FÖRHINDRA SPELUPPBYGGNAD – EN TEORETISK DISKUSSION DEL 2

Denna artikel är en uppföljning av Förhindra speluppbyggnad – en teoretisk diskussion del 1

Positionsförsvarets grunder

Tanken med denna artikelserie är att belysa grunder i försvarsspelet för att i sista artikeln gå mer på djupet i det höga försvarsspelet. Vi avslutade förra artikeln med att belysa att ytan att försvara är mindre om laget har ett lågt försvarsspel. För att kunna fördjupa oss i det höga försvarsspelet krävs en viss förståelse av grunderna i ett lågt försvar vilka även måste fungera i ett högre försvarsspel men ofta i en annan form. Vi utgår i nedan exempel från ett lågt förhindrande 4-4-2 för enkelhetens skull.

Som utgångspunkt i lägre försvarsspel sätter laget ofta en presslinje att utgå ifrån när pressen ska starta. Ofta är tränare med fokus på lägre försvarsspel ofta medvetna om risken att hamna för lågt vilket medför att uppflyttning och pressfällor ofta är frekvent återkommande för att få upp laget i plan. Därav brukar en presslinje ofta sättas en bit in på offensiv planhalva för att laget inte som utgångspunkt ska hamna för lågt. Denna presslinje fungerar som så att när motståndare träder “över” denna linje startar pressen på ett klassiskt sätt som – närmast boll pressar och övriga i linjen ger understöd/täcker yta. Denna första presslinje består i ett 4-4-2 av två forwards samt yttermittfältarna även om linjen sällan i sådant fall är linjär i bredd utan sjunker ner en bit på kanterna. Det är viktigt att hela linjen sjunker för att hjälpa till i försvarsspelet om denna presslinje passeras men att uppflyttning sker så fort som möjligt därefter för att laget inte ska sjunka för lågt.

Signifikant för de linjära försvaren är att de först vid press byter struktur. Detta sker ofta genom att den första presspelaren lämnar linjen och resterande i lagdelen sluter upp bakom presspelaren med understöd genom att hamna bakom presspelaren i en förflyttning. I den bästa av världar ska den spelare som går upp i press lämna linjen i djupled så övriga i presslinjen slipper att falla in bakom utan snarare endast behöver flytta i sidled för att inte falla ner. För att linjen ska kunna ge understöd till presspelaren utan att sjunka in bakom krävs att presspelaren agerar snabbt och aggressivt för att inte låta motståndaren komma för nära presslinjen och då tvinga linjen att falla för att få ett bra understöd till presspelaren. Denna överflyttning eller centrering när en spelare lämnar linjen kallas ofta vaggan, att följa som ett rep eller bara följsam överflyttning men kärt barn har många namn… Typiskt för denna aktion är att lagdelen i detta fall har delats i två, en första presspelare och resterande spelare i en understödjande linje som har centrerat eller överflyttats för att prioritera understöd. Den spelare som är närmast i understöd om exempelvis vänsterback pressar blir den spelare som sätter linjen för övriga i den lagdelen vilket i detta exempel blir vänster mittback. Denna spelare kallas ofta spelaren närmast första presspelare och sätter linjen av anledningen att denna har bäst uppfattning av vilket avstånd som krävs för att ha ett bra understöd. Spelaren närmast första presspelare har ofta också bollhållande spelares närmsta passningsalternativ nära sig vilket medför att denna spelare bör ha bäst koll på situationen för att sätta linjen. En annan teori är däremot att bortre mittback(höger), sätter linjen eftersom denne har bäst syn över hela plan och även kan orientera vad anfallande lags spelare längre ifrån situationen gör. Problemet med att bortre mittback ska sätt linjen är just att denna är längst ifrån bollhållaren samt dess närmsta passningsalternativ samt att det är lättare för bortre mittback att anpassa sig till en linje än att styra den närmaste mittbacken. 

