Speluppbyggnad – en teoretisk diskussion

Vad är anfallsspelet och dess första skede, speluppbyggnad, och vad innefattar detta skede för begrepp? I denna första artikel kommer vi endast att teoretisera ämnen och begrepp kring en speluppbyggnad för att i senare artiklar ge praktiska exempel på speluppbyggnad med hjälp av dessa begrepp. 

Kort bakgrund fotbollsteori

Att teoretisera anfallsspelet är en populär företeelse som inte sällan görs i flertalet poddar och bloggar. Vi tänkte börja med en enklare start för att i senare delar gå på djupet vilket vi delvis avsett att göra i våra artikelserier Positional Play och Den invasiva sporten fotboll som båda syftar till att teoretisera djupet av fotboll. I många aspekter handlar dessa artiklar just om anfallsspelet och då oftast skedet speluppbyggnad och komma till avslut och göra mål. Denna artikel syftar istället till att gå igenom många av de begrepp som idag används i förhållandevis otydlig mening på TV eller i mer konkret mening men inte helt korrekt genom SvFF:s tränarutbildning enligt vår mening. 

I vår artikel Klyschor – detta är inte sant! diskuterar vi begreppen fakta och kunskap och att många tränare är fel ute när de står och skriker instruktioner som inte är kopplade till verkligheten. Vi avslutar den artikeln med att klargöra att det viktiga är att spelarna får tydliga instruktioner och att denna djupa teoretiska diskussion inte tvunget är något som spelarna behöver ta del alls. Det vi däremot är övertygade om är att det är viktigt att vi tränare måste kunna fördjupa och konkretisera olika scenarion av spelet för vår utvecklings skull. Det kan för vissa tränare därför framstå som dumt att försvåra en sport som egentligen bara går ut på att skjuta bollen i mål där borta, men vår tro är mer komplex och i behov av denna diskussion. 

Ett exempel på komplexiteten i fotboll är att studera en possession-övning som en kvadrat 8 mot 8 spelare utan mål. Genom att studera spelarnas rörelser självständigt och inbördes och förhållande till boll kommer vissa mönster att urskiljas. Om ytan därefter förlängs och skapar en rektangel där vi placerar mål på kortsidorna kommer mönstret att förtydligas ordentligt med bl.a. positioner rent spontant och en struktur kommer att skapas utan en enda instruktion från tränaren. Efter denna ändring i övningen tror vi att en teoretisering av anfallsspelet kan förbättra lagets och spelarnas beteenden ytterligare eftersom vi därefter inte kan förändra planen i fler aspekter utan nästa steg till utveckling av spelet är att instruera och lära spelarna mer om fotboll. Man kan såklart också ändra planen mer genom olika lärandemetoder men det är ett eget kapitel. Vi tror att tränarens roll får en större innebörd när instruktioner och inlärningen tar vid. Vi ska nu sortera lite begrepp som de flesta redan är bekanta med men där vi vill lägga in lite personliga reflektioner. 

Spelets skeden

En första aspekt bygger på tron att dela upp fotbollen i olika skeden som för de flesta tränare idag är bekanta genom tränarutbildningen i enlighet med nedan bild.

Till bilden ska fasta situationer tilläggas någonstans på båda sidor också. Som första utgångspunkt i spelet bör tränaren/spelaren konstatera om laget har bollen eller inte. Om vi utgår ifrån att vårt lag har bollen utövar vi anfallsspel mot motståndaren. Detta faktum går inte alltid att tydligt urskilja men i teorin är det enklare. När vi konstaterat att vi har bollen under kontroll uppkommer nästa steg som innebär att laget måste konstatera (för att förstå ovan bild) om motståndaren är organiserad eller inte. Ordet “måste” är egentligen inte nödvändigt om en tränare väljer att använda sig utav en annan begreppsbildning vid en indelning av spelets skeden eller om man inte har någon sådan. Vi väljer i denna artikel att utgå ifrån den vanligaste synen på uppdelning av spelet samt den som SvFF väljer i sin tränarutbildning, d.v.s. ovan bild. I detta fall “måste” vi konstatera om motståndaren är organiserad eller inte. Om inte, räknas anfallet som en kontring. 

En kontring är ett snabbare anfall mot ett oorganiserat motstånd. Ett dåligt organiserat motstånd bör därför bedömas utifrån betraktarens ögon och det viktiga är därför inte att vi “måste” konstatera om motståndaren är organiserad eller inte utan snarare att konstatera om motståndaren är lättpasserad eller inte. Detta borde vara relativt till det egna lagets skicklighet och på så sätt skulle man kunna säga att i en teoretisk match mellan exempelvis PSG och Djurgårdens IF (som klarat ett kval till CL till hösten) hade eventuell PSG kontrat under stora delar av sitt anfallsspel eftersom de sett Djurgården som oorganiserade förhållande till sin skicklighet. Just oorganiserad kan vidareutvecklas  genom att exempelvis tänka sig scenariot att Mbappe överbelastar på Neymars sida. Skulle en ytterback i Djurgården klara den situationen utan att bli överspelad? Om svaret är nej kan denna kvalitativa/dynamiska överlägsenhet i sig få Djurgården att vara så pass underlägsna i sin struktur att de skulle anses som oorganiserade. Om anfallen då fortsätter mot denna kant kan det liknas vid en kontring per definitionen om motståndaren är lättpasserad eller inte. 

Oavsett, i teorin, brukar man skilja på kontring och speluppbyggnad med skillnaden ett snabbare anfall mot ett oorganiserat försvarsspel och en speluppbyggnad mot ett organiserat försvarsspelet (relativt sett) men speluppbyggnad kan förstås fortfarande vara snabb eller mer uppbyggd. Denna uppdelning har gjorts för att en del lag valt att ha olika versioner av sitt anfallsspel där det ofta finns ett större djup taktiskt sett i en speluppbyggnad än en kontring. Vi lämnar därmed kontringsbegreppet för denna artikel.

