Vi spelar 4-3-3, hur spelar ni? Frågan irriterar inte bara utan skapar också ett stort ifrågasättande kring frågeställarens kunskap om fotboll… Ett spelsystem består av utgångspositioner, spelartyper, roller och arbetssätt. Om inte allt besvaras kan frågeställaren inte veta hur laget spelar. Dessutom vill jag stryka utgångspositioner…

Sen dagen jag började som fotbollstränare har jag kuvats av tanken på vilket spelsystem som är bäst i den simpla bemärkelsen: vilka utgångspositioner som är bäst. Jag ville hitta sanningen. Jag närmade mig aldrig svaret på frågan förrän jag funderade på om jag kunde vara flexibel i utgångspositionerna. En alternativ lösning som uppkom var att utbilda spelarna i två formationer och därefter låta spelarna byta utgångspositioner efter diskussioner i paus om hur de upplevde anfalls- eller försvarsspelet. En senare lösning blev att använda principer om hur laget skulle arbeta i anfall och försvar där principerna egentligen var samma oavsett utgångspositioner. Efterhand som jag utbildade mig kom jag fram till att det jag då kallade principer var mitt arbetssätt men också var svaren på hela min fråga…

Utgångspositioner

Klyschan – det är bara en siffra – stämmer som svar på frågan vilka utgångspositioner ett lag har eftersom utgångspositionerna ofta är det kortaste svaret på spelsystemet, men i modern fotboll också det minst korrekta. Liknelsen kan göras vid frågan – vad har du för bil? – med svaret – den är blå.

Utgångspositionerna är endast synen på det som alla känner sig bekanta med, men ju mer du kan om fotboll desto mindre intressant blir utgångspositionerna och referenserna till dessa. Det uppstår framförallt två problem vid liknelsen av att en uppställning har vissa egenskaper. För det första kommer liknelsen att hindra synen på spelarna i truppen och hur dessa kan användas i din uppställning och för det andra begränsas möjligheterna till vad laget kan uppnå på planen eftersom uppställningen kommer att begränsa laget i förhållande till vissa motstånd.

Låt oss visa med ett exempel där en tränare tillskriver utgångspositionen 4-4-2 enkla egenskaper såsom bra med två forwards, lätt att hitta linjer i försvarsspelet eller enkelt att samarbeta två och två i djup och sidled. Vid innebörden av att en 4-4-2-uppställning har dessa egenskaper kommer förutsättningarna för att en spelare ska passa in i laget att försvåras om denne inte besitter de egenskaper som uppställningen tillskrivs av tränaren.

Hindra synen på spelarna i truppen

Det är inte sällan en diskussion uppkommer om de 11 bästa spelarna eller de som är bäst på respektive positioner ska spela. Svaret är komplext men om man inte utnyttjar sina bästa spelare kommer tränaren definitivt att gå miste om kvalitet. Det finns givetvis fördelar med att rotera spelare, vilket också är det jag förespråkar och menar att tränaren bör göra. Det rent objektiva svaret bör vara att alltid spela de 11 bästa spelarna oavsett position förutsatt att de är friska, att ni inte möter motståndare samt att du som tränare kan det spelsystem som blir oavsett om det är 2-3-5 eller 6-4-0. Den cyniske läsaren påpekar kanske nu att det inte funkar så i verkligheten. Det stämmer, men vem säger att dina spelare klarar av att spela 4-4-2 om du bara har en bra ytterback eller fyra otroligt skickliga innermittfältare, vad gör du då? Svaret är antingen att sätta dessa skickliga innermittfältare vid sidan om en startelva alternativ låta dem spela i annan position. Anpassar du då ditt system till 3-5-2 eller ska denna skickliga innermittfältare spela mittback utan anpassning till de egenskaper som gör spelaren till en otroligt bra mittfältare? Eller ska du anpassa mittbacksrollen just idag så spelarna kan använda sina styrkor eller ska spelaren rutas in i positionen oavsett vad spelaren har för egenskaper? Frågan är komplex men det måste skapas en form av flexibilitet om du som tränare ska få statiska utgångspositioner att fungera i praktiken.

Begränsa möjligheterna till vad laget kan uppnå på planen

Det är därför roller, arbetssätt och spelartyper måste utvecklas och att utgångspositioner blir en felfokuserad diskussion om utgångspositionerna är statiska. Du som tränare kommer att behöva använda dina 11 bästa spelare dels på olika positioner och dels vid sidan av plan till förmån för spelare 12-18 eftersom dessa högst sannolikt inom de första tre matcherna med dig som tränare kommer att starta oavsett om du vill det eller inte. På sikt kommer denna rotation också att utveckla både spelarna och gruppen till något klart bättre än att spela sönder dina 11 bästa spelare och därefter ta in omatchade spelare på fel position.

Vid en jämförelse av statistik har analytiker börjat vända ut och in på begreppet utgångspositioner och genom heatmaps sett att utgångspositionen inte liknar den grafik vi ser på SkySports eller Viasats startuppställning. Om alla tränare skulle få möjligheten till heatmaps på sina spelare tror att jag att många tränare skulle vara förvånade över vilken positionering olika spelare tar och hur mycket de(troligtvis undermedvetet) påverkas av motståndarnas formation och tendenser i sitt spel. Ett lags utgångspositioner blir således ytterligare mer en teoretiskt term som skulle kunna vara mer relevant efter matchen än innan.

I grunden syftar utgångspositioner till att skapa positionella fördelar mot motståndaren. Beroende på hur motståndaren agerar bör du som tränare agera med motdrag. Dessa motdrag bör därför enligt mig ändras inför varje specifik motståndare och även i vissa fall redigeras under matchens gång. Denna dynamik i valet av vad som i sin tur ger fördelar beroende på val av utgångspositioner kallas positionell överlägsenhet. En fördjupning av den positionella överlägsenheten finns våra andra artiklar såsom Positional Play – del 1 eller en uppföljning av denna artikel.

Arbetssätt

Arbetssätt innebär formellt hur ett lag spelar fotboll utan att studera spelarna eller siffrorna i utgångsformationen. Tar laget spelytor snabbt eller långsamt, säkert eller osäkert, i luften eller på marken, med eller utan inlägg, högt eller lågt försvar, markerande eller anpassat till boll osv. Kombinationerna av olika arbetssätt på olika delar på plan samt spelets skeden kan göras oändligt lång.