Många lag har, beroende av orienteringspunkter, någon form av orientering kring egna medspelare och brukar ofta ha någon form av avstånd i djup- och sidled i meter. Det är inte ovanligt att dessa avstånd är ca 10-12 m i djupled och 5-6 meter i sidled för ett kompakt lågt lag. Även de lag som inte har orienteringspunkt på medspelare utan istället yta, motståndare(kombinationsförsvar) eller bollen har ofta någon form av distanshållning mellan medspelare ändå. Vidare har i princip alla lag referenser i djup och bredd för att inte göra för stora överflyttningar såsom att bortre ytterback inte ska flytta längre än bortre stolpe eller att backlinjen aldrig i motståndarens genombrottsfas eller förberedande avslutsfas ska falla lägre än eget straffområde eller, som vi nämnde ovan, vart pressen ska starta. Referenserna är olika och varierande men de flesta lag, speciellt låga positionsförsvar, brukar följa ovanstående referenser i någon form. 

De flesta försvarsspel styr även spelet utåt. Vissa lag väljer att pressa inåt på offensiv planhalva i vissa fall vilket vi kommer att visa senare men de lägre positionsförsvaren pressar i 99% av fallen utåt på egen planhalva. De få undantag som finns är när ett lag gillrar en pressfälla i form av att tvinga den anfallande spelaren till att endast kunna passa inåt där dessa anfallsspelare i så fall är markerade eller närmsta presspelare är väldigt nära men det vanliga är i så fall att detta sker på offensiv planhalva.

De flesta försvar har också klart för sig vem som fyller i linjer som bryts. Som vi nämnde ovan ska överflyttningen täcka upp understöd till presspelaren. Om försvarsspelare i stället blir passerade i djupled blir de då felvända. En sådan spelare, säg en ytterback, måste löpa mot eget mål för att komma på rätt sida igen men om denne inte är närmast i press kan ytterbacken ge understöd till mittbacken och ett platsbyte har i sådant fall skett på ett tydligt sätt. Ett annat exempel är att bollen passerar ytterback som löper tillbaka för att komma i press men nu närmare eget mål. I dessa fall är det inte givet att mittback ger understödet eftersom många lag tenderar att vilja ha mittbacken i avslutszon och istället låter defensiv mittfältare ge understöd till ytterbacken. Alternativet att mittback ger understöd och defensiv mittfältare tar mittbacksposition i avslutszon är mindre vanlig om inte defensiv mittfältare är van att spela som mittback. Dessa roller ska vara tydliga när linjer bryts. 

Forwards arbete i ett lägre positionsförsvar har ofta uppgiften att dels försöka styra anfallande lag mot kant samt hindra centrala inspel. Vidare har de även en viktig roll som första presspelare vid triggers och på så sätt visa när pressen ska starta. Det är även forwards som ofta startar eventuella pressfällor samt som måste orka göra en uppflyttning och sätta fördröjande press på bollhållare för att laget inte ska hamna långt ner i plan. 

Fördelarna med ett kompakt lågt positionsförsvar är många. Det är enkelt, det är svårt att anfalla mot och det ger bra passningsavstånd mellan spelarna om de vinner boll för kontring. Nackdelarna finns men är enligt oss mindre i många fall färre än vid ett högre försvarsspel med tanke på den enkelhet och effektivitet som trots allt finns i ett lågt positionsförsvar. Fördelarna med ett högre försvarsspel kan däremot vara större om ett lag får det att fungera vilket är desto mer avancerat. Vi ska därför i det kommande övergå till att illustrerar andra former av försvarsspel för utvecklingens skull. 

Icke-linjära system, förstörande försvarsspel, landslag och ungdomsfotboll

Som vi beskrev i förra artikeln har en del försvarsbegrepp ingen egen terminologi för exempelvis luckor, fickor eller spelytor utan försvarsspelet handlar snarare om att täcka eller förhindra motståndaren från att utnyttja dessa. För spelytor innebär detta att exempelvis minska ytor inom och mellan lagdelar för att på så sätt förhindra anfallsspelet snarare än att förstöra anfallsspelet i sig. Det finns i detta sammanhang två skolor. Den första varianten är att bli kompakta och minska spelytor, luckor och fickor och förhindra anfallsspelet medan den andra är att istället förstöra anfallsspelet mot dessa ytor genom att genomföra ett aggressivare presspel i försvarsspelet som förstör möjligheterna att nå dessa ytor för anfallande lag. 

