“Talang” – därför letar vi efter fel spelare!

För att veta vad vi ska leta efter måste vi veta vad bra spelare är. Detta är en fortsättning på artikeln “Vad är talang?”

Vi lämnade förra artikel på detta tema – Vad är talang? – med kvarstoden av vad naturbegåvning är och vi fick även frågan i kommentarsfältet om vilka spelare man kanske bör leta efter. Vi avslutade förra artikeln med att besvara följande frågor på om spelaren är intressant för framtiden:

Är nivån konstant som spelaren uppnått eller finns det mer att ge?

Ser vi alla spelarens egenskaper under vår kartläggning och vet på så sätt att spelaren har rätt inställning, passion för fotboll, träningsvilja, målmedvetenhet, motgångshantering m.m.?

Hur reagerar spelaren i en ny omgivning? Om spelaren har mer att ge i form av potential utifrån den nuvarande nivån samt om spelaren bedöms på rätt grunder för att utvecklas och inte bara det som syns.

I denna artikel tänkte vi fördjupa oss i frågorna kring naturbegåvning och vilka spelare som är intressanta av olika anledningar samt gå in lite mer på forskning på området runt om talang och expertkunskap samt lite egna reflektioner. Vi hoppas även på att få en del diskussioner framöver i forumet kring denna artikel då det finns många som kan betydligt mer än oss om ämnet. 

Vad folk som kan en del på området tycker

Det finns många åsikter i detta ämne och det är inte sällan man slås av diskussioner kring om mitt barn ska bli något måste hen in på en akademi och träna minst fem gånger per vecka i tidig ålder. Denna förutfattade mening är tillbaka där vi var i artikeln Klyschor – detta är inte sant! av anledningen att detta inte är sant. Det vi däremot vet är att akademier tränar mer än andra föreningar och det finns ett tydligt samband mellan träningsmängd och framgång men det är inte hela sanningen…

10 000-träning och medveten träning i olika miljöer

En sportjournalist och författare vid namn Malcolm Gladwell skrev 2008 en bok vid namn Framgångsfaktorn som skapar vinnarna som handlar om att förutom “talang”, krävs hårt arbete i ungefär i 10 000 för att bli framgångsrik i ett ämne. Gladwell hade hittat denna “regel” i en studie ledd av Anders Ericsson, professor i expertkunskap, vid forskning på violinister. Ericssons forskning handlade om att vid en studie på personer som blivit professionella eller absoluta toppskiktet inom ett ämne, idrott eller bransch ofta hade lagt mer är 10 000 timmar på att förbättra sig. I vissa fall krävdes det uppemot 20 000 timmar och tiden varierade också från person till person. Ericsson har stött på en del kritik av sin studie, främst kring uppskattningen och variation i träningsmängden som krävdes från person till person men Ericsson själv menade inte att 10 000 timmar kunde användas i någon nämnvärd mening men att det kunde vara en riktlinje. Gladwell gjorde sin egen teori med just 10 000 timmar i fokus. Något han senare har medgett var felaktigt men gjorde för att skapa en stor diskussion. För att sätta detta i ett perspektiv behöver ett barn för att uppnå 10 000 timmar av träning träna 20 timmar i veckan från 8-18 år eller 10 timmar i veckan 3-23 år. 

Ericsson har i sin bok PEAK förklarat bakgrunden till hans och andras forskning på experter i alla områden. Ericssons uppfattning är att alla kan bli bättre på allt om de bara tränar. I vissa grenar måste specialisering ske tidigare och i vissa fall kan genetik hindra att man lyckas till yppersta elitnivå men att alla kan nå väldigt långt om de bara ger tid på förbättrande. Hans forskning fokuserar i stort på utvecklingen av färdigheter och inte mycket på varför vissa individer blir bättre än andra utanför utvecklingen av färdigheter men är av övertygelsen att i princip alla kan nå väldigt långt även om det såklart finns begränsningar. Hans uppfattning är att man däremot måste skilja på medveten träning (deliberate practice) och naiv träning. För att bli expert på något krävs inte endast hårt arbete i form av uppemot 10 000 timmar utan även att träningen är medveten eller riktad mot det du ska förbättra.

Medveten träning sker enligt Ericsson när “eleven” ges uttryckliga instruktioner om den bästa metoden/tillvägagångssättet av en coach som ger direkt informativ feedback och kunskap om resultatet av deras prestation och repeterar samma eller liknande uppgifter.

En tolkning av Ericssons forskning är därför att exempelvis spontanfotboll på gatan inte nödvändigtvis lär spelaren att spela organiserad fotboll inkluderande taktik som kommer att kunna göra spelaren till fotbollsproffs. Spelaren kan såklart övergå till organiserad fotboll men detta återkommer vi till. Denna syn är idag tydlig då vi skiljer på exempelvis futsal och organiserad fotboll men även på street football som har blivit en egen gren i förorterna i t.ex. Frankrike, Nederländerna m.fl.

Naturbegåvning då?

Ericsson är tydlig med sin syn på vissa naturbegåvningar. I sin bok refererar Ericsson till tron på naturbegåvning och att lära sig instrument. Genom historien har man trott att absolut gehör, (fenomenet som innebär förmågan att uppfatta och ange exakta tonhöjder utan en referenston) inte kan tränas upp utan är medfött vilket man trott finns bland 1 av 10 000 personer. Att absolut gehör skulle vara en medfödd talang motbevisades av japanen och violinisten Shinichi Suzuki. Suzuki valde att starta en skola där han tog in icke utvalda barn i tvåårsåldern till en musikskola som syftade till att lära barnen instrument.  Efter fyra år hade 24 av 24 barn absolut gehör. Metoden för musikinlärning är idag känd som Suzukimetoden. Vidare menar Ericsson även att det i efterhand har visat sig att underbarnet, Wolfgang Amadeus Mozart, inte själv skrev sina verk de första åren av sitt liv. Det har även konstaterats att Mozart far, violinisten och kompositören Leopold Mozart som dessutom var intresserad av musikinlärning, i efterhand har skrivit Mozarts första verk (genom handstilsanalys) samt att han även sett till att Mozart fick absolut gehör. Mozart var därmed fantastiskt men inte p.g.a. medfödd talang och inte riktigt så tidigt som man tidigare trott, enligt Ericsson.