Efter att ha funderat på det optimala spelsystemet i flera år kom jag fram till att självständiga spelare måste vara lösningen. Jag lärde mina spelare att utgångspositioner kunde varieras beroende på match men också att det fanns flera olika sätta att försvara sig på genom hög eller låg press samt anfall med kortare eller längre passningar, spelvändningar eller mer djupledsspel osv. En del av detta sammanfattade jag i principer som kunde vara – att bollhållare aldrig ska spela tillbaka på samma spelare som denne fick bollen ifrån – felvänd spelare ska använda ett tillslag eller vända – forward ska avsluta på ett tillslag hellre än att ta emot bollen om forwarden är i ett trängt läge – osv. Principerna var genomtänkta men inte helt strukturerade men var vad jag tyckte var viktigast, oberoende av utgångspositioner. Principerna som var positionsspecifika var också oberoende av utgångsformation eftersom de inte utgick ifrån om det fanns två mittfältare eller två forwards för att kunna utföras.

Spelartyper och roller

Spelartyp beskriver vad spelarens färdigheter eller skickligheter är. Egentligen besvarar begreppet – vad kan spelaren som laget kan ha nytta av? Tränaren bör anpassa sig så att rätt färdigheter används på rätt sätt i laget. Detta är en levande prövning och är också en av anledningarna till att vissa spelare byter position genom karriären.

Rollen beskriver vad spelarens uppgift är utifrån den position spelaren har i matchen. Rollbegreppet brukar utgå ifrån positionen såsom offensiv mittfältare eller mittback men är egentligen bunden till spelarens uppgift på plan och bör därmed inte tvunget vara positionsspecifik. Enligt mig borde rollen därför kunna beskriva hur en spelare bör spela på vissa delar av planen obundet till positionen i spelsystemet.

Eftersom vi har olika spelartyper har laget också olika styrkor och svagheter. Genom att skapa numerära överlägen med de spelare som är skickliga i specifika lägen kan laget skapa sig extra fördelar förutom att ha en bra utgångspositionering samt skickliga spelare rent generellt. Detta kallas kvalitativ överlägsenhet och ett typexempel är att skapa ytor för 1vs1 för sina starka 1vs1-spelare såsom Juventus och Barcelona ofta skapar fördel för Ronaldo och Messi. Spelarens roll borde därför vara ett resultat av dennes spelartyp för att nå kvalitativa överlägen på planen. Olika spelartyper passar olika bra ihop och genom att matcha ihop spelartyper kan spelarna dessutom skapa ett relations-överläge. Det är ingen slump att både Messi och Ronaldo som är skickliga avslutare och skickliga på att hantera ytor kring och runt straffområdet passar bra ihop med smarta djupledslöpande forwardstyper som Suarez och Benzema som kan löpa fram i ytor åt sina närliggande spelare. Den kvalitativa överlägsenheten – vad spelaren har för starka färdigheter – i kombination med vem denne samarbetar bra med – relations-överlägen – kan därför skapa en annan utgångspunkt för ett spelsystems uppbyggnad. Detta kommer vi att återkomma till i en senare artikel på tema.

Kortare analys

Idag är jag övertygad om att självständiga spelare som tar egna initiativ och kan analysera motståndaren för att hitta positionella, kvalitativa och relations överlägen är det mest gynnsamma en tränare bör skapa i en trupp för långsiktiga resultat. I detta fall kan spelarna inte ha samma utgångspositioner eftersom dynamik blir ett nyckelord. Exempelvis kan en trupp, oavsett spelartyper eller dina idéer, bestå av fler eller färre spelare som är bekväma i vissa positioner. Om du vill spela 4-3-3 kanske det är möjligt i ett par matcher av en slump men därefter möter laget motståndare som spelar annorlunda och hinder kommer att mötas. Det kan även vara så att du som tränare inte vill bänka samma spelare varje gång. Vad gör du? Du ändrar och några spelare blir jättearga. Vad borde du ha gjort? Variera från början. Om du alltid varierar, kommer du att ha lättare att motivera att olika spelare matchas olika. Detta är även bästa vägen att nå ditt arbetssätt eftersom tydligheten i dina idéer kommer att lysa igenom även när du varierar utgångspositioner. Till slut kommer spelarna att förstå ditt arbetssätt och att ni som lag alltid spelar på samma sätt men att laget är flexibelt i positioneringen för att skapa fördelar gentemot motståndarnas positionering. När spelarna förstår detta kommer en dynamik att skapas som gynnar både din trupp och spelarnas spelförståelse och möjlighet till att använda sitt fulla register som fotbollsspelare.

Marcelo Bielsa menar att varje spelare måste kunna sin position samt sina två närmaste positioner för att bli så bra som möjligt i sin position samt för lagets bästa. En ytterback måste då kunna spela både yttermittfältare/wingback/ytterforward och mittback osv. Enligt mig borde därför utgångspositionerna ses som ett ”verktyg” för att hitta bästa lösningen att låsa upp motståndarna. Precis som anfallsvapen eller kollektiva anfallsmetoder. Ett problem är att det krävs en del scouting och beroende på var du som läsare har tränaruppdrag kan scouting av motståndare vara en alldeles för ambitiös nivå. Om så är fallet får du som tränare arbeta på att ändra i paus istället men utan samma utvecklande effekt.

Fasta vs flytande utgångspositioner

När jag tilldelades Tom Prahl som mentor övertygade han mig om att samma utgångsposition i anfall och försvar är den enklaste vägen för att nå resultat. Kortsiktigt tror jag än idag att han har rätt men hans övertygelse räckte inte för mig. Under mina år med Tom som mentor fick jag klart för mig att tydlighet och struktur i sina utgångspositioner helt klart underlättar resultatet och dessutom konkretiserar beslutsfattandet och minskar otydligheter.