För de lag som väljer att spela med ett lågt positionsförsvar kan laget dels vara organiserat och förhålla sig till sina närmsta spelare i linjära former som vi nämnde ovan och i artikel 1. Detta medför däremot att laget blir kompaktare i djupled vilket gör att laget, om det pressar högt, får väldigt stora ytor att försvar som vi nämnde i slutet på artikel 1. Dessa linjära former kan därför med fördel brytas till så kallade icke-linjära former för att skapa fler lagdelar i djupet och därmed kunna täcka av större del av ytan som ska försvaras vid ett högt försvarsspel.

I Sverige har vi en tradition av att vara organiserade generellt men även i bemärkelsen tydliga linjer d.v.s. linjära system. Detta ska inte förväxlas med organisation i icke-linjära former som kan vara minst lika organiserat även om det inte syns på samma sätt. Skillnaden är att spelarna har mer specifika roller i formationen som gör att deras roll inte ska förhålla sig till medspelare på samma sätt som i en linjär formation. Därav finns organisationen, men inte i linjer utan snarare i rolluppdelning. Ett typexempel är ett rakt 4-4-2 mot ett 4-1:3-2 enligt bilden ovan. De icke-linjära systemen behöver inte tvunget utgå ifrån en 1:3 på mittfältet utan kan utgå ifrån ett rakt 4-mannamittfält där en av de centrala mittfältarna alltid ska markera eller täcka ytan bakom linjen, d.v.s. positionsförsvar med orientering av yta eller motståndare. 

Fördelen med icke-linjära system i positionsförsvar, eftersom det nästan automatisk sker i markeringsförsvar, är att det förhindrande försvarsspelet tydligare täcker fickor, luckor och spelytor. Genom att balansera varje lagdel med defensiva och offensiva spelare, d.v.s. att spelarna positionerar sig i olika nivåer inom lagdelen, får laget en större flexibilitet även om det kan se mindre strukturerat ut. Principen kan liknas vid ett positionellt överläge i anfallsspelet, d.v.s. att positionera sig på ett sätt som ger fördelar gentemot motståndarnas positionering. Dessa icke-linjära system kan te sig dels med balans inom lagdelar och därigenom mer hamna i 4 eller 5 lagdelar i djupled, precis som inom Positional Plays grunder. De icke-linjära systemen kan även förhålla sig icke-linjärt i sidled genom att antalet spelare per lagdel är olika som i en 3-5-2-formation. Denna icke-linjära struktur, som blir icke-linjära i sidled, bör också vara linjära i djupled. När vi syftar till icke-linjära system menar vi därför både i djup-och sidled eftersom det icke-linjära blir tydligare för vår  illustration men undantag kan förekomma. 

Det icke-linjära försvarsspelet förhåller sig på ett mer effektivt sätt till ett förhindrande försvarsspel enligt oss eftersom ytorna att anfalla på blir otydligare. Icke-linjära försvarsspel kan dessutom vara effektivare i ett förstörande försvarsspel eftersom laget har en längre struktur som kan täcka större del av plan vid en högre press. Ett icke-linjärt försvar kan välja att placera spelare i spelytor och fickor på ett sätt som förhindrar försvarsspelet bättre men om laget väljer att göra det högre upp i plan ökar möjligheterna för ett förstörande försvarsspel på ett säkrare sätt eftersom ytorna i djupled är bättre täckta. Vi skulle vilja påstå att det är praktiskt omöjligt att bedriva en hög press med ett linjärt positionsförsvar och har själv inte lyckats hitta något lyckat exempel, men är nyfikna om någon har ett att ge. Många tänker här på Atletico Madrid men de övergår vid en hög press till icke-linjär formation. 

Enligt oss är ett linjärt försvarsspel lättare att spela igenom eftersom det är en tydligt ensidig förhindringsstrategi eftersom förhållandet till varje medspelare i ett linjärt strukturerat försvarsspel mycket enklare kan bli överbemannat eftersom linjerna lättare blir igenomspelade vid ett högre försvarsspel. Såklart kan ett lag välja att göra som Mourinhos Inter i Champions League 2010/11 mot Barcelona och sjunka väldigt lågt för att på så sätt verkligen optimera ett förhindrande försvarsspel men nackdelarna kan ändå vara större än fördelarna. Bland annat kommer ett så lågt försvars kontringsmöjligheter att vara väldigt dåliga eftersom det är längre till motståndarens mål. Vidare kommer ett lågt försvarsspel att vara mycket svaga för trycket för inlägg och crossbollar eftersom inläggen lätt kommer in i farliga ytor samt överflyttningarna på crossbollar blir långa för ett kompakt lågt försvar. Till detta talar statistiken för att låga försvar släpper in mer mål. 