Speluppbyggnad är därför den del av anfallsspelet som inte är kontring. I den bemärkelsen innebär det allt anfallsspel från egen målvakt till motståndarens målvakt mot organiserat försvar. I den översta modellen, bild 1, övergår dock speluppbyggnad och kontring till komma till avslut och göra mål. Spelets skede är därför speluppbyggnad eller kontring och en av dessa övergår därefter till skedet komma till avslut och göra mål. När skedet övergår från uppbyggnad till komma till avslut och göra mål är inte solklart alls. På något sätt kan man tänka – kan en spelare avsluta/göra mål härifrån? – vilket skulle kunna vara en definition men det räcker inte helt för oss…

I SvFF:s utbildningar är det en tolkningsfråga om ett lag har övergått till skedet att komma till avslut och göra mål och om laget kommit till lägen där laget kan använda avsluts-strategier som inlägg, instick, distansskott m.fl. och när motståndarna övergått till att förhindra komma till avslut och göra mål från förhindra speluppbyggnad. Frågan är om en anfallsspelare som positionerar sig i mittcirkeln och ser att målvakten är långt ute är i skedet komma till avslut och göra mål? Tänk Ola Toivonen mot Frankrike i VM-kvalet 2017 på Friends… Var Ola i skedet komma till avslut och göra mål eller vad är specifikt för detta skede som innebär att andra principer eller regler ska gälla? Vidare, kan en definition vara att färre spelare är bakom motståndarnas lagdelar än i andra skeden av spelet. Bortsett definitionerna som eventuellt har några bra svar på frågan bör den mer komplexa funderaren fundera kring om definitionen dels är nödvändig och om så är fallet – varför?

Om vi menar att det är nödvändigt skulle vi säga att det viktiga i så fall är att andra begrepp/taktiker/principer ska gälla vilket skulle omdefiniera anfallsformen. Ett sådant exempel kan vara att anfallsvapen kommer att vara mer tillämpbara i avslutsskedet eller att lagets sätt att förhålla sig på plan förändras mot tidigare skede. Som exempel är det få lag som utför inlägg eller mer chansartade passningar i djupled närmare sitt eget mål men kanske i ett avslutsskede? Nödvändigheten i att definiera skedena är i sådant fall att laget ska agera på annat sätt om det visar sig att det är avslutsskede.

Vidare leder frågan varför en definition skulle vara nödvändig vidare till frågan om motståndaren byter formation i försvar? Om motståndaren övergår i en annan formation eller rentav tappar sin formation kanske laget istället övergår till en oorganisation och därmed gäller kanske kontringsprinciper istället för avslutsprinciper? Eller förutsätter avslutsskedet att motståndaren hamnar i annan organisation? En definition av avslutsskedet borde därför vara nödvändig för den som vill använda andra principer i avslutsskedet.

En icke-besvarad fråga är också om avslutsskedet skiljer sig om laget hamnar i avslutsskedet från kontring respektive speluppbyggnad. Ska laget ha olika regler för detta och vad är skillnaden i så fall? Kontringar i sig borde bara vara den tiden som pågår till det att laget hamnar speluppbyggnadsskedet eller avslutsskedet för att inte komplicera skedena för mycket eller, rättare sagt, för att det är mest logiskt så. Detta eftersom avslutsskedet i sig kan vara snabb eller långsam men om den skapas via en kontring borde skedet därefter övergå till att vara en avslutsskede. En del oklarheter föreligger helt klart med dessa skeden med andra ord. 

Grundbegrepp i speluppbyggnad

Speluppbyggnad brukar innehålla grunder för anfallsspel som brukar förkortas som de “fyra S:en” – speldjup, spelbredd, spelbarhet och spelavstånd. Till dessa begrepp brukar man inom tränarutbildningen prata om kollektiva anfallsmetoder och anfallsvapen. Planen delas numera ofta in i tredjedelar samt korridorer för att visa eller beskriva olika ytor och positioneringar på plan. Spelsystemet innehåller därefter arbetssätt, spelartyper och roller (samt utgångspositioner, enligt en del, men detta har vi diskuterat tillräckligt i artiklarna Ett spelsystem – en personlig reflektion och Ska tränaren anpassa sin spelidé efter spelarna eller ska spelarna anpassa sig till tränaren och just detta är en för komplex diskussion för denna artikel). Vi avser nedan att fördjupa oss något i ovan kursiverade begrepp. 

Anfallsspelets grunder

För att överhuvudtaget lyckas med ett anfallsspel måste grundförutsättningarna i anfallsspel finnas. Dessa brukar som sagt vara spelbarhet, speldjup, spelbredd och spelavstånd. Tre av anfallsspelets grunder uppfylls om spelarna håller sina utgångspositioner någorlunda positionssäkert. Dessa tre är spelbredd, speldjup och spelavstånd. Spelbredden uppnås eftersom ett spelsystem oftast innehåller någon utav följande positioner: ytterback, yttermittfältare eller ytterforward. Speldjupet uppnås också genom utgångspositionerna eftersom spelsystemet oftast innehåller minst tre lagdelar, som därmed ger olika djup i spelet. Den tredje grunden, spelavstånd sker automatiskt genom att spelarna håller sina utgångspositioner eftersom avstånden härigenom varierar betydligt. Det man kan tänka på är dock att positionerna avgör ofta vem som ska hålla bredd och djup men hur brett och hur djupt beror fortfarande på motståndarna eftersom bredd egentligen bara borde vara bredare än motståndaren efter syftet är att få motståndaren i förflyttning eller komma förbi denna. Att många lag väljer att hålla bredden långt utanför motståndaren vilket såklart är frivilligt är ett tecken på att viss relativitet finns trots att dessa tre S i grunden är statiska. 