Vad finns det för nackdelar med flytande utgångspositioner? Det första argumentet har Tom. Det är svårt att få denna syn på utgångspositioner fungerande i varje match och resultatmässigt effektivt. Beroende på vilken nivå du är på som tränare i din formella position kommer du kanske inte få behålla uppdraget innan du har fått ditt spelsystem på plats. Detta argument är svårt att bortse ifrån och är alltid något som måste tas i beaktande vid valet av lag och förening men bör inte heller vara helt beroende på din syn på utgångspositioner.

Ett annat argument är att denna syn på utgångspositioner passar vid obegränsat med tid för utveckling eller när en förening lägger stor tilltro till dig som tränare och du vet hur du ska utveckla laget. För ungdomsfotboll bör detta vara en grundregel men min tro är att även seniorfotboll bör prioritera denna syn till förmån för utveckling. Snittåldern på en normal landslagstrupp i EM eller VM brukar ligga runt 27 år vilket är ett bevis att en spelare inte slutar utvecklas bara för att den har nått seniorfotboll som 19-åring.

Likheter till grupputveckling?

Tom sa ofta – att lära sig ett spelsystem tar sex månader, du kan ha tillfälliga fördelar kortsiktigt men innan spelarna vet vad som gäller på riktigt tar det minst sex månader.

Det finns många frågor i det svaret. För det första är fotboll komplext vilket vi belyst i den invasiva sporten fotboll – del 1. Beroende på exempelvis motståndarnas kvalitet kan vi inte konstatera att det stämmer att det krävs sex månader eftersom en maxprestation fortfarande kan leda till förlust. Ett exempel kan vara när Jürgen Klopps Liverpool under säsongen 2018/2019 fick möta ett samspelt Manchester City och trots en fantastisk säsong ändå inte vann titeln eftersom City var för bra. För det andra har professor Susan Wheelan kommit fram till att en grupp uppnår stadiet team först som tidigast efter 6-8 månader, det stadium som Tuckman kallar performing-stadiet. Team innebär, enligt Susan Wheelans IMGD-modell, att en grupp är självgående i sitt lärande och arbetssätt. Med IMGD-modellen i tanken har Tom helt rätt att det krävs minst sex månader innan spelarna vet vad som gäller. Frågan är bara om detta är samma sak som gruppstadiet performing?

Vi utgår ifrån att ett lag är samspelta efter sex månader därför att laget har fått chansen att spela i samma utgångspositioner mot flera olika utgångspositioner vid flera tillfällen. Till detta har antagligen spelarna också börjat förstå hur de ska lösa vissa givna situationer som de möter mot flera olika utgångspositioner. Genom att först träna sitt spelsystem i samma statiska utgångspositioner och låta spelarna passera stadierna forming, storming och norming kommer laget ha större möjlighet att därefter söka förändring i sista steget team/performing. Detta eftersom stadiet innebär att en grupp nästan självmant utvecklar sig och kräver nya uppgifter för att utvecklas. I detta stadium menar Wheelan att gruppen är självständig och självmant söker, reflekterar och ger feedback till gruppen och ledarens roll blir mindre betydande i bemärkelsen att få gruppen att känna trygghet och att följa regler. På så sätt kanske gruppen själv kan lära sig fler utgångspositioner först efter sex månader? I detta fall kanske spelarna själv uppnår flexibilitet i utgångspositionerna och du som tränare slipper att lära spelarna detta från början och riskera dåliga resultat? Nej, ta det lugnt nu. Ovan spekulation bygger på att spelarna är i det stadium som gör att de reflekterar självmant och söker och ger feedback själva. Detta är ingen garanti för ovanstående förutsättning endast av det faktum att de presterar bra därför att se har spelat sig samman i sex månader.

Om vi vänder på det kan det också vara så att spelarna efter sex månader är samspelta men inte fungerande som grupp. Det kan i detta fall vara förödande att byta utgångspositioner om du som tränare spelat med samma utgångspositioner i sex månader. Detta eftersom gruppen eventuellt inte är tillgänglig för utveckling om gruppen inte är i performing-stadiet. Om gruppen däremot är det kan byte av utgångspositioner vara en bra stegring för gruppens utveckling och då kanske du som tränare dessutom kan ha en mer avhållsam del i inlärningen men endast om du vet detta.

Det motsatta kan också hända efter sex månader d.v.s. att en trupp spelar i olika utgångspositioner under sex månader och har gått igenom alla gruppens stadier. Efter sex månader befinner sig gruppen i performing/team-stadiet och är betydligt mer flexibel i antalet utgångspositioner. I detta fall är laget fotbollsmässigt mycket längre utvecklat än laget som haft samma utgångspositioner de första sex månaderna.

Summan av Toms citat är alltså att du som tränare måste skilja på gruppens stadier och att vara samspelt i utgångsformationen rent fotbollsmässigt. Det ena behöver inte utesluta det andra men inte heller tvärtom.

Sammanfattningsvis borde ett spelsystem delas upp så att utgångspositioner är relativa (d.v.s. matchberoende) medan arbetssätt strukturellt (dvs alltid samma) och roller och spelartyper semirelativa (dvs bör likna varandra men kan variera i vissa matcher) för att få variation i spelet och truppens stimulans.

En variant på spelsystem är att basera ditt sätt att spela på dina spelartyper eller roller helt och hållet istället. På så sätt får du en annan dynamik i ditt spel samt en annan utgångspunkt på din syn på fotboll eftersom spelarna istället står i centrum. Vi kommer att utveckla detta i en ny artikel – spelsystem del 2.

Ett alternativ svar på hela artikeln kan också vara att utgå ifrån schack och se dina spelare som begränsade pjäser och därefter styra dessa så mycket du bara kan och inte låta de ta egna beslut utan endast anpassa sig i sina roller, ditt arbetssätt och utgångspositioner och förneka deras egenskaper som spelare. Detta brukar definitiv ge kortsiktiga resultat men dock snabba. Vem kan inte se liknelsen av Andreas Granqvist som tornet eller Emil Forsberg som springaren?

Men hur ska frågan ställas om du vill veta hur ett lag spelar? Jo öppet. Led inte in på utgångspositioner utan fråga istället, hur spelar ni och låt svaret ta tid.