Som vi beskrev ovan är den vanligaste lösningen vid ett högt förstörande försvarsspel att ett lag övergår i någon form av kombinationsförsvar d.v.s. med inslag av markering på offensiv planhalva. Denna övergång medför ofta svårighet för lag som normalt arbetar linjärt i försvarsspel eftersom markerande inslag automatiskt övergår i icke-linjära formationen. Ett lag som därför från början har en tydlig organisation icke-linjärt bör därför enligt oss ha en bättre förmåga till ett högre förstörande försvarsspel.

Problematik med icke-linjära system

Vad kan vara problemet med dessa icke-linjära försvarsspel? I grunden är ett sådant svårare eftersom laget måste klara av att kommunicera och agera på ett korrekt sätt utan att förhålla sig till tydliga linjer. Just enkelheten i linjära formationer försvinner delvis i icke-linjära formationer vilket kan bli en nackdel om tränaren inte är skicklig nog. En viktig del i detta är därför att inte släppa kontrollbehovet som tränare utan tillåta att sig att kontrollera spelet och spelarna utan linjerna även om det för en oskicklig tränare är svårare att se mönster och följa sin modell. 

Givetvis tar det även något längre tid att få spelarna att bli säkra i sina roller eftersom försvarsspelet i sådant fall blir mer relativt till motståndarna i form av var ytorna finns eller motståndarna om man har inslag av markering. Landslag har större fördel av linjära spelsystem eftersom de har färre träningar än klubblag vilket medför tiden kan vara ett hinder för att få icke-linjära system att fungera bra. Att landslag har fördel av en linjär formation behöver självklart inte vara sant men om ett land har nära till hands för en viss filosofi, som Sverige har till linjära system, har landslaget mycket vunnet att följa den. Liknelser kan göras till Positional Play som i det omvända är svårare att få till i anfallsspelet men om både exempelvis Barcelona och Real Madrid spelar på ett liknande sätt kan spanska landslaget, som till stor del består av dessa spelare, ha fördel av att spegla dessa spelsystem även om de är svårare att få att fungera på färre träningar.

SvFF har nått framgång med att förenkla spelet genom att i de senaste världsmästerskapen för dam och herr vara det enda landet i världen som varit i kvartsfinal eller mer med båda lagen. Vi spekulerar i om det kanske kan bero på just den organisation och kommunikation som Sverige är känt för både i samhället i stort och i fotbollen. 

Som vi sagt tidigare tycker vi inte att ungdomsfotboll ska spela den enklare fotbollen, d.v.s. linjärt, efter att man har tränat upp grunderna eftersom enkel fotboll inte utvecklar spelförståelsen på lång sikt för unga spelare även om det resultatmässigt ofta ger snabbare resultat. Anledningen är att vi absolut tror att Spanien eller Frankrike kan spela Sveriges fotboll men Sverige inte kan spela deras fotboll. Vi tror det eftersom utbildningen för att spela linjärt förhindrande fotboll är betydligt enklare även om det är konst att få rätt på detaljerna. Denna fotboll bör därför inte prioriteras för mycket i ungdomsfotboll även om den är ett bra sätt att lära sig grunderna i försvarsspel. För landslaget har det däremot visat sig att de kommer att ha mest framgång internationellt sett. Den svenska modellen ska därför vara bekant men inte allt laget tränar på i ungdomsfotbollen enligt oss.