Det S som definitivt är relativt till motståndaren och inte uppfyller sig själv är spelbarheten. Spelbarhet är det som stora delar av dagens modernare anfallsfotboll syftar till att uppfylla. Begrepp som positionella, numerära överlägen och dynamiska överlägen syftar alla till att skapa fördelar för bl.a. spelbarhet och tid för beslut. Just spelbarhet kommer att vara utrymme för egna artiklar eftersom det är ett alldeles för komplext ämne att beskriva i denna artikel. I våra artiklar kring Positional Play och Den invasiva sporten fotboll kommer ni hitta mer fördjupning inom spelbarhet och olika principer kring detta. 

En viktig aspekt med grunderna är att de är just grunder. Grund ska inte tolkas som lätt eller det kan vi vilket tyvärr ofta är vår erfarenhet. Precis som vi nämnde tidigare ska tränaren skilja på att fördjupa sig och sin omgivning och fördjupa spelarnas kunskap. Det är därför viktigt att inte avancera begrepp och träning till en djupare nivå än att spelarna förstår det. Grunderna ska därför inte tolkas som lätta eller det kan vi eftersom så fort dessa grunder försvinner kommer hela spelet att haverera. Ett annat begrepp för grund, om detta inte är tydligt nog, är skelett, stomme, skrov etc. med innebörden att om det försvinner kommer allt annat gå åt helsike. Det är därför viktigt att istället för att fokusera på avancerade övningar och begrepp istället se till att spelarna i grunden verkligen uppnår och förstår anfallsspelets grunder och istället avancera möjligheterna att uppfylla dessa i alla lägen än att börja använda nya begrepp som tredje spelare, dynamiska överlägen, bindningar o.s.v. 

Spelytorna

En annan parameter i begreppsbildningen kring speluppbyggnaden är de s.k. spelytorna. Dessa ytor är relativa till motståndaren och inte statiska som korridorer och tredjedelarna som beskrivs nedan och beskriver ytan bakom motståndarnas lagdelar, med undantag för utgångsytan som är framför motståndarnas forwards, i enlighet med bild 3. Spelytorna har därmed fördelen att finnas i praktiken och ofta lätt urskilja men även dessa kan försvinna om motståndarna exempelvis har fler lagdelar eller inte organiserar sig i linjer i försvarsspelet. Det kan därför ifrågasättas hur användbara spelytorna är i praktiken om ett lag inte spelar klassiskt positionsförsvar i linjer. Vi är förtjusta i spelytornas användning men det kan såklart diskuteras om det inte finns bättre definitioner och begrepp i den terminologi som idag skapats via importen av Positional Play. Som huvudsak gillar vi likväl dessa eftersom de alltid visar på vilken yta man menar, i många fall åtminstone, men mer än så kommer vi inte att beskriva spelytorna eftersom dessa kommer att falla in under spelbarhetsbegreppet och de andra artiklarna vi skriver om inom Positional Play m.fl. Vi kommer däremot diskutera andra ytor som är intressanta i förhållande till motståndaren längre ner i artikeln.

Kollektiva anfallsmetoder

Som vi nämnde är några av grundbegreppen i anfallsspelet inom tränarutbildningen de kollektiva anfallsmetoderna. Precis som anfallsspelets grunder kommer kollektiva anfallsmetoder ganska tidigt som begrepp vid anfallsinlärningen och som ett svar på grunderna också en nödvändig begreppsbildning som ett lag måste förstå eller använda sig utav innan nya begrepp eller metoder används. Just orden i sig är inte syftet utan snarare syftet att spelarna och laget vet att de kan vända spelet för att hitta större ytor, flytta upp laget för att ge understöd i anfallsspelet, använda sig utav olika typer av uppspel och djupledsspel för att avancera i planens vertikala led. Vad begreppen därefter kallas är mindre intressant. 

Vad är en spelvändning? En strategisk förflyttning av boll från en sida till en annan skulle kunna vara ett svar. Ska bollen gå från kan till kant? Nej, det är för betraktaren ointressant utan mer av taktisk betydelse. I Sverige pratar vi en del om att söka fri yta vilket i bemärkelsen spelvändning kan uppfyllas men om den fria ytan endast är halvvägs (från kant till mitten) borde en spelvändning inte ha skett men åtminstone en fri yta funnits. Syftet med spelvändning är en strategisk överflyttning av boll men om denna inte är från kant till kant är det inte just en spelvändning. I vissa skolor benämns spelvändning därför som directing the game towards favorable spaces/switch of play vilket enligt mig är en bättre definition av hela företeelsen. Att byta kant/yta handlar just om att hitta något mer favorable vilket en spelvändning gör men utesluter de passningar som inte går från kant till kant. 

Om en boll går från innerkorridor till innerkorridor, är det en spelvändning då eller vad krävs för att det ska få kallas spelvändning? Enligt Rene Maric är den effektivaste spelvändning en vändning från ytterkorridor till bortre innerkorridor. Att bollen inte ska över i ytterkorridor beror på att alternativen för bollhållaren i detta fall blir betydligt färre om inte syftet är just att avancera på den ytan. Om syftet med spelvändning är att hitta nya ytor kommer en vändning till ytterkorridor definitivt försämras eftersom alternativen därifrån är färre än i innerkorridor. Det är därför roligt att läsa artikeln som handlar om Steven Gerrards lack of intelligence där hans kända crossbollar statistiskt sett visats sig vara mindre smarta när man i efterhand räknade på vad de gav för resultat. Tyvärr hittar vi inte artikeln men om någon läsare hittar den får ni gärna posta i kommentarsfältet nedan. 