Genetik eller miljö

I motsats till Ericsson tar journalisten David Epstein, som bl.a. skrivit böckerna The sports gene och Range i boken The sports gene, upp det motsatta, d.v.s. genetik och idrott. Epsteins bok är en undersökningen av varför vissa typer av geografiska orter eller individer lyckas i vissa idrotter. Epstein har bland annat jamaicanska sprinters och kenyanska löpare som exempel där han hävdar att genetik är en stark och nästan helt avgörande faktor för om en idrottare ska lyckas i vissa sporter. Slutsatsen av boken är dock att vi idag inte kan mer om genetik och idrott än att om vi ska testa en person innan vi vet något om denne för att exempelvis se om denne är snabb eller uthållig kommer vi med större sannolikhet veta svaret bara genom att låta personen spring eller löpa. Vi vet alltså inte tillräckligt mycket om genetik för att kunna avgöra till 100% vilka faktorer som avgör en persons egenskaper. 

Vad Epstein däremot påpekar är att 10 000 timmar inte gäller för alla personer utan om det finns bra genetiska förutsättningar för en gren eller idrott, även om vi inte kan mäta det, kommer det göra att den personen kommer att uppnå resultat snabbare än en person som inte har lika bra genetiska förutsättningar.  

Vidare studerade Epstein väldigt fysiskt och specifika idrotter där fysiska attribut såsom snabbhet, längd, uthållighet eller styrka är största delen av sporten såsom sprint, basket, långlopp eller strongman. En analys som läsare av boken kan göra är att en komplex sport såsom fotboll kan inga paralleller dras eftersom världens bästa fotbollsspelare de senaste åren har varierat i både längd, vikt och form på otroligt varierande sätt (Ronaldo, Messi, Modric). Denna analys delar även Ankersen som i sin bok The Gold Mine Effect gör uppskattningen att endast 4% av en befolkning kan ha genetiska förutsättningar som hindrar dem från att bli fotbollsproffs. Detta eftersom sporten är komplex.

Epstein gör däremot intressanta dykningar inom idrott och genetik som bl.a. tar upp den danska professorn i fysiologi och sport science samt fotbollstränaren Jens Bangsbos forskning på fotbollsspelares återhämtningsförmåga efter vilka muskelfibrer som en spelare har överrepresenterade av. Bangsbo menar att fotbollsspelare som har mer röda muskelfibrer har en längre återhämtningsförmåga som man måste ta hänsyn till vid periodisering av träning. Motsatsen är de spelare som har fler vita muskelfibrer som i sin tur kan och ofta behöver träna mer. 

Ericsson och Epstein har debatterat olika sammanhang där båda exempelvis har haft exemplet “naturbegåvningen” och höjdhopparen Donald Thomas som exempel för sin övertygelse. Thomas var en basketspelare som övergick till höjdhopp på ett drygt år och därefter vann VM-guld i höjdhopp. Epstein använder å ena sidan historien som ett typexempel på en idrottsutövare som inte behöver lång tid för att bli bra på något eftersom Thomas hade den perfekta genetiken för att hoppa högt (man kan mäta hälsenans styrka och Thomas hade bra förutsättningar). Å andra sidan menar Ericsson att detta exempel stärker sin forskning eftersom man vet att Thomas stora intresse var basket och där låg även hans passion. Thomas intresse låg framförallt i att dunka och gjorde detta på olika sätt. Han var alltså helt beroende av att ha en bra spänst vilket han också fick efter att ha tränat basket i hela sitt liv. Eftersom steget till höjdhopp inte är jättestort när hoppförmågan är utvecklad menar Ericsson att träningen varit stor och dessutom medveten för ändamålet. Basket kan i detta fall inkluderas i den medvetna träning som krävs för att uppnå utveckling eftersom grundförmågan är densamma i dunkspecialisering och höjdhopp.

Epstein har senare utvecklat sin syn och i boken Range menar han att i flera idrotter, främst lagidrotter, har genetik ingen avgörande betydelse utan principer som sampling period, quality match och senare specialisering är viktigare. 

Epstein förklarar sampling period som den tid en person spenderar med att prova på olika saker innan den vet vad den vill lägga ner mer tid på. Detta i sin tur skapar en bättre quality match. Quality match är en term ekonomer använder för att beskriva nivån på hur någon passar mellan det den gör och vem de är, deras förmåga och anlag. Epstein menar att många av de framgångsrika musiker eller “underbarn” som tidigt blivit expert på ett instrument går igenom sin sampling period snabbare än andra och å på så vis snabbare hittar sin match och “rätt” instrument tidigt. Höjdhopparen Thomas kan därför också beskrivas som en quality match där hans förmåga (många års träning av att hoppa högt och dunka) och anlag (genetiska förutsättningar i form av en stark hälsena) passade perfekt. Det han missade i skills genom en lång sampling period genom att specialisera sig senare togs istället igen i en bra quality match.

Vad forskare är relativ överens om idag gällande genetik och miljö är att personlighet består av ca 50% ärftlighet och 50% från vår miljö. Man kan ju då tro att vi styrs av våra gener i yngre år och senare påverkas mer och mer av miljön vi lever i men det har visat sig vara precis tvärtom. Vi påverkas av vår omgivning i större grad i yngre år och blir mer och mer ledda in på det vi är trygga i senare ålder vilket innebär att genetiken har större vikt i senare år än tidigare. Detta talar för att specialisering bör ske i senare år sett till även personlighetsforskning eftersom en idrottare lätt kan specialisera sig fel sett till sina anlag.

Talang borde vara att hitta vilken genetisk fördel någon är bäst på och sen satsa på det. Då är inlärningsmöjligheterna maxade och förutsättningarna riktigt bra för att lära sig något på kort tid. Om en person får in en genetisk matchad gren tidigt är det ju ännu bättre. Senare specialisering i komplexa idrotter är därför viktigt av aspekten att man ska veta vad ens gener ger bäst utväxling i för sport.

Fostra talang genom tidig manipulerad naturbegåvning

Vad skulle ni säga var den avgörande faktorn till att tre systrar, från föräldrar som inte var schackintresserade eller bra på schack, blev världselit?

László Polgar, som under sina studier intresserat sig för intelligens och naturbegåvning hade efter att ha studerat 400 olika “genier” dragit slutsatser att expertkunskap inte är resultatet av gener utan utbildning och träning och ville visa detta genom att själv utbilda sina barn till experter. På 70-talet sökte László Polgár via en kontaktannons upp en kvinna som var villig att testa detta och hittade sin fru Klara vilket blev starten på ett experiment som skulle pågå i decennier. Polgar-familjen hemskolade och specialutbildade sina döttrar i matematik, språk och schack. Att det blev just schack som döttrarna specialiserade sig i menar den äldsta dottern Susan berodde på att hon tidigt hade schackpjäser runt sig och såg de som sina leksaker. Den yngsta dottern Judit menar också att det var ett självständigt val från hennes sida och berättar hur naturligt det var för henne att vilja spela och lära sig spela schack i tidig ålder i den miljön hon befann sig i.