De linjära försvarssystemen är inte det mest sannolika att vinna på sett till ett större perspektiv. Den mest avancerade fotboll är ofta den som är mest flexibel och därmed mest anpassningsbar. Exempelvis är Barcelona, Real Madrid, Bayern München, PSG, o.s.v. alla lag som spelar icke-linjärt. Man kan dock spekulera i om dessa lag spelar så p.g.a. att det är mest effektiva försvarsspelet eller om de har bäst spelare och därför vinner p.g.a. det eller om dessa spelare inte klarar av denna kollektiva linjära struktur? De flesta storklubbar har däremot oftare det mer flexibla försvarsspelet, icke-linjärt och förstörande, av anledningen att det är större sannolikhet att vinna med ett sådant försvar dels för att det ökar bollinnehavet men även för att det ger mer utrymme för spelarnas egenskaper vilket inte linjära system gör i samma utsträckning. Soccerment.com gjorde en djupdykning i korrelationen mellan bollinnehav, skapade målchanser och vunna fotbollsmatcher i de fem stora ligorna där de drog slutsatsen att det fanns ett starkt samband, framförallt i antalet passningar som passerade motståndare och passningar som genomfördes i motståndarnas tredjedel och seger. Eftersom sådana passningar lättare sker vid fyra eller fem anfallslinjer likt Positional Plays grunder, kan vi se en fördel i att ha fler linjer i försvarsspel än de klassiska lagdelarna dels för att lättare kunna förhindra eller förstöra motståndarens fyra eller fem linjer men även för att kunna göra en snabbare och effektivare kontring genom det soccerment.com kommit fram till.

En klassisk diskussion är om alla spelare ska delta i försvarsspelet eller ej. I dag deltar flesta stjärnorna i försvarsspelet men beroende på modell kan vissa spelare få väldigt betydande roller med mycket löpning. Fullt deltagande i försvarsspelet behöver ske i de icke-linjära systemen eftersom de ofta tillåter vissa roller med mindre löpning men fortfarande med viktiga uppgifter som att hindra spelvändning, styra press, hindra vissa ytor o.s.v. Eftersom icke-linjära försvarsspel har fler linjer i försvarsspelet finns det även fler möjligheter till off-i-def-situationer eftersom det finns fler linjer bakom presspelaren som kan bryta bollen och snabbt spela passningar framåt. I detta fall är Liverpool och PSG är tydliga exempel eftersom lagen snabbare hamnar i fyra linjer i anfallsspelet efter att ha vunnit boll. 

Försvarsspelets faser 

Vi skiljde i artikeln om speluppbyggnad på spelets skede speluppbyggnad och komma till avslut och göra mål och faserna i anfallsspelet. Dessa faser kallar vi uppspelsfas, genombrottsfas/etableringsfas (beroende på spelidé), förberedande avslutsfas samt avslutsfas i enlighet med bilden. 

Frågan är om dessa faser kan användas även i försvarsspelet? Vi tror det. Uppspelsfasen är den fas i anfallsspelet som är framför förstapressen i laget. Detta innebär att ett lag med en förhindrande försvarsmentalitet inte kommer att pressa i uppspelsfasen. Mentaliteten i ett förhindrande försvarsspel skiljer sig mot lag som har en förstörande försvarsmentalitet. Uppspelsfasen har därmed en viktig funktion även i försvarsspel. Vidare har genombrottsfasen och etableringsfasen skilda roller beroende på om det anfallande laget vill vara rättvända i denna fas för att ta mer yta i djupled eller försöka etablera sig och skapa ny uppspelsfas högre upp i plan. 

Normalt sätt har ett förhindrande försvarsspel någon form av smärtgräns över när laget är för lågt ställda och börjar arbeta med uppflyttning. Vissa av dessa lag lägger därpå triggers eller kombinerar med en pressfälla för att i kortare perioder övergå till ett förstörande försvarsspel. Det som är intressant i genombrottsfasen är att denna fas är nyckeln för hur ett lag agerar i valet av uppflyttning eller fortsatt falla ner. Genombrottsfasen är även nyckeln till om det anfallande laget lyckas att komma igenom luckorna eller hittar fickorna. 

Den förberedande avslutsfas är ofta den fas som skiljer höga och låga försvarsspel. Denna fas är väldigt sårbar i försvarsspelet och därför väljer vissa tränare att inte riskera att hamna i denna yta alls och istället stå lågt. Guardiola var känd för att ha ett högt försvar med en hög backlinje i Barcelona men valde att sänka den när han var i Bayern eftersom de ofta fick kontringar i den förberedande avslutsfasen emot sig när backlinjen stod för högt. Detta är ett sätt att reglera möjligheterna för anfallande lag i förberedande avslutsfas utan att för den delen välja att spela med ett lågt försvarsspel. Ett annat sätt att undvika farorna med en stor förberedande avslutsfas är att anpassa sin backlinje till att vara numerära i centralt mot försvarande forwards och på så sätt ändå kunna stå högt med backlinjen men åtminstone klara av anfall i denna fas.