Men vad är i så fall favorable space eller spelvändning? Det är inte sällan vi hör tränare prata om spelvändning hit och dit men mest för sakens skull. Det finns ett antal scenarion kring varför en spelvändning kan vara bra men det finns stora fördelar om spelarna vet dessa så laget inte vänder spelet på måfå för att det är bra att göra spelvändningar eftersom det finns det inget som talar för enligt mig. Spelvändningar har fördelar av flera anledningar men en fördel är att om ytan är större på andra sidan har spelaren på denna sida mer utrymme för att exempelvis avancera. Detta under förutsättning att spelaren är en spelare som vill och vågar avancera. Om inte, är det ju helt meningslöst att spela över på andra kanten. En annan fördel är att utnyttja dynamiska och kvalitativa överlägen. Om den spelaren eller samarbetet mellan två spelare är bättre på en sida och bollen är på den andra bör kanske bollen byta sida. En tredje kan vara att förändringen i sig skapar nya ytor att spela sig igenom motståndarens försvarslinje på.  

Det är därför enligt oss viktigt att veta varför man vill gör en spelvändning för om inte kan det skapa problem om bollen exempelvis byter kant till en kvalitativt underlägsen spelare eller om ytor inte finns på den sidan. Det är enligt oss inte ovanligt att detta sker p.g.a. slentrianmässiga instruktioner som ofta leder till nackdelar istället för fördelar. 

Vad är en uppflyttning? En uppflyttning bygger på principen understöd i anfallsspelet. Uppflyttning är den enda kollektiva metoden som används i både försvar och anfall och just understöd är den gemensamma faktorn. I den äldre tränarutbildningen är understöd en försvarsspelsterm men idag tror vi att offensivt understöd, djupled bakåt, är precis lika vanligt förekommande som begrepp och brukar betraktas som en generell princip för de som bygger sin spelidé kring principer. Detta för att bl.a. gardera sina pjäser för att använda schack-terminologi. 

Uppflyttning som anfallsterm har vi inte läst och diskuterat särskilt mycket om i ärlighetens namn. Det vi kan säga är att den oftast används som en princip kring att närvara i anfallsspelet och kan användas både positionsspecifikt, för en grupp, en lagdel och lagspecifikt. Uppflyttningen kan göras antingen framför bollhållare eller bakom bollhållare. Om den görs av spelare framför bollhållare handlar det om att ge speldjup framåt eller skapa yta för spelarna närmare bollhållare i djupled. Ett exempel skulle kunna vara en forward som löper in mot spelyta 3 (djupledslöpning) när en anfallsspelande mittback har bollen vilket borde medföra att försvarande backlinje borde falla och anfallsspelande mittfältare kan ta yta högre upp i plan (uppflyttning). 

Det omvända skulle istället vara att göra en uppflyttning för de som är bakom bollhållare för att förkorta speldjupet bakåt alternativ ge speldjup framåt genom att passera bollhållaren.

Uppflyttning handlar ändå i grunden om att följa med för att minska avstånden till bollhållaren eller ytor som kan vara bra antingen i anfall eller genom att tänka def-i-off och täcka av en yta som kan vara farlig att ge motståndaren under en kontring. Det kan däremot i detta senare fall diskuteras om det är en uppflyttning i försvar eller anfall men det bör vara inom anfall eftersom spelaren som gör uppflyttningen tillhör anfallande lag i detta exempel. På visst sätt kan man också säga att uppflyttning i anfallsspel är en term för överbelastning om det sker i närheten av boll medan en def-i-off-term om bollen är längre ifrån situationen. I överbelastningssynpunkt handlar det i sådant fall om att uppfylla spelavstånden och inte begränsa djupled bakåt till alltför långa avstånd förutsatt att bollen är framför den uppflyttande spelaren. Uppflyttning skulle vi säga blir mer specifikt när praktiska exempel används och kommer därför exemplifieras mer i mer praktiskt inriktade artiklar framöver men avslutningsvis i denna teoretisering är räknas ofta behålla formation och avstånd samt support i både anfallsspel och försvarsspel ses som en universell nödvändig princip enligt de som orienterar sig fotboll kring principer vilket ofta görs i spanska och portugisiska skolan. 

Vad är uppspel? Uppspel är anfallsspel från utgångsytan förbi motståndarens förstapress till annan spelyta (se bild 3). En inspark är därför ett uppspel även om det också kan räknas som är en fast situation i form av igångsättning från inspark. 

Uppspel likställs ofta med olika passnings- och rörelsemönster där vissa förutbestämda rörelser och passningar ska ge möjlighet att ta sig framåt. Detta bygger enligt oss på en något äldre form av fotboll som syftar till att man har sina varianter av uppspel för att avancera i plan. I dag har de flesta lag fortfarande sådana variationer och inte sällan från inspark som ofta ger lagen vissa givna utgångspositioner som därefter leder till ett par bestämda uppspelsalternativ.

Vi tycker givetvis att uppspelsfas har utrymme i modern fotboll och som begrepp men kanske inte med innebörden att vårt lag har 3 uppspelsvarianter utan kanske mer i form av att fotbollen blir mer taktiskt och scoutad och därmed mer varierad än specifika varianter. Uppspelen kanske inte ser ut som förr i form av långboll på felvänd forward som bröstar tillbaka till innermittfältare och sen ut på kanten utan snarare i en form av principer istället för fasta mönster och rörelser. 