Polgar var av uppfattningen att det egna valet och ett starkt intresse var en nyckelfaktor för att kunna bli expert inom något. På så sätt riskerar man inte i lika stor grad att hamna vid någon form av mättnad eller ointresse som kan hända vid tidig specialisering. Polgar menade att genom att introducera i detta fall schackpjäser, som leksaker, kan det senare leda till intresset för vad de egentligen är till för. 

De tre systrarna Polgar blev alla exceptionella schackspelare. Susan Polgar lyckades som 17-åring bli första kvinna att kvala in bland männens världsmästerskap (men nekades att delta av regeringen) och rankades #2 i världen bland kvinnliga schackspelare. Sophia Polgar rankades #6 i världen i samma kategori och Judit Polgar räknas idag som den bästa kvinnliga schackspelaren genom tiderna. Systrarna gjordes populära genom Geoff Colvins bok Talent is overrated och används idag som ett exempel på att nå expertnivå är ett resultat av mycket medveten träning och tidig specialisering och inte naturbegåvning. Bakgrunden går att se här och Judit Polgar delar med sig av sin uppväxt i sitt Ted talk.

En slutsats som Ankersen, Epstein, Ericsson men även Tom Byer och Carol Dweck som vi skriver om nedan, alla verkar vara överens om är att glädje och inre motivation är en avgörande faktor. Vissa, som Byer, Polgar och delar av Ericssons forskning, menar att genom att manipulera omgivningen och miljön tidigt kan barn snabbt skapa sig ett intresse och kompetens vilket ger en god spiral för ytterligare motivation, glädje och kompetens och detta stämmer även överens med Ankersens slutsatser om kulturens påverkan på den potential som finns överallt.

Olika inlärningsmiljöer krävs för olika expertområden 

Epstein menar att delar av Ericssons forskning om medveten träning och Polgar-experimentet förbisåg att träning som behövs för att nå expertnivå är annorlunda inom olika branscher och inlärningen och typen av träning som krävs ser väldigt olika ut beroende på vilket bransch som man försöker bli expert inom.

Gary Klein, psykologiprofessor och ledande inom forskning för beslutsfattande under press, visar i sin forskning att en gemensam nämnare för flera experter i olika område är att de instinktivt känner igen familjära mönster som de lärt sig genom specialisering i sitt ämne. Klein har bl.a. studerat brandchefer som fattar livsavgörande beslut i samband med farliga bränder och grandmasters i schack och hans undersökningar visar att runt 80% av deras beslut fattades instinktivt och inom sekunder. När Klein studerade flottans högsta rankade beslutsfattare vars jobb bl.a. är att undvika monumentala diplomatiska katastrofer (som att skjuta ner fel plan) märkte han att 95% av besluten gjordes genom att instinktivt upptäcka ett mönster och ta det första beslutet som kom att tänkas på vid pressade beslut.

Daniel Kahneman, ekonom och psykolog som bl.a. skrivit Thinking fast and slow fick fram raka motsatsen i sin forskning när han studerade experters beslutsfattande. Han menade att experters erfarenhet nödvändigtvis inte hade hjälpts av ökad erfarenhet och specialisering, snarare kunde det göra det värre eftersom den typen av erfarenhet kan skapa självförtroende men inte alltid skicklighet att förutse vad som ska hända härnäst med liknelsen “ge en hammare till ett barn och allt ser ut som en spik”. 

Vänlig inlärningsmiljö

När Kahneman och Klein slog sig ihop för att undersöka hur de kunde komma till så olika slutsatser visade det sig att erfarenhetens roll helt berodde på området som experten verkade inom. Det visade sig att mer fokuserad erfarenhet och träning (specialisering) leder till bättre specialister inom ett smalt ämne som schackspelare, golfspelare, brandmän eller musiker inom klassisk musik men det stämmer inte alls inom bredare och mer komplexa ämnen som politik, finans eller lagsporter. De kom fram till att en experts beslutsfattande och erfarenhet var annorlunda för olika inlärningsmiljöer och drog paralleller till det som psykologen Robin Hogarth kallade vänlig eller ond inlärningsmiljö (kind or wicked learning environment).

Enligt Hogarth innebär en vänlig inlärningsmiljö just vänlig eftersom den som lär in garanterat blir bättre av medveten träning och repetition eftersom insats och utfall i hög grad stämmer överens, och detta stämde väl överens med Kleins forskning där en sådan egenskap som instinktiv mönsterigenkänning är nyckeln eftersom förutsättningarna ser likadana ut varje gång. En jämförelse kan vara hur ett golfslag successivt kan förbättras med justeringar och ständig korrekt feedback. Om slaget går slaget för långt, kort, höger eller vänster kan detta lätt observeras och rättas till för att förfina beslutsfattandet och motoriken genom år av medveten träning för att till slut nå expertnivå. Golf eller schack som Polgar-systrarna specialiserade sig i är ett typexempel på en vänlig inlärningsmiljö som gynnas av tidig specialisering och mängder av medveten träning vilket går helt i linje med Ericssons tankar. 

Psykologerna och schack-specialisterna Fernand Gobet och Guillermo Campitelli har undersökt saken i schack och upptäckt att chanserna för att uppnå internationell stormästarnivå inom schack gick från 1 på 4 till 1 på 55 om man inte hade börjat med intensiv träning innan man var 12 år.

Ond inlärningsmiljö

Kahnemans forskning stämmer å andra sidan överens med en ond inlärningsmiljö. Ond eftersom det kan vara svårt att dra en slutsats och ge feedback kring orsak och verkan i en prestationsmiljö. I en ond inlärningsmiljö är lösningen ofta oklar, situationen kan variera kraftigt från gång till gång och feedbacken behöver nödvändigtvis inte vara uppenbar och kan t.o.m. vara fel. Fotboll är ett typexempel på en ond inlärningsmiljö där en situation aldrig är exakt den andra sig likt. Ibland kommer pressen från höger och ibland från vänster, ibland är medspelaren spelbar och situationen kan lösas genom en passning och ibland är medspelaren markerad och ett snabbt beslut måste fattas att istället dribbla eller driva. I en situation där ett bolltapp har skett är det många anledningar som kan vara orsaken. Just denna komplexitet har vi tidigare skrivit om varför det är så svårt att se rätt egenskap hos en spelare vid en följd av flera beslut eftersom det felaktiga beslutet (ett dåligt avslut) kan vara det du ser som tränare men detta föranleddes av 10 tidigare mycket bra beslut (löpningen, öppna ytan, mottagningen, kroppspositioneringen). 