I avslutsfas finns också anledningar att ha anfallsfaserna som utgångspunkt för försvarsspelet. Ofta har alla lag en viss filosofi i försvarsspelet kring straffområdet där kombinationsförsvar, d.v.s. positionsförsvar med inslag av markering, ofta är viktigt. I detta skede, förhindra och rädda avslut, som består av avslutsfas samt förberedande avslutsfas bör strategier för att hindra laget att komma in i straffområdet finnas för försvarande lag oavsett val av modell gällande förstörande eller förhindrande mentalitet. I ff.a avslutsfasen bör blockering av inlägg, block av skott, styrning av press, understöd vid 1mot1-situationer, undvikande av instick m.m. vara stora delar av fokus. Enligt Marcelo Bielsa finns det 28 sätt att ta sig förbi en backlinje och därmed bör det även finnas motangrepp mot dessa kombinationer. 

Försvar i djupled och bredd

Om vi använder begreppen linjära och icke-linjära försvarsspel kan vi nu se på försvar i djupled och sidled på ett annat sätt. Grunden är att ett lag ska anfalla i fem korridorer och försvara i 3, d.v.s. centrering och överflyttningen sker så laget håller sig inom 3 korridorer.

I djupled kan försvarande lag välja vart presslinjen ska starta pressen och på så sätt bestämma hur stor motståndarens uppspelsfas ska vara. Att sätta presslinjen som ett klassiskt lågt försvarsspel en bit in på motståndarens planhalva ger motståndaren ca 40 m gratis yta att ta fram boll på. När press därefter sätts och första försvarsspelare passeras måste laget veta hur man ska agera i anfallande lags genombrottsfas/etableringsfas. När motståndaren kommer i genombrottsfas finns det två alternativ. Det ena är att falla vilket framstår som det säkrare alternativet men som i långa loppet är osäkrare eftersom laget faller lägre och lägre vilket slutar med att laget hamnar i ny uppspelsfas fast närmare det försvarande lagets mål. Att falla skulle vara ett bra exempel på ett etablerande anfall för anfallande lag eftersom de har lyckats ta mer yta i djupled. Det andra valet försvarande lag har är att istället komma upp i press på genombrottsspelaren för att få denne att vända tillbaka. Fördelen med press på genombrottsspelaren är att laget hindrar motståndaren från att närma sig sitt eget mål samt att laget inte faller närmare sitt eget. Risken i detta fall är istället att hamna i ett läge där linjer blir passerade och anfallet övergår i förberedande avslutsfas och målchans på ett snabbare sätt.

De icke-linjära systemen riskerar att vara mindre effektiva mot spelvändningar eftersom överflyttningarna generellt blir längre när laget har färre spelare per linje som kan täcka sidled. Givetvis kan laget välja att i exempelvis ett 4-2:3-1 spela de tre offensiva mittfältarna med stort mellanrum för att inte vara svaga vid överflyttning. En problematik kan istället vara att det uppstår genomspel eftersom det kommer att bli enkelt att spela igenom de tre försvarande mittfältarna samt forwarden eftersom de har större avstånd i sidled. Å andra sidan kan de två balanserande spelarna få tydligare roller i att förhindra detta genom aggressiv press vilket kan vara en bra metod för pressfälla. Risken ligger däremot i att fyra försvarsspelare redan är passerade(1 forward och 3 offensiva mittfältare) när denna pressfälla blir aktuell och det kräver att laget är väl organiserat för att inte bli bortspelade. En 4-2:3-1-uppställning skapar däremot en otydligare struktur för anfallsspelarna att hitta spelytorna, fickorna och luckorna, eller mer korrekt, tydliga att hitta men svåra att komma ifrån eftersom defensiv mittfältare kommer upp i press väldigt tydligt. 

Vi tror därför att ett lågt icke-linjärt försvarsspel absolut kan vara förhindrande men har större vinster i att vara förstörande. Som högre förstörande försvarsspel har de icke-linjära systemen enklare att få till press-fällor, aggressiv uppflyttning och instängningar (stoppa spelvändningar) eftersom icke-linjära system täcker spel i djupled bättre. 

Andra begrepp 

Tyska pressen 

Tyska Fotbollförbundet har en mall av press som ser ut enligt följande.