Vänligen återkom med synpunkter på denna artikel. Behöver något utvecklas? Håller ni med? Är det för överskådligt eller för svårt? Ni når oss här i kommentarsfältet eller på detgronafaltetsschack@gmail.com

Fotboll sägs vara likt schack, krigföring och basket. Vad menas med det och på vilket sätt kan vi dra nytta av likheterna för att bli bättre på fotboll?

Uttrycket det gröna fältets schack har förhoppningsvis inte undgått någon. Inte vad jag hoppas eftersom jag då kanske missar att nå intresserade personer genom denna artikel. Min pappa säger alltid att fotboll kallas det gröna fältets schack eftersom det ligger så mycket taktik bakom fotbollen. Eftersom jag spelade i en mindre förening där brister på både taktik och duktiga spelare förelåg såg jag inte mycket av likheterna som yngre. Först när jag läste på om fotboll ordentligt och började förstå att möjliga kluriga kombinationer i anfallsspelet öppnade för svårigheter i försvarsspelet föll polletten ner. Jag kom då till insikt att varje attack har en motattack som svar.

Begreppet

Begreppet det gröna fältets schack är vedertaget av en anledning. Likheten mellan fotboll (jag utgår ifrån Positional Play när jag nämner fotboll eftersom denna form av fotboll är definierad och redogjord), krigföring, handboll och basket är slående vid en jämförelse. Just invasiv innebär att något på ett aggressivt sätt tar områden av egen kraft och påverkar sin omgivning på ett negativt sätt. Översatt till fotboll tar det anfallande laget över motståndarens planhalva och sprider osäkerhet kring försvaret av målet.

Vid en bakgrundscheck tyder mycket på att begreppet positional play (se artikeln Positional Play) just rotar sig från handbollen där Juan Anton Garcia kan varit den som skapade grunden för Positional Play i fotbollen från handbollen. Inom fotbollen har sedan Paco Seirul-lo och Johan Cruyff genom FC Barcelona samt Pep Guardiolas mentor Juan Manuell Lillo varit de som utvecklat Positional Play under 1980- och 1990-talet inom fotbollen. Under modern tid har Guardiola utvecklat fotbollen eftersom han bl.a. hade Cruyff som tränare. Mycket talar för att Positional Play grundat sig just i Barcelona där både fotbollslaget och handbollslaget är ett av de bättre lagen i världen.

Schack

Inom schack finns också begreppet Positional Play och det finns en bok vid namn The art of Positional Play skriven av den gamle stormästaren Samuel Reshevsky. Schack går i korthet ut på att sätta motståndarens kung i schack matt (göra mål). Detta sker oftast genom att förhindra motståndarens kung att flytta sig. Grunden blir att attackera (anfalla/speldjup framåt) och gardera sina pjäser på väg mot motståndarens kung (speldjup bakåt). Det finns olika metoder att attackera. Ett sätt är att attackera på sidan av spelplanen för att lura över motståndarens pjäser i försvar för att senare flytta över de starka och snabba pjäserna på den riktiga sidan där kungen är och schacka kungen (överbelastning med spelvändning samt utnyttjande av kvalitativ överlägsenhet). En viktig del är alltid att kontrollera de centrala ytorna. Genom att kontrollera centrala ytor kan du enklare förflytta pjäserna över hela spelplanen (exakt likhet med fotboll).

De skickliga schackspelarna bygger upp sitt spel i lugn och ro genom att stegvis ta spelplanen med garderade pjäser(spelare med spelalternativ), utföra rockad(motrörelser) samt bygga upp centrala överlägen (en tydlig idé om speluppbyggnad med anfallsspelets grunder och positionell överlägsenhet). Möter en skicklig spelare en sämre håller inte försvarsspelet och den bättre spelaren går igenom detta enklare (snabbare anfallsspel). Vidare innebär detta även att om en sämre spelare möter en bättre men attackerar aggressivt kommer den attackerande spelarens pjäser att plockas en efter en (långbollar mot skickligt försvar). Detta är grunderna i fotboll och schack, men en viktig parameter skiljer sig inom fotbollen.

Fotbollens komplexitet

Fotbollen har samarbetsparametrar och psykologi som skiljer sig åt beroende på spelare, plan, teknik, varierade situationer m.m. En fotbollsspelare är inte lika förutsägbar som en pjäs i schack även om man som tränare vi vissa lägen hoppas på det ibland…Detta innebär att alla lag inte spelar med ett lågt försvarsspel eller misslyckas med ett chansartat anfallsspel mot ett organiserat försvarsspel eftersom spelare gör misstag. Fotboll är nämligen även en högrisk-/slumpsport i bemärkelsen att varje mål är så oerhört värdefullt. New York Times namngav sporten fotboll “the least statistical of all major sports” i en artikel från 2010. Artikeln baserade sig på att man inte kunde räkna med lika stor sannolikhet på vem som skulle vinna och förlora en match som i andra sporter. Den stora anledningen ligger i att ett mål är så mycket mer värt än i de flesta andra sporter. Låt mig visa ett exempel.

Om ett lag vinner med 2-1 har det vinnande laget gjort 100% fler mål än det förlorande laget. Ett mål är alltså 100% värt i detta fall medan i en sport som handboll, där det vinnande laget vinner med 28-26, endast har gjort 7,7 % mer mål eller basket där varje poäng är värd ännu mindre osv. Att slumpmässigt göra ett poäng/mål mer eller mindre än motståndaren i handboll och basket kommer att jämna ut sig i längden eftersom poängen/målet inte är värt lika mycket och det görs fler. I fotboll, där det inte görs lika många mål, innebär detta istället att ett slumpmässigt mål kan innebära att laget lyckas hålla i ledningen och därmed vinna matchen är större än i sporter där fler mål görs. Att mål förändrar matcher är därför ingen överdrift i en fotbollsmatch men skulle vara ett mindre sant påstående i en sport som basket och handboll.

Även David Sumpter, professor i tillämpad matematik på Uppsala universitet, har gjort många beräkningar om fotboll och dess slump och struktur i boken Fotbollens matematik, som är en minst sagt nördig men intressant bok. Sumpter gör även matematiska beräkningar om Barcelonas minst sagt genialiska geometriska placeringar, flödesscheman över Pirlo och Schweinsteigers rörelser på plan och invasiva svampars likheter med fotboll.