Det kan vara svårt att förstå problemet och göra rätt analys av vilket beteende som behöver ändras av spelaren eller laget, både som utövare i sporten men även som tränare. Att ge rätt feedback kan vara en utmaning även för de bästa tränarna eftersom det finns många faktorer och parametrar att ta hänsyn till. Passningsövningar där spelarna passar från A till B till C o.s.v. är därför ett vanligt sätt att göra inlärningsmiljön mindre komplex och omvandla träningen från en ond till vänlig inlärningsmiljö, vilket Kahneman och Epstein menar inte stämmer överens med den träning som krävs för exempelvis fotboll. 

Vi och många andra menar därför att denna typ av 10 000 timmar och medveten träning inte är lika tillämpningsbar i fotboll eftersom situationerna är för komplexa för att kunna ge rätt konstant feedback som Ericsson menar är en nyckelfaktor i medveten träning. 

Teorierna kopplade till fotboll på riktigt

Tidig teknik-specialisering i fotboll

Som vi skrivit i den tidigare artikeln samt forskare menat i ovan är fotboll en ond inlärningsmiljö samt en komplex sport och bör därför inte specialiseras i alltför tidig ålder. En motpol av denna åsikt är Tom Byer. Byer, är en amerikansk “tekniktränare” som idag jobbar inom bl.a. Japans och Kinas fotbollförbund. Byer startade med att bli introducerad för Coerver-metoden och skapade sedan sin egen variant som slagit stort i Japan och han menar själv att han lagt grunden för den tekniska fotboll som Japan gjort sig känd för. Han hävdar att teknik (bollkontroll snarare än att utföra vissa färdigheter eller fotbollsaktioner i en matchsituation) är grunden för att skapa talanger eftersom det ger tidig kompetens och därför fortsatt hunger för utveckling.

Byer har studerat de bästa fotbollsspelarna som Messi, Ronaldo, Hazard och Pogba och menar att de alla har två saker gemensamt. Delvis att de alla startat fotboll tidigt (mellan 2-5 år) och att de alla hade föräldrar eller syskon som var extremt uppmuntrande och gav förutsättningarna för att spela mycket fotboll tidigt. Byer har själv ett pågående “Polgar-experiment” och har sedan hans egna barn föddes haft massor av olika bollar liggandes i hemmet och på så vis manipulerat miljön och omgivningen för att främja tidig bollkontroll (Tom Byers YouTube-kanal).

Han säger själv att han inte gett sina barn några instruktioner mer än att behålla bollen istället för att sparka iväg den. Vilket han menar är en viktig faktor för att utveckla exceptionell teknik tidigt och han säger att det största misstaget föräldrar gör är att stå och passa bollen med deras barn vilket leder till barn vänjer sig att sparka bollen och springa efter den istället för att skydda och ha bollen nära sig. Byer menar även att en förutsättning för att bli expert är att få in många timmar med bollen tidigt men framförallt menar Byer att genom tidig introduktion för bollar går det att få barn att se bollen som sin favoritleksak vilket leder till en glädje och kompetens att vilja fortsätta leka med bollen. Detta menar han ger en god spiral som följer barnen genom deras fotbollskarriärer som gör att när de startar med organiserad fotboll får de automatisk mycket tidig uppmuntran eftersom de redan är tekniskt bäst i gruppen. Det leder till att andra spelare vill vara i samma lag, att barnet får fler passningar, får ta frisparkar och blir den som tränaren låter visa när det var dags att demonstrera en fint vilket skapar en glädje kring sporten och ens prestation.

Barn som bli bra på något tidigt tycker ofta detta är roligt. Att tycka något är roligt innebär ofta att man blir bra på något. Att bli bra på något leder till att man tycker det är roligt. Detta är talang i viss mån enligt oss. Kan detta innebära att utveckla en tidig kompetens för något snabbt kan leda till ett ökat intresse och inre motivation?

Genetik och spelförståelse inom fotboll

En vanlig uppfattning verkar vara att spelförståelse skulle vara en medfödd begåvning som spelare antingen har eller saknar, men forskning och vi menar att spelförståelse i större utsträckning är ett resultat av all träning och aktivitet. Forskning pekar som vi nämnt tidigare också på att en varierad träning och lek i yngre åldrar skapar en god spelförståelse oavsett vilken sport som specialiseras i senare i livet. 

Basketspelaren Steve Nash som två gånger blev vald till NBA:s mesta värdefulla spelare rörde exempelvis inte en basketboll förrän han var 13 år och spelade mycket fotboll i yngre år där han lärde sig vissa aspekter av spelet som han senare hade nytta av i basketen. Detta mönster kan vi se i flertalet liknande fall där spelare tar med sig erfarenheter från andra sporter. Just att ha något att jämföra med kan vara grunden i sig. Johan Cruyff beskriver i sin biografi att han spelade baseboll som ung vilket gav honom massor av fördelar för att förutse positionering i nästa drag även inom fotbollen.

En annan intressant aspekt är en studie som lät fotbollsspelare få se klipp från olika matcher där sekvenserna pausades och där spelaren därefter skulle gissa vad som hände sedan. Det visade sig då att de spelare som hade spelat på högre nivå hade i mycket större utsträckning förmåga att förutse vad som skulle hända vidare i klippen efter pausen än spelare som spelat på lägre nivå.

Spelförståelse hör ihop med flera olika begrepp inom kognitiv psykologi som perception (söka och ta in information) chunking (sortera information effektivt) och working memory (den process som kopplar ihop en kunskap med beslutsfattandet) och detta är delar av vad som utgör en god spelförståelse. Genom träning och repetition i spelorienterade miljöer sorteras erfarenheter till kunskap samtidigt som ens kognitiva förmåga blir effektivare på att ta in och bearbeta information på planen. 

Ett exempel skulle kunna vara en mittback som ska välja om han ska falla, följa löp eller stå högt med sin backlinje. Information som finns att ta in för mittbacken är oändlig på en fotbollsplan. Genom att repetera momentet ofta med all information tillgänglig blir spelarens förmåga att uppfatta, söka och ta in information (perception) och sortera relevant information (chunking) bättre och på så vis också vilken information och referenspunkter som är mest relevant för om spelaren ska stå kvar eller falla. Som pressen på bollhållaren, djupledshotet eller var övriga medspelare i backlinjen befinner sig. Det innebär alltså inte att de bästa spelarna som Messi inte bara har en överlägsen förmåga att scanna och ta in information utan han även är skickligare på att sortera den informationen effektivt och vet vilka faktorer som är avgörande för ett beslut.