Dessa principer kan exempelvis vara att ta vissa ytor, numerära överlägen på vissa positioner (antalet centrala spelare….se över)att prioritera att spela över, genom eller runt om beroende på motståndarnas press. Att utöva uppspel är inget vi kommer att förklara i denna teoretiska artikel men i en mer praktisk artikel kommer exempel på uppspel att illustreras vilket också gjorts i vår artikel Positional Play där vi visar exempel på hur uppspel kan ske när ett anfallande 4-3-3 möter ett 4-4-2. 

Frågan kring djupledsspel är desto mer avancerad och kommer att belysas i andra artiklar eftersom djupledsspel i princip är hela sportens mening och därför inte kan avklaras som en del i denna artikel. Underkategorierna av djupledsspel är bl.a. uppspel som är från utgångsytan till annan spelyta eller andra underkategorier såsom de tekniska lobb, inlägg, instick m.m. finns också men dessa fördjupar vi oss i en annan artikel kring skedet komma till avslut och göra mål. 

I grunden är begreppen ovan väldigt grundläggande och säger egentligen ingenting om inte laget fått instruktion varför, när och hur det ska gå till. Behövs tvunget uppflyttning? De flesta skulle säga ja men tänk er ett lag som arbetar med ett konstant lågt försvarsspel och är trygga i det och använder sina 3-4 bästa anfallsspelare på kontring. Skulle de tvunget vilja flytta med upp vid en kontring? De flesta skulle påstå att det vore det smartaste eftersom en direkt återerövring efter kontringen skulle underlätta om exempelvis backlinjen kommit med upp men å andra sidan kanske det laget inte vill detta utan är trygga i att ha en backlinje lågt stående oavsett. Enligt en principbaserad spelidé bör dock behålla formationen vara en universell princip och därmed nödvändig.

Djupledsspel och spelvändning är desto svårare att argumentera för att inget lag skulle behöva. Man skulle kunna tänka sig ett scenario med att anfallande lag med en stark högerkant inte skulle vilja vända spelet men förr eller senare måste bollen dock in i mitten och på så sätt vänder spelet trots allt. Inte från kant till kant men från kant vilket i sig talar för att en strategisk överflyttning av boll har skett och det bättre exemplet directing the game towards favorable spaces/switch of play som definition tyder ändå på att en spelvändning har skett. 

De kollektiva anfallsmetoderna är nu teoretiskt åskådliggjorda för att i andra artiklar kunna ges perspektiv genom exempel eller praktiska tillämpningar.

Planens delar

Vi har tidigare pratat om spelets skeden i enlighet med bild 1. Eftersom definitionen av när skedet speluppbyggnad övergår till skedet komma till avslut och göra mål ska vi nu istället prata om faser. En fas är istället ett stadium, likt skedena, men som enligt oss kan delas in i en mer detaljerad nivå än skedena. Inom tränarutbildningen finns en bild av planens delar såsom tredjedelar och vi ska börja med att gå igenom dessa.

Under anfallsspelet delas planen populärt in i statiska tredjedelar, se bild 4.1. Den första ytan är den fas av speluppbyggnaden som vi vill kalla uppspelsfas medan vi vill kalla den andra ytan för genombrottsfas eller etableringsfas. Den tredje ytan är ofta den yta där spelets skede – komma till avslut och göra mål – sker.

Som vi problematiserat tidigare kan det vara viktigt att avgöra vilken fas man är i och detta beror ofta på motståndaren. Att spelet inte utgår ifrån dessa linjer utan från motståndarens agerande innebär att bilden 4.1 inte kan gälla. Att dela in planen i statiska tredjedelar  kommer därför inte att ge hela sanningen och därför en mycket dålig utgångspunkt och slutsats. Att dela in planen utan iakttagande av motståndarens placering borde därför vara helt meningslöst och kan liknas med att prata spelbarhet utan motståndare. Ett annat problem med tredjedelarna handlar om deras statiska struktur kring vad definitionen av dessa är. Problemet att dessa delar inte finns i verkligheten utan lagets olika principer i arbetssättet kan gälla oavsett vilken tredjedel laget spelar i. Ett exempel är att laget kan göra ett genombrott i den första tredjedelen om motståndaren har högre press och uppspel i andra tredjedelen om motståndaren har valt att fall ner i en lägre press. 

Till tredjedelarna, men som eget begrepp, benämns ofta positionering i korridorer, som illustreras i bild 4.2. Korridorer är till för att beskriva positionering på plan i förhållande till planen (och inte motståndaren d.v.s. också ett statiskt begrepp) vilket medför att även korridorerna blir en utgångspunkt som inte är helt överensstämmande med verkligheten, även om de är bättre än tredjedelarna.  

Mer om tredjedelarna

Som ett svar på tredjedelarna tycker vi därför att man ska prata om faserna uppspel, genombrott-/etablering och avsluts. Min mentor, Tom Prahl, pratar ofta om uppspelsfas som första tredjedel och därefter genombrottsfas istället för etableringsfas och med en avslutande avslutsfas. Tredjedelarna är inte statiska utan relativa i bemärkelsen att genombrottsfasen startar först när det anfallande laget har passerat den första pressen. Första pressen definierar ofta försvarsspelande forwards, eller om så är fallet att försvarsspelande mittfältare hjälper till i linjen, den första linjen av press. Frågan är vad genombrottsfasen innebär?

Lite beroende på din filosofi som tränare kan du välja att kalla fasen just genombrottsfas och i sådant fall borde denna fas bli aktuell först när spelaren som mottagit bollen på andra sidan presslinjen även vara rättvänd. Att vara rättvänd är viktigt av aspekten att spelaren med boll på andra sidan presslinjen i så fall kan fortsätta framåt genom att driva eller passa och laget vinner på så sätt mer yta snabbare. Ett genombrott skulle i detta fall vara en definition av en snabbare fotboll. Ett alternativ i detta fall är en övergång till “kontring” med definitionen att motståndarna inte hänger med i försvarsspelet och blir oorganiserade. 

