. En kort sammanfattning av hans bok finns i följande på länk  https://www.youtube.com/watch?v=VfgmIEBZG3A 

I korthet handlar boken om att Ankersen, som var delaktig i en akademi efter sin karriär, inte kunde förutse vem som skulle bli deras bästa spelare efter att ha sett sina spelare under lång tid. Alla instruktörerna fick lista vem de trodde mest på och ingen gissade att deras bästa spelare skulle bli Simon Kjaer trots att de hade sett honom i träning under en längre tid. Tanken på att inte veta vilka egenskaper och förutsättningar som skapar framgångsspelare gjorde att Ankersen valde att ge sig på resa för att hitta sanningen. Ankersen valde att besöka förorter i Rio för att se miljön för brasilianska fotbollsspelare, Ryssland för att se kvinnliga tennisspelare, Jamaica för att följa sprinters, Kenya för att följa medeldistanslöpare och några länder till för att hitta andra samband. Samtliga av dessa länder och ibland specifika distrikt eller orter har gemensamt en specifik form av idrottare med hög internationell nivå. Ankersens bok har åtta rubriker som grundar sig på vad han lärde sig. Dessa är

1. the secret is not a secret
2. what you see is not what you get
3. start early or die soon
4. we are all quitters
5. success is about mindset, not facilities
6. the Godfathers
7. not pushing your kids is irresponsible
8. who wants it most

Rubrikerna är en del av resan till ovan platser och djupet i boken är intressant. Ankersen föreläste därefter om boken om sina iakttagelser och blev senare värvad som Sports Director  i Brentford FC och därefter även styrelseledamot i sin moderklubb FC Midtjylland. Detta är ett boktips till artikeln.

Kortare sammanfattning 

Låt mig återkomma till de kursiverade parametrarna i första stycket.

Hur spelaren reagerar i en ny omgivning, om spelaren har mer att ge i form av potential utifrån den nuvarande nivån samt om spelaren bedöms på rätt grunder och inte bara det som syns.

I denna bedömning måste du som iakttagare se vad spelaren har för nivå nu men även göra bedömningen om spelaren har potential. I denna vägning måste du syna om spelaren är bra p.g.a. sin dåliga omgivning eller om spelaren är bra p.g.a. sina färdigheter oberoende av omgivningen. Till detta kommer även psykologiska och sociala faktorer såsom förmåga att hitta nya vänner, tid på transport, lärande- och motivationsmiljö m.m. Även fysiska aspekter såsom belastning och skaderisken kring denna måste vägas in men även parametrar såsom var spelaren kommer ifrån är viktiga. Om spelaren kommer ifrån en lägre intensitetsnivå finns det såklart utvecklingsmöjlighet. Ett exempel är kompisexemplet ovan där de som har tränat mer än de andra eller fått lektioner i t.ex. arabiska lätt kan missbedömas. Frågan är bara om du som iakttagare har gjort rätt bedömning kring hur en sådan spelare tar utmaningar och misslyckande eftersom misslyckande lär ske i början av spelarens test i ny miljö. Besvaras måste även frågan – har du som iakttagare lärt känna spelaren? Vet du på djupet vad spelaren har för färdigheter och vad spelaren har för drivkrafter, lärandemiljö och ledarskap runt om sig och vad denne vill ha egentligen? Om inte kanske du inte får rätt spelare…

Jag har inte diskuterat begreppen naturbegåvning samt medfödd talang i denna artikel och detta får tillsammans med Anders Ericssons (extraordinära prestationer) och Carol Dwecks (mindset) forskning diskuteras i nästa artikel eftersom frågan är otroligt mycket mer komplex än att bara avfärdas i ett par stycken text.

Sammanfattningsvis bör du enligt mig inte använda ordet talang om du och din omgivning inte är helt säker på vad ordet innebär. Mindre missvisande är istället att säga att en spelare har en hög nuvarande nivå och en stor potential att bli bättre. Detta säger betydligt mer och vem vill inte ha den spelaren i sin omgivning?

Vänligen återkom med synpunkter på artikeln och talangbegreppet. Ni når oss här i kommentarsfältet eller på detgronafaltetsschack@gmail.com