Jag hade äran att vara i Sydafrika 2010 under fotbolls-VM. En vän och jag satt och såg USA – Ghana på ett hostel med två amerikaner och två engelsmän. Matchen var händelserik i avseende av målchanser och i pausen säger en utav amerikanerna “good game so far but if it had been football(amerikansk fotboll) there had at least been some more goals”. Den ena engelsmannen blev vansinnig och förklarade på ett tydligt vis “att det inte handlar om antalet chanser eller mål utan bara tanken på att ett mål kan ske, räcker långt. Eftersom målen är så viktiga är jublet av ett anfall större än i era sporter i USA”. Diskussionen fortgick men jag blev mer och mer övertygad om att engelsmannen var något på spåren.

Liknelser

För att återgå till fotbollens likhet med schack och andra invasiva jämförelser är jag av övertygelsen att fotboll bör spelas som en skicklig schackspelare. I grunden måste ett lag anfalla för att testa motståndaren. Om motståndaren svarar på attacken genom press och understöd som är väl utförd (gardera en pjäs i försvar) måste en motattack skapas i form av påfyllning av spelare och därmed överbelastning  (gardering) eller flera spelalternativ och tillbakaspel bakåt för att inte tappa bollen (förlora en pjäs/äga nästa motattack). En chansning i detta fall kan vara att utföra en spelvändning (attackera på två kanter) men detta ska endast skapas om laget är säkert på hur defensiven är organiserad (en dubbelattack i schack är svår att försvara sig mot men om motståndare klarar att tänka många drag i förväg har anfallsspelare blottat två delar av sitt försvar vilket kan vara förödande (kontring inom fotbollen)). Det ska även tilläggas att en spelvändning med en passning, crossboll, är ett riskabelt sätt att anfalla eftersom chansen att en så pass riskabel boll leder till ett skott på mål eller målchans endast är 17% enligt en studie. Samma studie innehåller även en känga till Liverpools älskade Steven Gerrard och “hans brist på spelintelligens” eftersom han alltid slog dessa bollar.

Ett fotbollsanfall bör med andra ord byggas från grunden med alternativ att återgå till speluppbyggnad om risken att tappa boll är för stor. Risken att tappa boll är därför en parameter som ökar risken att släppa in mål. Det ska dock poängteras att anfalla snabbt inte är ett problem så länge motståndarens gardering av pjäser är dålig eftersom du då snabbare kommer till kungen (målet). Det handlar bara om att hitta vilka nycklar motståndaren är svag för och därefter utföra dessa snabbare anfall mot motståndarnas svagheter. Tror ni att schackspelare scoutar varandra?

En fotbollsspelare tar ungefär 3 000 – 4 000 beslut per match vilket motsvarar ungefär ett beslut varje dryg sekund. Besluten varierar till att flytta blicken, ändra fotisättningen, hitta ytor, passningar m.m. men det är värderingar en spelare måste göra konstant. En bra schackspelare kan förutse ungefär 15 drag framåt. Precis som i schack och fotboll kan en spelare inte förutse det som inte är realistiskt och om spelet tar en oväntad vändning som feldrag eller felpassning så måste de 15 dragen såklart omvärderas. Anders Ericsson hänvisar i sin bok PEAK till en studie just till att både schackspelare och fotbollsspelare har mycket lättare för att komma ihåg en spelplan respektive förutse nästa drag eller passning ju skickligare spelaren är eftersom vanan att se situationen i verkligheten är större än någon som inte har erfarenheten.

Vi leker med tanken och gissar att en fotbollsspelare också kan förutse ca 15 händelser i förväg. Om man ser på analyser på skickliga spelares beslutsfattande verkar det just som att detta är vad de gör. För att ge något exempel kan detta vara ett sådant How to Become a Smart Midfielder? ft. De Bruyne. Detta borde därför också vara en likhet mellan schack och fotboll, just själva förutseende av händelser innan nästa beslut måste tas och skillnaden mellan en skicklig spelare och tränare och en oskicklig sådan. Åtminstone i den taktiska jämförelsen.

I min värld är just förutseende något en tränare (och spelare) måste ha. Dels i den taktiska matchplanen men även vid scouting av spelare. Ofta syns det avgörande beslutet, en bra passning eller en dålig brytning, på vilket vi dömer en spelares skicklighet efter men kanske kan det beslut vi såg vara följden av 14 tidigare bra beslut vilket innebär att vi kanske inte ska döma misstaget som utfördes lika hårt utan kanske istället till och med övergå till ett beröm. Svårigheten här är såklart träning i att läsa spelet och en spelares agerande. Personligen tycker jag det många gånger är närmast omöjligt att efter en TV-match både konstatera vad ett lag har haft för taktisk plan, jämföra med motståndarens agerande på den planen samt vad varje spelare har utfört för prestation i förhållande till den planen och sin individuella prestation oberoende av taktik. Detta är tydligen något tidningarna är väldigt skickliga på men i verkligheten tror jag det mesta endast är gissningar. Tyvärr är det såhär fotboll många gånger fungerar. Jag ser något och uttalar mig men kan egentligen inte ha haft så bra koll på matchen. Det jag uttalar mig kring speglar inte hela bakgrunden till hur lagen spelade, statistik på vad som händer i 90 minuter osv. Fotbollens komplexitet är oftast större än vad du ser men också otroligt lätt att generalisera. Detta är dock en stor charm för sporten fotboll vilket jag inte tvunget är skeptisk till men som ska beaktas om man ska göra en korrekt matchanalys eller scoutingrapport. I en artikel om klyschor och bekräftelse-bias kommer jag att kritisera vårt tänkande kring förnyelse inom fotbollen. Denna hoppas jag få klart inom kort.

Slående likheter…

En likhet som inte har omnämnts i denna artikel är densamma i både fotboll och schack och är den mest avgörande faktorn till att lag eller spelare vinner och förlorar i dessa två sporter men även i alla andra invasiva sporter. I den första boken om Pep Guardiola, Pep – Confidential, möter Pep Guardiola den legendariska schackspelaren Garry Kasparov under sitt sabbatsår mellan tiden i FC Barcelona och FC Bayern München. Guardiola träffar Kasparov för att utveckla sina kunskaper för dels schack men även för att tänka som en stormästare och lära sig de eventuella likheter som faktiskt finns. Bokens avslutas på följande sätt (stycket kommer inte att förstöra anledningen till att läsa boken för er som inte har gjort det):

Back in New York over dinner Garry Kasparov had looked at Guardiola and said: “The minute I won my second World Championship in 1986, I knew who would beat me in the end”.