Om spelaren som mottagit bollen på andra sidan presslinjen inte är rättvänd talar mer för att ett genombrott inte kan ske. Det som sker är snarare ett övertag som leder till en etablering från den positionen. En etablering förutsätter att bollen inte spelas tillbaka till andra sidan presslinjen igen eftersom laget i så fall hamnar i samma läge som innan etablering d.v.s. uppspelsfas. Det som sker istället är att presslinjen antagligen i sådant fall faller bakom bollhållaren vilket talar mer för att en etablering högre upp i plan har skett. Detta eftersom bollhållaren har boll på samma plats efter mottagen passning och bollen under kontroll. 

Begreppet genombrottsfas borde därför innebära att det finns alternativ i djupled såsom yta att driva på eller yta att passa på. Om fallet inte är så kommer bollhållaren att stanna uppe och då etablera sig på den ytan. Skillnaden på etablering och genombrott torde därför vara om det finns en fortsatt progression eller inte. Det som ska beaktas är dock att vid en etablering påbörjas en ny uppspelsfas, men denna gång högre upp i plan, till skillnad från genombrottsfasen, som förutsätter fortsatt progression i plan. Detta är en anledning till att statiska tredjedelar därför är helt meningslösa.

En tanke kring faserna är precis som vi skrev i Ett spelsystem del 2 att ett lag eller en tränare som kan bemästra ett skede men utvecklar sig till att bemästra två skeden har otroliga möjligheter till framgång. Ett exempel i den artikeln var Jürgen Klopps direkta återerövring (Gegenpressen) och hans utveckling till att idag lyckas väldigt bra även i speluppbyggnadsskedet i Liverpool. Vidare kan denna analogi även göras inom faserna inom ett skede och som exempel kan vi se hur Pep Guardiola inom speluppbyggnadsskedet lärde sig att inte endast använda sig utan etableringsfasen utan även genombrottsfasen när han kom till Bayern München, d.v.s. en snabbare fotboll. 

Efter spelskedet speluppbyggnad som innehåller faserna uppspel, etablering/genombrott övergår skedet till att komma till och göra mål. Vi presenterar därför nu ett alternativ som stället baseras på att använda faser över hela plan istället för att prata om skeden. Detta av anledningen att dels tredjedelarna inte behövs och dels för att definitionen av skedena speluppbyggnad och komma till avslut och göra mål är så svår att definiera i verkligheten.

Målsättning är att göra mål vilket vanligen görs genom att nå ytan på bilden (5) alternativ få friläge (även om frilägen ofta avslutas inom golden zone ändå).

För att nå dessa ytor på ett bra sätt bör laget nå följande ytor för att kunna komma till avslut och göra mål:

1: Ytan framför mittbackar

2: Ytan framför ytterbackar

3. Ytan bakom ytterbackar

Genom att nå dessa ytor hamnar laget i en annan fas eller skede som inte finns i ursprungsmodellen i bild 1. Ytan framför mittbackar, framför och bakom ytterbackar  är skilda från assistytorna och golden zon. Vi vet att mål görs i Golden zone och assistyrorna men i ytorna ovan finns ett mellanrum som inte definerats och inte självklart kan definieras till någon specifik fas eller skede. Vi skulle därför vilja lägga in begreppet förberedande avslutsfas som den fas som nämns ovan men där laget inte är i direkt avslutsfas, d.v.s. inom golden zone och assistytorna som vi vill kalla avslutsfas. Vårt resonemang definieras i bild 6.

Allt utanför förberedande avslutsfas och avslutsfas är alltså en del av skedet speluppbyggnad eller kontring eller som vi hellre uttrycker det, uppspelsfas eller etableringsfas/genombrottsfas beroende på hur laget vill spela.

Det innebär att ett lag som försvarar med exempelvis en 5-3-2-formation i lågt försvar lätt kan hamna i skedet förhindra och rädda avslut eftersom motståndarna ofta kan hamna framför ytterbackar, däremot är det svårt att skapa en bra målchans eftersom det både finns understöd på kant samt många försvarare som kan hantera inlägg och hindra centrala genombrott. City kan på så vis sägas vara i förberedande eller avslutsfasen stora delar av vissa matcher snarare än speluppbyggnad. Medan ett lag som har ett högt försvar eller mittplanspress mer sällan är förhindra och rädda avslut. I gengäld, när pressen passeras på ett högt pressande lag (mittfältet är passerat) övergår fasen till förberedande avslutsfas eftersom de rättvända framför mittbackar eller ytterbackar och har goda möjligheter för målchans även om de är långt ifrån målet. 

Ett ytterligare alternativ för faserna är det coachdogge redogjort för på sin blogg (se bild  7 nedan) men denna modell är något mer statisk vilket många gillar av anledningen att den illustrerar något konkret. Att statiska modeller inte alltid är helt tillämpbara i praktiken åsidosätts lite oftare. Just denna modell är snygg och något som absolut kan vara svaret när genombrotts-/etableringsfasen övergår till avslutsfas enligt oss.

Med ovan alternativ är vårt förslag därför att prata om uppspelsfas, genombrotts-/etableringsfas (beroende spelidé), avslutsförberedande fas och avslutsfas. De två sistnämnda faserna ska skiljas genom fasen lagen inte är inom assistytorna eller golden zone men ändå i avslutsfas eftersom denna avslutsförberedandefas statistiskt inte är en avslutsfas men ändå enligt våra två alternativ bör betraktas som avslutsfas mer än genombrott/etablering eftersom målchans skapas inom kort. 