Detta medför att spelare som ständigt tar rätt beslut och ser vad som ska hända på planen lätt framstår som de har en medfödd spelförståelse när de helt enkelt tränat upp den genom att ha upplevt liknande situationer hundra eller tusentals gånger och lärt sig ta in och filtrera bland informationen.

Den kognitiva förmågan ser olika ut hos alla och präglas till viss del av arv men hur stor del av denna förmåga som är genetisk har det gjorts för lite forskning om (knuten till sport), men att spelförståelsen går att träna upp råder det inget tvivel kring och vi menar att spelförståelsen till större del är ett resultat av träning.

Fotbollstränaren och tänkaren Juan Manuel Lilo har en annan aspekt kring spelförståelse och menar att en spelares spelförståelse inte är bättre än vad spelaren har teknisk kapacitet att utföra ett visst moment och säger i ett känt citat:

There must be cases of players who can understand but can’t play? Players who see a pass but don’t have the technical ability to play it. Then what? That doesn’t really happen. Qualities go together. Naturally, you see the passes you can make; if you can’t make them, you stop seeing them. You’re calling it technical ability but what you really mean is ‘execute well’. If a guy executes a pass badly, his ability to see it shuts down; his organism alters. Ronald Koeman could see a teammate, [Hristo] Stoichkov, 70 metres away. Why do you think he could see it? Just because he could see it or because he knew that with his foot he could reach it? A guy who knows that he can place a ball 75 metres, opens up his perspective to do that. It’s not even conscious. It is, though, a product of what you are, what you have been, your evolution and your context. 

Lilo menade alltså att en spelare som kunde slå en passning på 70 meter också kunde se möjligheten och att ens spelförståelse hänger ihop med dennes tekniska förmåga och ens samlade kunskap, erfarenheter och färdigheter och att detta skapar en spelares förmåga att utföra aktioner på fotbollsplanen. Denna syn utgår ifrån en teori inom icke-linjär pedagogik som kallas dynamisk systemteori som menar att en människa är ett komplext dynamiskt system och rörelsebeteendet är ett resultat av komplexa interaktioner mellan många olika delsystem i kroppen, uppgiften och miljön. Lilo och förespråkare för denna teori menar att alla delar av ens kunnande och färdigheter hör ihop och  går inte att separera från varandra och att spelförståelse är beroende av teknik och vice versa.

Ett vanligt exempel på denna frågeställning är vad som gör en spelare snabb på fotbollsplanen? Är det den som springer snabbast eller den som vet när och var den  ska springa? Huruvida fotbollsaktioner kan separeras och delas in i delar för att sättas ihop som teknik, spelförståelse, fysik och psykologi är en ständig debatt. De flesta fotbollsförbund och ledande fotbollsteoretiker i världen verkar vara överens om att fotbollsaktionens delar hör samman. Detta gör diskussionen om spelförståelse eller teknik är genetiskt mindre betydelsefull eftersom alla moment samspelar och utvecklas ihop och därför kan kompenseras för. Det som spelaren brister i teknik kan kompenseras med en bättre spelförståelse o.s.v.

Ankersen och Epstein menar också att det inte går att förutse eller hänvisa till någon sportgen och även om det skulle vara möjligt skulle det vara svårt att veta vilken relevans det skulle ha på en spelares prestation i helhet eftersom många faktorer spelar in för att bli en elitidrottare.

Vi kan därför tycka att en spelare kan födas med olika fysiska genetiska fördelar men eftersom en fotbollsspelare varierar så mycket i typ, spelar fysiska genetiska fördelar ingen eller åtminstone en väldigt liten roll. Eftersom en fotbollsspelare kan ha begränsningar i vissa aspekter som kan vara styrkor på andra sätt behöver inte den fysiska genetiken begränsa en fotbollsspelare. En jämförelse skulle därför kunna vara hur världens starkaste man sett ut de senaste 20 åren eller bäste maratonlöparen och jämföra dessa med de senaste 20 årens bästa spelare Messi x 6, Ronaldo x 5, Modric, Kaká, Cannavaro, Ronaldinho, Sjevtjenko, Nedved, Ronaldo(den riktige, Owen eller Figo. Variationen är ganska slående och vi ser gärna den som hittar ett genetiskt mönster på dessa spelare =)

På frågan om en spelare kan födas med spelförståelse svarar vi därför såhär:

Nej spelförståelse är för komplex och genetik utesluter knappt ingen. En bred samplingsperiod ger större bas och fler moment som utgör mer kunskap. Detta är en av anledningarna till att spontanfotboll inte ensamt leder till fler fotbollsproffs eftersom detta inte är samma fotboll som spelas på arenorna. Däremot kan denna spontanfotboll i samband med organiserad träning ge mycket bra förutsättningar till en elitkarriär. Mycket av komplexiteten i frågan kan därför sammanfattas i denna video samt modell.

Frågan är då om det finns mentala eller psykologiska faktorer som kan vara avgörande för en spelares utveckling. Kan en spelare födas med en vinnarskalle eller ett driv?

Vad är vinnarskalle och går det att födas med en?

När tränare ska beskriva specifika särdrag eller egenskaper hos de spelare de utvecklat som slagit igenom verkar många åsyfta samma sak, “X hade vinnarskalle”. Vad som menas med vinnarskalle är luddigt. Vissa tycker det hör ihop med att vara arg och förbannad efter en förlust, andra menar att det hör ihop med att alltid ge 100% oavsett om det är rolig lagaktivitet eller spel 7v7 och en del säger att det är ett driv av att hela tiden utvecklas och bli bättre.

Carol Dweck, professor i psykologi, har i sin bok Mindset en teori kring framgångsrika personers syn på utveckling. Dweck skiljer på dynamiskt (growth) och statiskt (fixed) mindset. Statiskt mindset innebär att en person ser sig själv som en statisk figur i utveckling där intelligens, förmågor, kreativitet eller annat är statiskt eller svårt att påverka. Personer som har statiskt mindset tror inte att de kan utveckla vissa egenskaper vilket gör att de ofta antar utmaningar och tolkar misslyckande som ett svar på deras nivå istället för en möjlighet att lära sig eller utmana sig själv. En person som har ett statiskt mindset har därför lättare för att välja utmaningar som denna kommer att lyckas med för att på så sätt kunna vinna och bekräfta sin förmåga istället för att välja utmaningar som kräver att personen misslyckas eller förlorar. Detta medför på sikt därför att personer med statiskt mindset fastnar i utvecklingen eftersom de sällan tar på sig utmaningar som bekräftar deras förmåga som låg genom ett misslyckande. Vidare har dessa personer lättare att därför beskylla sämre resultat och misslyckande på yttre faktorer eftersom “de vet” att de egentligen är bäst eller smartast inför en viss utmaning, en statisk syn.