Varje tredjedel är indelad bakifrån där gult är backlinjen, grönt är mittfältet och forwards röda. Varje tredjedel är därefter indelad i en mörkare färg som ska motsvara den djupare pressen i den tredjedelen för den lagdelen. Ett lag som pressar i mörkröd del måste alltså ha sina forwards väldigt högt upp i plan medan en lägre press kan tvinga tillbaka lagets backlinje i gul zon vilket i så fall innebär att forwards antagligen är i mittfältszon vilket i detta fall inte är eftersträvansvärt. 

Man kan alltid diskutera om modellen har ett djupare område att fungera på men den kan fungera i vissa sammanhang. Likaså gäller de begrepp vi har diskuterat tidigare att även de om laget väl anpassar sig till den verklighet de förklarar så blir det pedagogiskt likväl. Precis som när vi diskuterade korridorer i anfallsspel och jämförde dessa med hur Nagelsmann, Bielsa och Guardiola använder sig utav dessa på olika sätt gäller även försvarsspelet på samma sätt. Ett förslag är att basera försvarsspelet på enklare terminologi i enligt följande exempel.

I grunden handlar försvarsspel att ta tillbaka bollen. Utifrån denna aspekt behövs orientering kring vart bollen är, vart den ska och vart den inte ska vilket behövs för att kunna förhindra eller förstöra anfallsspelet. Ett försvarsspel skulle utifrån dessa begrepp kunna se ut enligt följande.

Förstörande försvarsspel

1. vart är bollen,
2. vart ska bollen,
3. vart kan vi vinna bollen.

Förhindrande försvarsspel

1. Vart är bollen,
2. vart får den inte hamna,
3. vad gör vi om den hamnar där ändå.

För varje individuell spelare finns det normalt pressteknik och markeringsteknik att träna på. Det som inte anses vara en teknik i denna bemärkelse men dock en aktion inom försvar för den individuella spelaren är bl.a. block, styrning, täckning, tackling, brytning, orientering av med och motspelare, fördröjande press som alla också måste tränas på. Enligt Adin Osmanbasic har varje presspelare fyra val i ett positionsförsvar. Dessa är pressa för att tackla alt vinna boll, täcka yta, förhindra passage utan att tackla samt styrning av bollhållare. Sett till försvarsspelets grunder press, täckning, understöd och markering förhåller sig varken de olika försvarsaktionerna ovan eller Osmanbasics syn inom försvarsspelets fyra grunder. Inte heller tränarutbildningen i Sverige har en logisk uppdelning på aktionernas inbördes prioritering eller ordning. Detta bör göras, inte minst vid ett beaktande av spelarutbildning.

Ett förslag är därför att dela upp försvarsspelet i individuella och kollektiva aktioner istället för tekniker där press, täckning, orientering av med och motspelare, styrning, markering, blockering, tackling, brytning, understöd, fördröjning alla har ett fokus på individen men där endast markering, press, blockering, tackling, brytning går att träna individuellt 1vs1 medan resterande måste göras i samarbete med annan försvarsspelare för att få önskad effekt. Uppdelningen blir såhär:

Individuella

• Press, blockering, markering, tackling, brytning,

kollektiva

• orientering av med- och motspelare, styrning, täckning, understöd och fördröjning

Om dessa individuella och kollektiva aktioner därefter kombineras med ovanstående prioritering av fördröjande och förhindrande försvarsspel får vi en intressant modell. 

Förstörande försvarsspel

1. vart är bollen
   1. orientering av med och motspelare
2. vart ska bollen
   1. orientering av med och motspelare
   2. styrning av press, uppflyttning
3. vart kan vi vinna bollen
   1. press, understöd, täckning, tackling, brytning,

Förhindrande försvarsspel

1. Vart är bollen
   1. orientering av med och motspelare
2. vart får den inte hamna
   1. orientering av med och motspelare
   2. fördröjande press, styrning av press, centrering, överflyttning, nedflyttning.
3. vad gör vi om den hamnar där ändå.
   1. press, understöd, täckning, markering, blockering, tackling, brytning,

Ovan modell skulle kunna vara en del av svensk spelarutbildning och är enligt oss tydlig i vilka grunder laget och spelarna måste fokusera på genom en enkel terminologi. 

Vänligen återkom med synpunkter på denna andra artikel inom försvarsspel. Ni når oss här i kommentarsfältet eller på detgronafaltetsschack@gmail.com