Sammanfattning speluppbyggnad och dess faser

I grunden är de statiska enligt bild 4.1 men vår syn är annan. Spelets skede speluppbyggnad är spelet som inte är kontring eller fasta situationer och därmed försvinner igångsättningsbegreppet. Skedet speluppbyggnad övergår i komma till avslut och göra mål och denna fas kallar vi gärna avslutsfas men skapa målchans fungerar också bra men att prata om faser ger större logik till vart laget anfallsmässigt befinner sig och vi föredrar därför att använda avslutsfas som sista steg i anfallsspelet. Den första delen av spelet sätter ofta igång med en inspark eller liknande men innan det anfallande laget har passerat förstapressen befinner de sig i uppspelsfas. Så långt inga konstigheter.

Därefter tycker vi att beroende på vilken spelidé eller typ av anfallsspel du som tränare väljer ska man skilja på genombrotts- och etableringsfas i form av att genombrott tar mark snabbare och etablering långsammare men mer kontrollerat. Efter denna fas tycker vi att man övergår i avslutsfas men att avslutsfasen bör delas upp i två delar, eller egentligen tre men det tar vi i avslutsartikeln, förberedande avslutsfas och avslutsfas. Den förberedande avslutsfasen är fasen då laget har passerat motståndarens backlinje eller är i position att passera denna och gå mot mål. Skillnaden är att man inte är inne i assistytorna eller golden zone och därför statistiskt inte gör mål i denna förberedande fas. Denna förberedande fas kan även, förutom att passera motståndarens backlinje vara framför försvarande mittbackar eller ytterbackar eller Coach_Dogges Creation/assists V. 

Spelet handlar därmed om hur laget ska passera första press, ska laget därefter etablera sig eller passera vidare snabbt. Därefter, hur gör vi mål? Är vi redan framme i zon för detta eller ska vi ha en strategi för att närma oss assistytorna och golden zone? Praktiken kring detta tar vi i nästa artikel om speluppbyggnad men några exempel när ett 4-3-3 möter ett 4-4-2 ha illustrerats i vår artikel Positional Play.  Nedan avslutar vi sammanfattningen med en video.

Korridorerna

Korridorerna är inte lika missvisande som tredjedelarna. Detta därför att bredden fortfarande kan ange en placering i bredd oavsett motståndarens placering. Djupet är nästan uteslutande beroende på motståndaren p.g.a. vår offsideregel men det är inte bredden. Korridorerna kan även ge möjlighet att reglera spelavstånd inom laget i bredd vilket medför en tydlig tillämpning av just placering i korridorerna. Det finns många andra fördelar med korridorerna, såsom diagonala passningsalternativ, 180-200 graders synfält framåt i planen, lagets kompakthet i försvar o.s.v. Bland annat beskrivs innerkorridoren som den perfekta ytan att exempelvis hitta djupledspassningar från vilket man ofta ser Guardiola utnyttja i sina uppspel där offensiva mittfältare ofta kliver in i innerkorridorer i spelyta 2. Korridorerna har också fördelen att förklara avstånd i sidled samt vinklar i förhållande till placeringar i korridorerna. Ett alternativ är att en spelare i en innerkorridor har djupare vinklar i djupled till både centrala spelare och kantspelare än vad en ytterkantsspelare har vilket medför att innerkorridorerna har en stor fördel. Fler fördelar kring korridorerna finns i en väldigt intressant artikel på  Spielverlagerung.com. 

Problemet med korridorerna är likväl fortfarande att dessa inte är relativa till motståndarna utan statiska. Detta innebär att korridorerna förhåller sig väldigt bra om man ser varje linje för korridorerna som en försvarsspelare i en lagdel i enlighet med bild 8.1. I detta fall blir det anfallande lagets positionering väldigt fördelaktig i innerkorridorerna och den centrala korridoren (se anfallande forwards). Den fördelaktiga positioneringen ter sig bra av tre anledningar. Dels är fyra spelare lika nära varje anfallsspelare vilket gör försvarsspelet svårt eftersom att bestämma vilken spelare som ska plocka eventuell markering eller principen om närmast boll pressar inte är helt självklar. En andra anledning till den fördelaktiga positioneringen är att avståndet till varje försvarsspelare är större än i bild 8.2 eftersom avståndet är diagonalt (hypotenusan) istället för rakt (kateten) om man använder Pythagoras sats för avståndsberäkning. Som förtydligande har alltså försvarande ytterback, mittback, yttermittfältare och innemittfältare både lika långt till anfallande ytterforward men även längre än om anfallande forward stått på korridorlinjen. En tredje är att anfallsspelarna kommer att vara i vinkel till motståndaren när de tar emot bollen vilket ger dem större möjlighet att vända och vända bort en motståndare i ryggen.

Problemet är att det sällan ser ut så i verkligheten utan snarare som i bild 8.2 I detta fall är positioneringen av anfallande forwards fortfarande bra (i generell mening eftersom vi inte har en bollhållare placerad än) men en passning till spelare i innerkorridor är kanske inte det mest fördelaktiga passningsalternativet. I detta fall är central forward fortfarande av de ovanstående två anledningar bra placerad men ytterforwardsen har tappat båda anledningarna eftersom de dels har kortare avstånd till försvararna och dels endast har två spelare närmast till press istället för fyra spelare som i bild 8.1. 

Än värre blir det om laget har en tre-/fembackslinje eftersom de tre centrala korridorens mening i denna aspekt (avstånd till presspelare samt antalet spelare som är närmast i press) fall helt försvinner, se bild 8.3. I detta fall har principerna närmast press blivit tydligare och enklare för försvaren och avstånd till anfallsspelare blivit kortare. Anfallsspelaren kommer dessutom inte att ha någon vinkel förhållande till motståndaren när bollen är mottagen vilket kommer att försvåra djupledshotet.