Ett dynamiskt mindset är tvärtom. Dessa personer ser på misslyckande och utmaning som en del i en process för att bli bättre. Dessa personer inser att misslyckande och motgång är en del i en inlärningsprocess vilket gör att de triggas av att anta utmaningar för att lära sig. Personer med dynamiskt mindset tror därför att de kan vinna över personer som är bättre än de själva eftersom de inte ser förmåga som en statisk nivå utan ser prestationen som den huvudsakliga grunden till ett bra resultat. 

Ett mindset kan också ändras eller formas med tiden. Vi skrev i artikeln – Vad är talang? – att en spelare som får talangstämpeln därför kan bli förstörd och misslyckas efter att ha blivit uppsnackad som talang och att ha framtiden framför sig, “talangfällan”. Anledningen till denna tro ligger i just att spelare kan ha eller få statiskt mindset av en sådan kommentar som gör att deras syn på att träna hårt på kommande träning eller om de inte uppnår det förväntade i en match kan beskyllas på yttre faktorer. Detta gör att en sådan spelare riskerar att hitta andra faktorer än sig själv vid tillfälliga misslyckanden vilket gör att spelare riskerar att hämmas i sin utveckling och spelare i motsats, väljer att kämpa vidare, ofta går om dessa spelare i framtiden. Detta är någon man tyvärr ser konstant på elitnivå 15-21 år där väldigt få spelare är ungdomslandslagsspelare från 15 år upp till A-landslaget. Detta behöver såklart inte endast bero på mindset då utveckling kommer i olika former för olika spelare, vilket också är Epsteins och svenska fotbollförbundets syn på varför vi inte ska specialisera för tidigt, eftersom vi inte vet vem som utvecklas i olika ålder.

Hur mycket ett statiskt mindset går att utveckla till ett dynamiskt råder det delade meningar om. Dweck säger att det går att se så tidigt som vid 3-4 års ålder om ett barn uppvisar mer av ett dynamiskt eller statiskt mindset genom att se hur barn reagerar på misstag men genom att jobba med olika strategier kan ett mindset formas i båda riktningarna. Enligt Dweck utvecklas ett dynamiskt mindset främst genom att berömma ansträngning och intention kopplat till lärande och utveckling snarare än någons nuvarande förmåga eller “talang”. Hon menar att en vanlig missuppfattning kring utveckling av ett dynamiskt mindset är att tro att det räcker med att ge beröm och ett “bra jobbat” för ett försök. Dweck menar att ansträngning och beröm måste kopplas till lärandet och utveckling där inläraren ser en utveckling av den ansträngning som lagts ner och inte bara får beröm för ständigt misslyckande försök som inte leder någonstans. 

Dweck hänvisar till ett antal undersökningar som visar möjligheterna att utveckla ett dynamiskt mindset men en metaanalys (en studie av studier) som gjordes så sent som 2018 visar att effekten av större medvetna ansträngningar som gjorts på att utveckla ett dynamiskt mindset hos skolelever visar på endast små förändringar. 

Psykologen och författaren, Angela Lee Duckworth, som har skrivit boken Grit menar att de personer som kommit längst eller stannat i militär, säljer bäst, bäst i matematik-klassen inte har gjort detta för att de har högre IQ, social intelligens, snyggare utseende, bättre fysisk förmåga utan menar att detta beror på grit. Grit översätts som ett driv i kombination med passion, uthållighet och målmedvetenhet. 

Grit ska inte sammanblandas med endast passion som avser en specifik uppgift eller situation utan mer ett personlighetsdrag. Enligt hjärnforskaren Torkel Klingberg är grit nära relaterat till samvetsgrannhet vilket är ett av de fem grundläggande personlighetsdragen och innebär att vara noggrann, ordningsam, plikttrogen och organiserad. 

Duckworth menar att hur man utvecklar grit eller får det, vet hon inte mycket om idag men det hon tycker har den mest överensstämmande teorin kring detta är just Dwecks forskning kring mindset. Det intressanta med Dwecks två mindset är att en person kan ha olika mindset i olika situationer såsom förälder, tränare, spelare, vän eller företagare.

Psykologerna Walter Mischel och Yuichi Shoda som varit delaktiga i det berömda marshmellow-testet (där barns självkontroll undersöks när de får valet att äta en marshmallow direkt eller vänta för att få flera) har tillsammans även undersökt naturens eller miljöns roll kopplat till personligheter och menar att något som kallas kontext-principen spelar en avgörande roll. Kontext-principen yttrar sig i olika om….då….scenarion. Om Maradona är i skolan då är han blyg, men om han är på fotbollsplanen bland vänner då är han utåtriktad. Om Maradona är på fotbollsplanen då har han grit och ett dynamiskt mindset men om han är i klassrummet då är han opassionerad med ett statiskt mindset eller utan grit. Mischel och Yuichi menar därför att vi inte ska leta efter hur en person är eller gör utan när de visar vissa bra tendenser. En person som kan uppvisa vissa egenskaper eller beteende i en miljö kan visa andra egenskaper i en helt annan kontext.

Vad som ser ut som genetik eller anlag är egentligen miljö och kultur

I boken The Gold Mine effect drar Ankersen bl.a. slutsatsen att potential eller talang finns överallt och kulturen och miljön avgör hur mycket av denna talang som samhället lyckas ta till vara på. Det handlar således inte om gener eller nödvändigtvis en speciell metodik utan om förutsättningarna i omgivningen och miljön ges för att utveckla ens färdigheter och vilken sport de med goda förutsättningar väljer. 

I USA är det mer naturligt att ha en basketkorg på en garageuppfart eller i kvarteret vilket skapar fler bra basketspelare medan det i länder som Spanien och Brasilien är naturligt att fotbollen är ens valda leksak, vilket leder till mängder av träning eller lek i just den sporten i tidig ålder vilket både skapar förutsättningar att utveckla spelförståelse, teknik och en tidig kompetens och passion för sporten. 