–      Who was it? the coach had enquired.

–      It was time, Pep. Time…

Svaret är slående för den som försöker att bli bäst på något som att klura ut nästa drag eller forcera nästa mål. Det är också en viktig aspekt i spelet oavsett sport i detta fall.

Det finns fler likheter sporterna emellan. Olika drag i schack och taktiker i handboll och basket samt begrepp och likheter i krigföring. Jag avser att ta reda på mer och göra djupare jämförelser till ff.a. handboll och basket i en ny artikel men börjar här som en utgångspunkt i en gärna större debatt. Jag önskar därför att ni inkommer med åsikter och annat att fördjupa sig i. Ni når oss här i kommentarsfältet eller på detgronafaltetsschack@gmail.com.

Vi ska nu göra ett trendigt försök att sammanfatta lite av det mest intressanta inom Positional Play och vad Positional Play innebär. Denna artikel får dock endast innebörden att introducera konceptet Positional Play för att under senare delar fördjupas och i ett ytterligare senare skede visa övningar och upplägg för att träna Positional Play.

Positional Play är en översättning av spanska juegos de posicion och innebär positionsbaserat spel. I grunden handlar det om att positionera sig på planen efter hur motståndaren är positionerad och därefter utnyttja motståndarens svagheter. Arbetssättet skapar fördelar som i sin tur skapar överlägen som leder till målchanser och mål på ett riskmedvetet sätt. De grundläggande överlägena är positionella, numerära, kvalitativa och relationer. Positional Play är i grunden utarbetat i andra sporter såsom handboll och basket men arbetssättet har inspirerat och utvecklats i Barcelona-regionen genom Paco Seirul-lo, Johan Cruyff, Pep Guardiola och Juan Manuel Lillo. Eftersom vi även är intresserade av schack har vi även sett gemensamma nämnare dit vilket vi inte är först med. Likheterna mellan fotboll och schack försöker vi illustrera i artikeln den invasiva sporten fotboll. Tränare som är signifikanta för Positional Play är bl.a. Marcelo Bielsa, Julian Nagelsmann, Pep Guardiola, Mauricio Pochettino, Thomas Tuchel, Maurizio Sarri m.fl.

Det finns ingen formell mall över vad Positional Play är eller när ett lag spelar Positional Play eller inte, men vissa grunder är avgörande för om tränarna arbetar för denna typ av fotboll eller inte. Ett sätt att beskriva Positional Play är en anfallsinriktad filosofi som vill kontrollera bollinnehavet och kontrollera ytan på planen. Positional Play utgår ifrån att alla spelets skeden är beroende av varandra och direkta konsekvenser av varandra. En grundprincip är att ett lag strävar efter att äga bollinnehavet och samtidigt  försöker skapa goda förutsättningar för att vinna tillbaka bollen när laget förlorar bollinnehavet och vice versa i försvarsspel. 

Som redan nämnts är Positional Play ett arbetssätt vilket innebär att spelartyper, roller och utgångspositioner inte är avgörande för Positional Play men följande grundkoncept eller principer är typiska för arbetssättet Positional Play: 

• Skapa positionell överlägsenhet genom att välja utgångspositioner som är fördelaktiga jämfört med motståndarens utgångspositioner i förhållande till korridorer och spelytor och anfallsspelets grunder (djup/bredd/spelbarhet/spelavstånd).
• Skapa numerära överlägen
• Skapa kvalitativa överlägen där dina bättre spelares kvalitéer utnyttjas väl
• Skapa relationsöverlägen
• Överbelasta ytor och på så sätt skapa fördelar vid direkt återerövring.
• Skapa fria och rättvända spelare bakom motståndarens presslinje.
• Verktyg för att skapa ovanstående är bl.a. 
  • Att hitta the 3rd man/tredje spelaren.
  • Att ha numerärt överläge i backlinjen mot motståndarnas forwards.
  • Att ha numerärt överläge på mittfält mot motståndarnas mittfält.
  • Att strukturera sig i djupled för att skapa minst fyra linjer/lagdelar.
  • Skapa numerära överlägen genom överbelastning, driva/dribbla, kombinationer eller positionell överlägsenhet.
  • Motrörelser och rotationer för ytor, numerära eller dynamiska överlägen.
  • Kombinationer för att låsa upp low block defence: cutback, löpningar bakom, instick m.fl.
  • Förflytta motståndare genom passningsspel och principer som syftar till att locka motståndare från position, spela runt om, igenom eller över motståndare samt vara spelbar framför eller bakom motståndare.
  • Offensiv markering för att återta boll, en del av “def i off”.
  • Skapa bindningar i anfallsspel för att låsa motståndarna i sitt försvarsspel.

De fetmarkerade punkterna ska i sin enkelhet illustreras i denna artikel för att få läsaren att förstå grunderna med dessa. Eftersom det inte finns någon formell definition av Positional Play kan nedan redogörelse inte heller sägas vara något universellt svar. Samtliga av ovanstående punkter är inte avgörande för om spelet ska eller får kallas Positional Play eller inte men ju fler punkter som uppfylls ju mer talar för att tränaren använder Positional Play som arbetssätt enligt oss.

Positionell överlägsenhet

Med ovanstående som utgångspunkt kan man exempelvis ställa upp en positionering av anfallsspelare i enlighet följande grundpositionering.

Bilden exemplifierar en grund för Positional Play genom att inneha utgångspositionerna i form av en målvakt, två mittbackar, central mittfältare, kantspelare och central forward.