Alternativ till korridorerna

Ett förslag till lösning är därför att istället göra korridorerna relativa. Detta skulle innebära att laget genom sin uppställning istället anpassar sig till att alltid ha en forward mindre än motståndarens backlinje. Detta av flera syften men främst två. För det första måste laget enligt Marcelo Bielsa, om laget ska uppfylla Positional Play:s grunder, alltid ha en mittback mer än motståndarens forward. Denna spelare ska laget ta från forwards som utgångspunkt. För det andra kommer laget därmed ha en forward färre än motståndarens mittbackar backar och kan då placera denna mellan dessa. Genom att göra detta kommer forwarden att hamna i diagonalt läge mot backarna och därmed utnyttja fördelarna med att hamna i mellan individerna inom en försvarslinje enligt bild 8.1 vid en fyrbackslinje och bild 8.4 om en fembackslinje. 

Vårt förslag är därför att dela upp den centrala korridoren i två om motståndaren har en eller tre mittbackar för att placera motståndaren backar på en korridorslinje och därefter placera anfallsspelarna emellan dessa. Därigenom  uppfyller man både Positional Play grunder och de fördelar som finns kring försvarsprinciper och matematik som redovisats ovan. Till detta kan en instruktion som placera spelarna i korridorerna fortsatt ha en mening eftersom detta blir relativt för varje motståndare.

Korridorerna ger dock inte svaret på om bredden ska ges utanför eller innanför motståndaren utan detta får vara en separat taktisk instruktion som är relativ till motståndaren. Vårt förslag är därför att ytterkorridor alltid ska vara utanför motståndarens yttersta spelare enligt bild 9 där varje korridorslinje motsvarar en försvarsspelare. Ytterkorridoren blir därmed förflyttad till utanför motståndarens ytterback oavsett var på plan denna är. 

Med andra ord tycker vi att korridorerna är relativa och ett bevis på detta är att se Guardiola, Bielsa och Nagelsmanns egna versioner som passar deras spelsystem. Korridorerna eller planindelning som helhet kan därför ses som ett pedagogiskt verktyg för spelare och tränare som därför bör bli relevant för varje lag beroende på dess spelidé och varje tränare bör ha en för sin metodik relativ till motståndet efter hur de väljer att strukturera sina principer till positionering och planens yta. 

Andra begrepp?

Den eftertänksamme tänker kanske nu – men vad heter den yta som uppstår mellan försvarsspelarna inom varje lagdel (bild 11.1). Som komplement till spelytorna är en vanlig position just mellan motståndarna inom försvarsspelande lagdelen. Detta är en attraktiv för att kunna förflytta sig och göra sig spelbar både framför och bakom motståndarnas lagdel samt för generellt djupledsspel och uppspel. Även vid användning av så kallade bindningar som finns i Positional Play och schack är denna yta högst relevant. Beroende på pressen på bollhållaren kan denna positionering därefter utnyttjas genom att möta framför eller bakom utgångspositionen. Vi kommer att diskutera dessa begrepp mer i artiklar kring spelbarhet. 

Positioneringen mellan lagdelar och 3-4 försvarsspelare kallas för att “spela i boxen”, “fickan” eller i “hålet”. Ytan som uppstår mellan försvarsspelarna i varje lagdel kallas för gaps, öppningar eller lucka skulle kunna vara ett svenskt alternativ och annars används termen bryta linje för att passa, dribbla eller driva förbi en lagdel eller presslinje.

I vår mening är dessa avstånd eller ytor minst lika viktiga som spelytorna eftersom de specificerar en mer definitiv position relativt till motståndaren. Ett förslag är därför att arbeta med relativa korridorslinjer och på så vis prata om korridorerna i relativ mening. Därmed kan varje yta mellan motståndarna definieras som inner-, ytter- eller central korridor. Till detta kan man kombinera med spelyta. Vad skulle i sådant fall exempelvis spelyta 3 i höger central korridor innebära? Jo först skulle det innebära att det finns en linje mer eftersom vi har en linje per försvarsspelare d.v.s. 5 backspelare. På så vis syftar vi här på ytan bakom och mellan central mittback och höger mittback enligt bild 13.

Den klurige inser då att det blir olika korridorer bakom varje lagdel om de inte är strukturerade på samma sätt och ja, det stämmer, och detta är endast ett förslag. I praktiken tror vi att man kan lösa detta på andra sätt exempelvis genom att prata om fickor för varje lagdel.

Andra principer eller grunder

I anfallsspelet idag pratar vi om en hel del andra begrepp i samband med speluppbyggnad som vi inte nämnt här. Vi vill därför påpeka att denna del kommer att vara återkommande i våra andra artiklar och många av dessa andra begrepp kommer att lyftas i vår artikelserie om Positional Play. 

Vidare har vi även alla de begrepp som i sammanhanget får inkluderas i andra grunder men som också kan användas i annan fotboll än den som kallas Positional Play. Begrepp som återmobilisering, Guardiolas 15-passningsstrategi, kort-lång-passningsstategier, överbelastning, rytmanpassning till spelet, med många flera… samt ungdomslandslagets passningsprioriteringar och spelbarhetsprinciper som vi inte diskuterar här men som kommer att tas upp i senare artiklar. 

 

Sammanfattningsvis har vi nu illustrerat en teoretisk diskussion kring grunderna i anfallsspelet och avser framöver att ge mer praktiska exempel på anfallsspelet. Som vanligt vill vi gärna ha feedback på artiklarna. Vad tycker ni?