Det vanligaste felet vid talangscouting

Relativ ålderseffekt är känt och illustreras kort i bilen nedan som ett exempel. I grunden handlar det om att skilja på kronologisk och biologisk ålder där biologisk ålder handlar om när en spelare växer eller utvecklas medan kronologisk ålder om faktisk ålder. Problemet, relativ ålderseffekt handlar om att tidigt födda barn har fördelar p.g.a. att de är äldre än de som är födda senare på året. 

Att det skiljer otroligt mycket i storlek mellan olika 13-åringar är inget nytt men det många missar är att även andra egenskaper skiljer än just längden. Detta medför ofta att de med fysiska fördelar alltså oftast även har mentala fördelar också. Samma samband ser man tydligt även i skolan och betyg och det är inte konstigt. Tänk er inom en åldersgrupp där ett barn som är fött i januari och ett i december. Det äldre barnet kan då gå när det andra inte kan lyfta sitt huvud. Barnet är dessutom 11 gånger äldre än den nyfödde räknat i månader. Efter 3 år är det äldre barnet 36 månader medan det yngre barnet 25 månader vilket medför att det yngre barnet bara har levt 69 % av det äldre barnets liv. När barnen är 10 år gamla har det yngre barnet endast levet 91% av det äldre barnets liv. Detta innebär att alla instruktioner, kunskaper o.s.v. statistiskt ger stora fördelar i hela livet. Till detta kommer senare det äldre barnet statistiskt tidigare in i puberteten och får ytterligare fördelar. 

Eftersom många uttagningar till landslag sker vid ca 15 års ålder blir detta ofta missvisande vilket också kan ses på bilden. Lösningen är däremot svår. Den ena är att göra varje åldersgrupp mindre, exempel halvårskullar men detta medför sannolikt att flera mindre föreningar får svårt att genomföra lagspel samt att det relativt inom den nya gruppindelningen fortfarande kommer att finnas skillnader. Vidare är det andra alternativet utbildning av pedagoger, tränare och föräldrar vilket tar tid och kostar.

Intressant är lösningen för landslagsverksamheten future team som tar hänsyn till relativ ålderseffekt genom att fostra ett landslag för de spelarna som är väldigt bra men som har nackdel av sin fysiska storlek. 

Det kan dock diskuteras om inte just utbildning borde vara den bästa vägen på sikt (i en optimal värld åtminstone) då vi istället skulle leta efter specifika egenskaper istället för de som syns mest på plan. Frågan är komplicerad men vad vi vet har inte Iniesta, Messi eller Xavi haft jättestora problem att bli bra p.g.a. sin storlek utan det är snarare betraktaren som har haft en annan mall… 

Slutsats – går det ens att dra en slutsats?

Talang definieras oftast med vem som är längst kommen för stunden. Denna definition är trots allt närmast sanningen objektivt sätt. Att man sen inte vet vem som utvecklas mest därifrån blir sekundärt. Med denna artikels redogörelse ökar förhoppningsvis möjligheten att hitta den spelaren lite grann men i grunden är det väldigt svårt ändå. Zlatan var en talang, John Guidetti detsamma och även Carlos Strandberg en tredje men vem skulle du våga utesluta vid 15 års ålder?

Vi får börja med grunden. Långsiktigheten i lärande är viktigt för att veta vilka spelare som kan nå långt och därav är “talanger” per en annan definition. Det ska dock påpekas att alla inte vill hitta den bästa spelare på sikt såsom akademier borde tänka. Landslag är ett sådant exempel som har till syfte att vara som bäst just nu vid varje tillfälle. Såklart finns det vissa undantag, future team är ett sådant och vissa spelare eventuellt, och långsiktiga uttagningar förekommer men varje ålder har sitt resultatmål att uppnå för varje årskull. Även ett klubblag kan ha denna lite mer kortsiktiga synen där spelare som inte håller måttet för stunden bli uteslutna ut akademin. Detta borde vara en sämre och mer resurskrävande väg att gå men samtidigt kan denna akademi ha de bästa spelarna just nu som i sin tur lockar de bästa hela tiden och på så sätt föder framgång ny framgång. Detta är inte vår syn som den bästa lösningen men en väldigt verklighetsbaserad syn, tyvärr, och vem kan argumentera emot om varje landslagsspelare 15-21 år spelar i samma klubb, har de en dålig akademi då? Skulle dessa spelare våga utvecklas om de vet att de tappar sin plats till nästa år eftersom akademins mål är att ha de bästa spelarna i landet även nästa år och året därefter och därefter? Vi tror inte det och har detta som anledningen till varför man ska ha en mer långsiktig syn och delar fler än vi.  

SvFF pratar därför om att träna på det man är bäst på i rätt ålder. En bättre väg kan vi inte hitta idag och detta är också den syn som ger upphov till långsiktigt lärande, grit, dynamiskt mindset m.m.

Vi letar alltså efter spelare som har psykologiska egenskaper som grit och growth mindset. Dessa spelare är de som varierar sitt idrottande men ändå utför rörelser som gör kroppen bred i sina fysiska förmågor. Ett tidigt utövande av bred fysisk förmåga och vilja att göra detta underlättar framtida fotbollsspelande samt skaderisken. I kombination med att ett barn idrottar brett som en naturlig del i en sampling period kan introduceringen av boll göras parallellt. Det behöver inte vara med övertygelsen som Byer har utan det kan räcka med Polgars övertygelse om tidig exponering på lekfullt sätt. Genom att veta hur en boll ska hanteras både med syn, känsel, fot, hand och annat kommer bekantskapen underlätta direkt fotbollsträning och fotbollsfärdigheter på längre sikt. Detta intresse ska komma spontant och frivilligt är vår övertygelse. 

Eftersom man kan ”manipulera talang” med Polgar och Byers metoder är det ändå viktigt att tänka att den som är bra i en ålder ändå kanske inte är bäst vid en annan ålder. Den som tränar hårt och är bäst tidigt kanske ändå stannar av p.g.a. träningsmängd, ointresse, träningsmiljö eller andra faktorer. Den som är först blir inte alltid bäst i slutändan. Att bli expert eller i vårt fall fotbollsproffs kräver mycket uppoffring, minst sagt. Om ett barn har bra förutsättningar speglar detta sig ofta på annat håll i form av skola, vänner och andra möjliga val vilket kan ge en inbromsande effekt genom bekvämlighet eller valmöjlighet. 