Denna grunduppställning uppfyller anfallsspelets grunder speldjup, spelbredd och spelavstånd. Anledningen till att uppställningen har två mittbackar är dels för att få det numerära överläge som krävs i backlinjen och dels för att befolka inre korridorer och på så sätt skapa bättre positionering. Om motståndaren har två forwards bör du övergå till tre mittbackar så grund utgår ifrån att motståndaren har en forward. En övergång till tre mittbackar kan ske antingen genom att en mittfältare faller ner till mittbackarna eller genom att starta matchen med tre mittbackar. Beroende på vad som väljs ska det tas i beaktande att här å ena sidan finns svårigheter att motivera att du som tränare byter formation och att det är resultatmässigt svårt att få detta att fungera på kort sikt mot att å andra sidan få flexibilitet och samtidigt kunna motivera en större rotation av spelare i en trupp p.g.a. att du väljer att spela alla truppens mittbackar i en match. I artikeln Ett spelsystem  – en personlig reflektion fördjupar vi diskussionen kring spelsystem. Positionering på dessa sex utespelare måste i speluppbyggnadens första del av plan utgå ifrån principen att befolka alla korridorer och spelytor. Spelyta 3 ska givetvis inte befolkas för att undvika offside men belastas genom djupledslöpningar.

Vid en placering av samtliga spelare kommer vi nu att utgå ifrån en 4-3-3-uppställning då detta är en pedagogisk utgångsformation. Om vi utgår ifrån bilden ovan och lägger till nya spelare utöver de gulmarkerade från bild 1 kommer vi att få följande bild:

På bilden kan ni se att alla korridorer är befolkade och att spelarna är placerade i “fyra lagdelar”. I grunden är detta ett 4-3-3 men eftersom ytterbackar kan gå upp i plan och eftersom det finns både offensiva och defensiva mittfältare kan strävan efter att hitta fyra horisontella linjer, fem med målvaktens, vara ett delmål för att uppfylla positionell överlägsenhet men även spelbarhet och spelavstånd. Vidare är samtliga korridorer befolkade med två spelare vilket innebär en väldigt bra fördelning på plan i senare exempel. I följande video kan ni se hur Barcelona uppfyller kravet på linjer med att dessutom ha fem linjer i djupled.

 

 

 

Frågan är då, uppfyller spelarna i bild 2 positionell överlägsenhet? Nej, precis som spelbarhet är positionell överlägsenhet beroende av motståndare d.v.s. relativa till motståndaren. Vi utgår för enkelhetens skull ifrån att vi möter ett 4-4-2 som i anfallsställning ser ut på följande sätt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Notera skillnaderna om motståndarnas forwards är placerade 4-4-1:1 eller 4-4-2. Om motståndaren har två parallella forwards i försvarsspel bör vi sträva efter att ha tre mittbackar för att skapa positionellt överläge, dvs att skapa numerärt överläge i backlinjen. Det numerära överläget (3 mittbackar mot 2 forwards) är ett delmål för de positionella överläget. Den positionella överlägsenheten ter sig ff.a. i placeringen mellan motståndarnas lagdelar där ett 4-3-3 enligt bilderna ovan ger ett bra exempel. Detta kan jämföras med om ett 4-4-2 möter ett 4-4-2 och tränarna inte förespråkar Positional Play.

I  bild 4 ser ni varför 4-4-2 inte gärna ska möta ett 4-4-2 om tränaren inte fokuserar på Positional Play alternativ har ett flexibelt arbetssätt och rörliga utgångspositioner. Bild 4 utgör med andra ord ett klassiskt exempel på varför den svenska modellen 4-4-2 inte är uppdaterad och fungerar lika bra som på Sven-Göran Erikssons tid. Formationerna kan dock göras om och då kan det ändå skapas positionell överlägsenhet, se bild  5. 

 

 

 

 

 

I denna bild (bild 5.1) utgår vi ifrån ett 4-3-3 där en offensiv mittfältare positionerar sig som forward för att sätta extra belastning på motståndarens backlinje. (För det fall att anfallande lag har utgångsposition i ett 4-4-2 i anfallsspel är detta enligt mig en bättre anfallspositionering för ett anfallande 4-4-2 än bild 4. I denna formation mot ett 4-4-2-försvar sker överbelastningen  i central spelyta 2 istället för som i bild 4 – markering över hela plan). I bild 5.1  kommer backlinjen att tvingas markera 4 mot 4 om en offensiv mittfältare positionerar sig som en forward vilket illustreras i bild 6.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om en bollhållande mittback vid detta tillfälle (bild 5.2) slår en långboll kommer försvarande lag antagligen inte att vara bekväma med att stå så här. Framför backlinjen är spelyta 2 fullständigt öppen och en av mittfältarna kommer därför antagligen att droppa enligt bild 5.2 (se försvarande innermittfältare) men då skapas istället ett 4vs3-läge på mitten samt full bredd på kanterna i enlighet med bild 5.3.

Om försvarande lag väljer att inte droppa med en innermittfältare kommer anfallande lag att hota med ett 4vs4-läge bakom backlinjen samt en stor fri spelyta 2 att spela in på i enlighet med bild 5.2. Om det försvarande laget därför väljer det logiska beslutet att försöka minska spelyta 2 genom att droppa med en innermittfältare kommer de att positionera sig likt bild 5.3. I detta scenario kommer det anfallande laget att ha numerärt överläge centralt framför sina mittbackar. 

Följande fråga kommer i detta läge (bild 5.3) att ställas till motståndarnas yttermittfältare: ska de centrera för att säkra det numerära underläge de har centralt eller ska de låt motståndarna vara helt fria på kanten? Bild 5.3 i kombination med bild 4 illustrerar därför den flexibilitet ett 4-3-3 har mot ett statiskt 4-4-2. Detta är den positionella överlägsenheten och kan bl.a sammanfattas i denna video.

Positionell överlägsenhet skapar numerära överlägen

Den positionella överlägsenheten har nu illustrerats i sin enkelhet i ett 4-3-3 mot 4-4-2. Vi ska för tydlighetens skull visa fler fördelar rent positionellt mellan 4-3-3 mot 4-4-2. Utgå ifrån bild 2 med motståndare (4-4-2 och inte 4-4-1:1). I detta läge skulle planen se ut enligt bild 6. Bilden illustrerar då hur anfallande lag har positionerat sina tre innermittfältare i spelyta 1 och 2. Om vi som exempel ritar ut linjer mellan samtliga spelare i anfallande lag kommer det att se ut enligt bild 7. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Med lite förflyttning av vissa spelare, framförallt defensiv mittfältare kommer det att bildas trianglar och därmed 3mot1-lägen runt samtliga av motståndarnas sex offensiva försvarare (mittfält och forwards). Detta är ytterligare ett exempel på positionell överlägsenhet eftersom motståndarna inte kommer att ha möjlighet att ta bollen om anfallande lag är normalt skickligt i 3mot1-lägen. Det kommer därför att krävas att motståndarna förflyttar sina försvarsspelare till den bollhållande triangeln och på så sätt skapa 3mot2-lägen. Detta är förutom att det är svårt inte helt smart eftersom det då blottar en annan del av planen. Problemet med denna typ av överflyttning eller centrering av motståndare är att det då skapas nya lägen där anfallande lag kan få 3mot1-lägen alternativt andra numerära överlägen. Bild 8.1-4 illustrerar därför när den positionella överlägsenheten skapar numerära överlägen för anfallande lag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det kan sägas mycket om dessa bilder. Lägena som skapas är fullt naturliga i verkliga situationer. Det som ska tilläggas denna bildserie är att försvarande mittfält antagligen inte hade lyft upp så högt som bilderna visar vilket hade underlättat speluppbyggnaden ännu mer eftersom de offensiva mittfältarna för tillfället är väldigt fria. Scenariot i bildserie 8 ska endast illustrera möjligheterna att skapa numerära överlägen utifrån den positionella överlägsenheten. En del tränare beskriver situationen genom att “skapa trianglar” utan att förklara bakgrunden till vad som egentligen skett… Det är alltså positionell överlägsenhet som leder till numerära överlägen i dessa fall eftersom spelarna är positionerade i trianglar, det är inte trianglarna som skapar positionell överlägsenhet. I följande video ser vi Manchester City använda sig utav denna princip.

Positionell överlägsenhet skapar kvalitativa överlägen

Om vi återgår till bild 6 igen ska även ett sista grundläggande scenario visas.

Den centrala forwarden har placerat sig mellan försvarande mittbackar vilket kräver båda mittbackarnas  uppmärksamhet så länge central forward uppehåller dessa med att möta i spelyta 2 och löpa i djupled i spelyta 3 eller liknande aktivitet. Forwardens agerande skapar ett 1 mot 1-läge på kanterna för ytterforwards. Om vi utgår ifrån att anfallande lagets höger ytterforward är mycket snabb och bra i 1 mot 1-lägen kommer vi genom att spela bollen till höger ytterforwarden att skapa 1 mot 1-lägen där styrkorna hos vår forward kan utnyttjas mot motståndarens svagheter. Vi har i detta läge skapat oss ett kvalitativt överläge genom positionellt överläge. Ett klassiskt exempel är att få Ronaldo fri på stor yta vilket både Real Madrid och Juventus använder sig mycket av i anfallsspelet.

Precis som grunderna för ledarskapet måste denna del i spelet vara solid och konsekvent. Slarvar laget med att upprätthålla grunderna i anfallsspel och istället fokuserar på kvalitativa överlägen, skapa numerära överlägen eller annat i senare steg av anfallsspelet kommer laget att brista i utförandet av anfallsspel. Det är viktigt att djup och bredd och avstånd upprätthålls noggrant. I ett 4-3-3 kan det exempelvis se ut enligt följande.

Positionell överlägsenhet skapas genom grundförutsättningar i anfallsspel

Grunderna för anfallsspel är fortfarande de klassiska 4S:en, spel-djup,-bredd, -barhet och -avstånd. Som bekant brukar utgångspositionerna i sig ge bredd och djup samt avstånd och de som brukar behöva arbetas med är spelbarheten. Det är viktigt att grunderna finns för att få möjlighet att uppnå positionell överlägsenhet. Missa inte grunderna! 

Bild 9 visar här hur central forward försöker maximera djupet framåt. Detta kan denne göra genom att ligga bakom försvarande mittbackar eller hota med löpningar. Även konceptet falsk 9:a kan vara ett alternativ men i detta fall måste ändå någon ta ansvaret för speldjupet i spelyta 3. Bredden behöver inte ges av ytterbackar utan kan lika  bra ges av ytterforwards men innan konceptet inverterade ytterbackar förklaras utgår illustrationen att bredden skapas av ytterbackar. Vidare måste även speldjup bakåt upprätthållas av mittbackar eller/och målvakten. I denna illustration har vi automatiskt skapat oss spelavstånd av flera nivåer. Genom kortare förflyttningar kan nästan samtliga spelare vara spelbara i denna utgångsformation mot ett 4-4-2-försvar. 

Notera även att vi här, precis som i bild 3.1-2, har ett positionellt överläge. Denna artikel avslutas därför med att än en gång påvisa fördelarna med ett positionellt överläge. Försvarande mittfält kan nämligen i detta läge inte göra en uppflyttning utan att riskera att anfallande mittback spelar in i spelyta 3, och kommer därför istället att kunna spela in i spelyta 2. Därav kommer försvarande mittfält att hållas tillbaka något och väljer försvarande forwards att pressa anfallande mittback har bollhållande mittback 5 passningsalternativ. Se bild 10.

Bild 10. Bilden visar nödvändigheten med att anfallande forwards hotar i djupled och att speldjup framåt upprätthålls för att låsa motståndarens backlinje. Om central forward inte arbetar för att hota i djupled framåt kommer försvarande backlinje våga göra en uppflyttning och frågan vem försvarande vänster yttermittfältare ska täcka blir tydligare. Om djup och bredd upprätthålls enligt bilden kommer det däremot bli väldigt svårt för försvarande lag att vinna bollen.  

Med denna illustration har vissa grunder i Positional Play påvisats där fokus har legat på vad positionell överlägsenhet kan leda till. Artikeln är grundlig och har endast berört de fetmarkerade begreppen överst i artikeln i sin enkelhet. En djupare utveckling kommer senare, liksom de andra begreppen. 

Vänligen återkom med synpunkter på denna första artikel om Positional Play. Behöver något utvecklas? Håller ni med? Är det för överskådligt eller för svårt?

Ni når oss här i kommentarsfältet eller på detgronafaltetsschack@gmail.com.