Det är vår uppfattning att naturbegåvning inte finns och även om det finns fysiska och psykiska egenskaper som är ärftliga är fotboll för komplext för att direkt tillämpas som en fördel som fotbollsspelare. Ett exempel kan vara snabbhet som kan vara en fördel men utan teknik är denna genetiska fördel inte tillräcklig. Spelförståelse har, som vi sagt, också en för komplex konstruktion och det finns flera studier som talar för att mängdträning i olika scenarion och igenkänningsfaktorn i av spelsekvenser ökar spelförståelsen. Fotbollssnabbhet är därför när spelförståelse och eventuell fysisk snabbhet kombineras och är betydligt mer eftersträvansvärt än fysisk snabbhet i sig och går enligt oss att träna upp.

Duktiga spelare brukar dock framträda själva och innan puberteten brukar många av de spelare som har framträdande förmågor redan synas men genom att leta efter ff.a. fysik, teknik och spelförståelse kanske man som tränare/scout/akademi kan ha missat bra spelare med tidig fysisk utveckling och därmed hamna i träsket kring relative age effect. Detta blir ett problem eftersom många akademier tar ut spelare till högstadiets start och uttagningarna sker lite innan detta, d.v.s. runt 12-13 års ålder. 

På något sätt vill man ju hitta naturbegåvningar men egentligen är de bästa spelarna träningsprodukter vilket Polgars experiment på sina döttrar är ett exempel på. Det är därför lätt att manipulera talangstämpeln och misstar man fel spelare för att vara talang kan detta få förödande effekter för spelarens framtid om denne har ett statiskt mindset. Detta eftersom denne inte kommer att hantera motgångar på rätt sätt. Det är därför viktigt att tänka att what you see is not what you get som Rasmus Ankersen skrivit om men även det omvända. Det du inte ser, en ren träningsprodukt, kanske är den som är villig att fortsätta och på så sätt vara den som är bäst vid 25 år. Man ska därför tänka sig att det viktigaste inte är att vara bäst som 15,17 eller 19-åring även om dessa spelare är värda mycket p.g.a. utvecklingspotentialen utan de viktigaste är att vara som bäst när man är i ålder för att vara som bäst d.v.s. efter 25 år. EM- och VM-truppens snittålder brukar vara mellan 26-29 år vilket säger en del om när man ska vara som bäst. Talang är inte det viktiga utan ihärdigheten att orka försöka bli bäst till åtminstone 25 års ålder.

De flesta akademier har inte råd att leta efter eller utesluta spelare som “endast” når landslagsnivå. Ta ytterbackar som Dani Alves, Mikael Lustig eller Marcus Holgersson. Vilken akademi i Sverige hade haft råd att utesluta Lustig eller Holgersson för att hitta Alves? Ingen. Alla hade varit nöjda med att hitta en spelare som når allsvensk nivå. Samma med Fabio Cannavaro, Olof Mellberg eller Olof Persson. Det är lätt att vara kaxig och säga att man skulle vilja rata Persson men det är en allsvensk rutinerad mittback som alla allsvenska lag varit nöjda med att få fram från sin akademi.

Om vi då letar långsiktigt, vad ska man leta efter?  De enda spelarna vi kan leta efter är då de med exceptionella fysiska kvaliteter eftersom genetik kan vi trots allt inte påverka. Men dessa utesluts också. Varför? Jo, eftersom dessa spelare kan kompensera med andra kvaliteter senare. Ta Zlatan, när sprang han förbi en spelare i en rush senaste 10 åren av sin karriär? Hans kännetecken har bl.a. varit styrka men ska vi leta starka spelare?

Fysiska egenskaper som snabbhet går inte helt att träna upp till högsta nivå om man inte har genetiken. Juanma Lillo säger att man kan kompensera för detta genom att skilja på snabbhet och fotbollssnabbhet. I detta fall menar Lillo att en långsam spelare kan kompensera sin fysiska snabbhet med att läsa spelet bra där ett exempel är Carles Puyol som inte var snabb men smart. Men fysisk snabbhet i kombination med fotbollssnabbhet bör dock ändå vara en fördel. Detta kan man leta efter för att hitta de exceptionella spelarna. De som satsar tidigt på rätt genetiska fördel och har kvar glädjen för spelet, dessa skulle kunna vara en talang men det är ändå inte hela svaret… 

Ser vi till alla elitfotbollsspelare och den variation som finns bland spelare i teknik, spelförståelse och fysik samt alla möjligheter som finns att spela i olika positioner, roller och spelsystem och tar i beaktande hur komplext fotboll är så märker vi att det finns plats för alla olika spelartyper och egenskaper. Skillnaden mellan Ronaldo och Modric är ett exempel på det, ingen av dessa hade löst den andres roll på plan men båda har vunnit pris som världens bästa fotbollsspelare de senaste åren. Real Madrid, med ett upptagningsområde över hela världen, kan möjligen utesluta spelare p.g.a. fysiska kvaliteter för att hitta de exceptionella spelarna, men frågan är då vilka egenskaper ska de utesluta eller leta efter? Snabbhet, styrka, uthålligheten? I detta fall utesluts kanske Casemiro för snabbhet, Lukas Modric för styrkan eller Ronaldo för uthålligheten. Är det värt det ens för Real Madrid? 

John Wooden, USA:s bästa akademitränare i basket, menar att det inte finns någon genväg till framgång utan alla detaljers utförande tillsammans leder till en helhet som blir framgång. Du kan alltså hitta en exceptionell fysik, genetisk egenskap som dessutom är bäst i sin ålder i träningsfaktorer som spelförståelse och teknik och men ändå inte veta om dessa egenskaper kommer att vara slutprodukten av spelarens elitkarriär. Utan vad är denne spelares kännetecken som senior? Eftersom du inte vet om den börjar som Zlatan – teknisk och stark men slutar karriären som långsam men intelligent måste det ju vara fel att selektera även honom eftersom vissa spelare börjar med vissa egenskaper som utmärkande men slutar med andra. 

Så slutligen. Låt inget stoppa någon från att bli bäst då ni inte vet vem som blir det. Det som kan hindra spelare från att bli bäst är sannolikt och man undviker tidig exponering av rörelse och boll men inte den allvarsamma leken fotboll i sig. Men visst, varför inte satsa på de som är längst utvecklade som 5-åringar och utesluta alla andra barn från det underbara spelet fotboll och tro att man gör rätt. Det är ju trots att vinnarna och de som selekterar som skriver historien och väljer vem som blir bäst…

Med ovan bild avslutar vi denna artikel. Gå gärna in om kommentera era åsikter i frågan eller maila oss på detgronafaltetsschack@gmail.com så vi kan lära oss mera.